– Gud, så tråkigt om vi skulle låta bli att träffas för att det blir så mycket konflikter! Nej, vi ska inte börja undvika släkten på jularna, då blir vi bara ensammare och ensammare, säger Ann Mari Orrenius, psykolog och psykoterapeut med inriktning på familjefrågor.

I över 30 år har hon arbetat med barns och föräldrars relationer, på senare tid på egen mottagning i Vasastan i Stockholm. En dag i veckan svarar hon i Föräldratelefonen på Svenska föreningen för psykisk hälsa och när det gäller släkten har hon en bestämd uppfattning: I stället för att fly från våra nära och kära, tycker Ann Mari Orrenius att vi ska vara rädda om dem vi har och fundera mera över hur vi ska klara av att umgås tillsammans över helgerna. Eftersom hennes käpphäst är att man behöver lära sig ”ta ansvar för sitt eget”, föreslår hon ganska tidigt i intervjun:

– Tänk om man istället kunde bli förundrad och nyfiken när det uppstår konflikter och säga: Oj, det här gjorde jätteont, det kan jag nog lära mig mycket av …

Men vad kan vi lära oss av att vi inte känner oss sedda av svärmor? Eller av att svärfar fäller en kommentar som blir som en dolkstöt? Jo, kanske kan vi förstå varför vi så lätt tolkar det som om vi inte vore värda att älska, förklarar Ann Mari Orrenius. Och varför vi så snart spelar ut vår förtvivlan och tycker partnern ska acceptera att vi beter oss som barn.

– Det behövs ibland bara en liten grej, så utlöses det här beteendet. Man är träffad direkt i den egna självkänslan, man känner sig inte tillräckligt bra. Och går det så långt att man tappar självrespekten mår man som sämst. Då har man tappat sig själv.

Om man skulle titta in i vad som händer i den familjemedlem som reagerar så starkt, finns två huvudteman: Bristande frigörelse och – kanske allra mest – övergivenhet. Den senare handlar om att den viktiga anknytningen till föräldrarna inte fick chans att utvecklas tillräckligt när vi var små. Som vuxna längtar vi fortfarande efter den här föräldrakärleken, förklarar Ann Mari Orrenius, och i första hand överför vi vår känsla av övergivenhet på partnern.

– Ibland vill man till och med kräva att han eller hon ska välja mellan familjen och mig, och säger ’du ska inte få tycka om dem, för det visar att du inte älskar mig ...’ Men det är ett hot om övergivande som bara blir en maktkamp.

Är det enbart idiotiskt?

– Ja, men det handlar också om väldigt djupa känslor. Har vi känt oss övergivna, gäller det att försöka lösa det på annat sätt. En del av oss är mer övergivna än andra, och kanske mer sårbara. Då kanske man ställer till en scen, går ifrån, slutar vara vuxen.

En del väljer ju ändå att bryta med släkten, eller i alla fall undvika att träffa dem så långt det går. Är det en klok lösning?

– Man måste ha rätt att sätta ned foten. Man kanske inte kan hålla rätt på alla sina impulser, och vill skydda sig från den värsta smärtan. Men jag tror man behöver en mogen partner i sådana fall, för det är ju maktkampen man vill slippa.

Ann Mari Orrenius menar att om man mår så dåligt av släktträffarna, kanske man kan säga att ’just den här gången orkar jag inte följa med – men du kan gå’. Det är viktigt att inte hindra sin partner, eller tvinga honom eller henne att bryta med sin familj.

– Om man kräver kompensation av partnern blir man martyr och spelar ut det på annat sätt, litet dolt. Så där håller vi ju på. Det gäller att hitta kompromisser.

Att avstå från släkten måste väl också innebära en sorg?

– Ja, och den sorgen måste få plats. Jag tror man ska söka hjälp på neutral mark, och få ur sig sin sorg, ilska och besvikelse. Varför väcker partnerns släkt så starka känslor? Handlar det om allt man själv inte fick som barn? Däremot ska man inte moralisera över att någon mår så dåligt att den behöver ta ett så drastiskt steg som att bryta kontakten.

Samtidigt behöver man veta att de som drabbas förmodligen undrar vad som är så förskräckligt med just dem. Om de inte kan prata med varandra är det tragiskt, men, påminner Ann Mari Orrenius, alla kan inte prata om det allra svåraste.

– Det är ju litet omoget att vara så upptagen av sina starka känslor. Man kanske vill att de andra ska må litet dåligt? Samtidigt är det övermänskligt att begära att man jämt ska vara så himla mogen. Men när man varit barnslig ett tag, kanske man kan börja reflektera över orsakerna och hitta en annan nivå för umgänget.

Ann Mari Orrenius tycker till och med att man har en skyldighet att reflektera över varför man tar avstånd från släktingar. Det handlar ofta om ens egna gamla sorger och annat man inte vill konfronteras med – alltså våra djupaste konflikter. Och dem får vi ta ansvar för själva, påminner hon.

– Om det alltid är andras fel, och man alltid skyller konflikterna på något utanför sig själv, kanske det är dags att titta inåt. Man kan inte få andra att ändra sig. De är ju också som de är – med sina barndomstrauman.

Ann Mari Orrenius återkommer ofta till att var och en av oss bara kan ta ansvar för vårt eget, och att det är genom att leva livet man lär sig att hålla reda på vad man själv bär med sig. I takt med att man förstår vem man är och blir tryggare med sin historia, kan man också ta hand om sig bättre, menar hon och minns hur det var när hon själv ville att jularna skulle vara på hennes sätt:

– I 40-årsåldern när jag var nyskild var det extra viktigt med ljusa jular där alla var tillsammans. Kanske handlade det då mest om min egen övergivenhet och en bristande inlevelse i att så många fler än jag var övergivna.

Mitt i det ljusa lurar nämligen avundsjukan, som i släktsammanhang kan handla om konkurrensen mellan svärmor och sonens hustru. Den kan ha mycket att göra med hur frigörelsen sett ut – både från ursprungsfamiljen och tidigare utvecklingsstadier. En del håller fast vid gamla bilder av sig själva. Andra hänger kvar i före detta förhållanden, och vill fira jul som de gjorde med sin förra partner.

– Många vill till och med hem till sin gamla familj och fira jul. Så frågan är hur vi frigör oss så att vi kan prioritera den familj vi valt som vuxna. Det är inte heller lätt.

Kanske man ska kräva det av sin partner?

– Ja, det handlar det också om. Det är jätteviktigt att ha frigjort sig från föräldrarna, visa sig vuxen och kunna satsa på det nya. Och när det kommer nya barn, kan man inte själv vara ett barn.

I grund och botten handlar det om att lära sig att utveckla en bra relation till sig själv, menar Ann Marie Orrenius. Ju bättre vi mår med oss själva, desto bättre fungerar släktträffarna och desto lättare kan vi kompromissa mellan de olika behov som finns inom den nya familjen. Kanske måste man följa med sin partner – men inte hela tiden. Och vem säger att alla måste ses på samma plats, på en gång?

– Det gäller att inte tappa sig själv, utan ta hand om sig så man blir mindre sårbar i relationen. Man kan inte skylla på övergivenheten hela livet, utan jobba med det smärtsamma så man kommer vidare. Och så kan man lära sig att hitta något rum i sig själv där det får vara helt och fridfullt under stora släkthelger.

Själv minns Ann Marie Orrenius sina barndoms jular som ljusa, där alla var tillsammans och det var ”roliga kalas i flera dagar”. I dag behöver de inte se ut så till formen, menar hon, men slår ett slag för att julhelgerna kan vara en bra tid för att ge oss det vi behöver av frid och värme. Och skapa utrymme för vårt behov av att känna oss generösa och goda. I umgänget finns också sociala mönster som kan träna oss i att ge och ta emot, menar hon.

– Man måste kunna vissa koder för att träffas tillsammans. Man sitter ju inte på släktkalas för att reda ut sina egna, djupaste själsfrågor. Jag tycker inte man ska lägga ned all social samvaro, utan hitta hitta rimliga sätt att umgås. Det viktiga är att hålla rätt på sitt eget tillsammans med andra, inte sluta träffas för att undvika det som är svårt. Det är ju det största bekymret i Sverige, att vi är så ensamma. Det är ju jättetråkigt.