En begravning – åtminstone om den är borgerlig – kan i dag se ut nästan hur som helst. Kistan kan vara målad i AIK:s färger med klubbemblem, eller dekoren kan vara designad av konstnären Ulrica Hydman-Vallien och handmålad på kistfabriken. Det blir också vanligare med en enkel borgerlig ceremoni i en neutral lokal, med musik som enda inslag.

Lynn Åkesson är professor i etnologi vid Lunds universitet och har forskat länge på livscykler och begravningar. Hon är inte orolig att de nya trenderna ska leda till en vulgarisering av det sista avskedet.

– Många känner en handfallenhet inför döden och väljer därför det traditionella. Kan nya alternativ ge oss chansen att stanna upp inför de existentiella frågorna är det bra. Man behöver reflektera över livet.

Lynn Åkesson beskriver i boken Inför döden en barnbegravning där de närmaste är utklädda till sjörövare medan barnets stoft seglar ut i havet på en flotte.

– I dag läggs fokus mer och mer på den döde. Backar vi 50–100 år tillbaka i tiden innebar begravningen en förening med de andra i de dödas kollektiv, men ingen längtar i dag efter att få ingå i ett anonymt kollektiv, säger Lynn Åkesson.

Hon är övertygad om att utvecklingen mot det individuella är något som vi bara har sett början på, oavsett om det är de anhöriga eller den avlidna själv som har valt inriktningen. Inte minst för att det finns mycket pengar att tjäna för hela begravnings­branschen.

– I Sverige har vi hittills lagt förhållandevis lite pengar på begravningen, till skillnad från exempelvis Medelhavsländerna och Centraleuropa.

Lynn Åkesson påpekar att vår nordiska estetik med ljus och ­enkelhet också påverkar våra val när det gäller dödens ritualer. Men nu börjar influenser från andra kulturer göra sig påminda, som exempelvis bild på den avlidna på gravstenen.

Begravningsbranschen, som ser en växande marknad i nya kulturers traditioner med stora och påkostade begravningar, tror att vi kommer att influeras än mer av de traditionerna.

– På samma sätt som vi i dag anammat utländska matvanor kan vi på sikt påverkas av andra begravningsseder, tror Ulf Lernéus på Sveriges begravningsentreprenörers förbund, SBF, som organiserar 400 privata begravningsbyråer.

Det senaste är marknadsföring mot kvinnor. Förbundet har inlett ett samarbete med nätbutiken Fluff­babes, som beskriver sig som ”ett gäng skojiga och godhjärtade tjejer”. De lanserar sin Angelbox, som onekligen låter lite angenämare att ligga i än en vanlig likkista.

Fluffbabes tar fasta på att fyrtiotalistgenerationens kvinnor är vana att ta för sig och sätta guldkant på tillvaron. Denna ofta köpstarka grupp ska få chansen att göra sin röst hörd, är affärsidén.

Begravningsbranschen har länge marknadsfört Vita arkivet eller Livsarkivet där vi uppmanas att i god tid skriva ner hur vi vill ha det. Fluffbabes variant heter Never ending story och är utformad som en liten bok, med genomgående rosa illustrationer. Rubriken Mat & dryck ackompanjeras av en bild på ett cocktailglas med en rosa drink.

För den generösa finns här möjligheten att ange att begravningsgästerna ska ha en liten godispåse med hem, ”en riktigt härlig avslutning på ditt sista party”. En sådan ”goodie bag” kan till exempel innehålla din favoritchoklad eller din favoritbok. Överhuvudtaget andas ­Never ending story mycket party, dödstemat till trots.

Ulf Lernéus på SBF medger att de nya produkterna och valet att ge dem engelska namn inte varit helt okontroversiellt, men han är själv mycket positiv.

– Den grupp vi vänder oss till är intresserad av livsstilsfrågor och vill ha valmöjligheter. Människor sörjer väldigt olika och att få arrangera en begravning i den avlidnas tecken kan underlätta sorgearbetet, tror Ulf Lernéus.

Han har arbetat med begravningar i 28 år och säger att utvecklingen mot individuella val började ta fart när kyrkan och staten gick skilda vägar år 2000.

– Ungefär 50 000 personer om året lämnar kyrkan och många berättar det inte för sina anhöriga. Den som inte är medlem ­garanteras inte kyrkobegravning och det hjälper inte alltid om de anhöriga bönar. Avgörandet ligger hos församlingen och det hänger på hur den tolkar den avlidnas egen vilja, berättar Ulf Lernéus.

Annars är den vanligaste bönen från de efterlevande att senarelägga begravningen.

– I dag är en begravning lågprioriterad. Innebandyturneringen eller konferensen anses viktigare och det är en av anledningarna till att tiden mellan dödsfall och begravning har stigit.

I Stockholms län är snittet 28 dagar. Det kan jämföras med Norge och Danmark där begravningen enligt lag ska ske inom åtta dagar. I Finland tar det cirka 10–15 dagar. Inget europeiskt land skjuter på begravningar så länge som Sverige, enligt Ulf Lernéus.

Nedprioriteringen av begravningar visar sig också genom att antalet närvarande sjunker med en person per år, i dag är snittet 27 begravningsgäster.

Å andra sidan visar telefonsamtal till SBF:s konsumenttelefon en trend att människor vill låta ­döden och sörjandet få ta plats. Ett tecken på detta är att sorgbandet på kavajslaget, som försvann under det tidiga åttiotalet, har kommit tillbaka.