Alla vill ha någon, säger de som jobbar med par i kris.
En del har någon de inte längre vill ha. Då väljer parterna ibland att gå skilda vägar.
Men sett till statistiken finns en liten, liten tendens till att man allt mer försöker hålla ihop. Förra året minskade skilsmässorna, fler gifte sig och äktenskapens varaktighet ökade för sjätte året i rad. Och vi är inne i en period när guldbröllopen slår rekord.
Har vi tröttnat på att byta partner? Är det som en del säger, att man bara står där med samma problem igen? Eller har parterapeuterna blivit skickligare på att vända djupa äktenskapskriser som bara tycks ha en lösning: Skilsmässa?
Idagsidan ska reda ut begreppen den kommande veckan.
Ibland handlar kriserna bara om att man fått var sin stelnad roll i kampen om hur ”jag” ska få plats i det här som också ska vara ”vi”. Ibland är parterna för olika på djupet. Men familjerådgivarna är oftast hoppfulla: De flesta kan hitta tillbaka till varandra om de bara kan se sin egen del i krisen - och är lika
villiga att förändra sig.
Men det gäller att söka hjälp i tid om man fått problem i relationen. De flesta väntar fem, sex år - ungefär den tid det tar att bygga upp ett förakt för varandra. Då är vägen till fortsatt samliv mycket lång, vet familjerådgivarna.
Nu har vi skilt oss i ungefär samma takt i 30 år. Men aldrig har vi haft så många guldbröllopspar som i vår tid.
Hur många midsommarbröllop som stod den 24 juni 1955 vet vi inte. Men Gun-Britt och Owe Rylander firade i alla fall sina 50 år som gifta i helgen och hade alla barn och barnbarn hos sig på en ö i Mälaren.
Varför de tror att äktenskapet hållit får ni läsa om på torsdag. Artiklarna på vägen dit handlar om de etablerade parens försök att kämpa sig igenom kriserna
Och i alltihop finns en gemensam nämnare: Längtan efter kärlek. Att få ha någon