Nio av tio svenskar är fortfarande med i en förening – ofta flera.

I Sverige finns det föreningar för snart sagt allt: villaägare (www.villariks.se), ointroducerad adel (www.oaf.se), forskare från Pitebygden (www.piteforskare.se) – ja, till och med för tankspridda (www.tankspridd.se). Och då har vi ändå inte nämnt landets hundratusentals idrottsutövare och alla deras stora och små föreningar, från amerikansk fotboll till volleyboll. Var tredje svensk är med i en idrottsförening och så har det varit så länge man har mätt de här uppgifterna, det vill säga sen mitten av 1980-talet.

Att föreningslivet har stor betydelse för vårt samhällsklimat ­talade nationalekonomen Stefan de Vylder om på gårdagens Idag­sida. Och han är inte ensam. I en statlig rapport från 2004 (”Föreningsliv, makt och integration”) konstaterar Bo Bengtsson, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, att organiserat kollektivt handlande kan betraktas som ”den kanske viktigaste möjligheten för vanliga medborgare att utöva reellt inflytande på politik och samhällsliv”. Förenings­livet stärker demokratin på två plan, menar han. Dels direkt och kollektivt, genom att ge medborgarna en kanal för påverkan. Dels indirekt och individuellt, genom att öka deras politiska förmåga och stärka deras inbördes tillit.

I mångt och mycket bygger hela Folkrörelsesverige just på den grundtanken, att det är lättare att få gehör för sina idéer om man är många, samtidigt som det är ­lättare för den enskilde att påverka om man, genom att vara med i en förening, lärt sig hur det går till.

Därför har också svenska myndigheter gynnat föreningslivet med miljardbelopp. Bo Bengtsson nämner siffran 7,2 miljarder kronor om året. För tjugo år sen var stödet nästan dubbelt så stort.

Men under senare år har också nästan alla föreningar i Rörelse­sverige krympt drastiskt. Mellan 1980 och 2005 förlorade till ­exempel facket nästan var tionde manlig medlem. Raset tycks accelerera snabbare än de flesta räknat med. Förra året gick i snitt drygt 10000 medlemmar ur LO – varje månad. För att inte tala om de politiska partierna.

Och ändå vet vi att aldrig förr har så många diskuterat samhälls­frågor så mycket som idag.

Varje år intervjuar nämligen Statistiska centralbyrån (SCB) bortåt tusen svenskar hur de lever. En återkommande fråga handlar just om vars och ens samhällsengagemang. Så här låter den ordagrant:

”Hur brukar du själv göra om du är med i ett sällskap, där samtalet kommer in på politiska frågor? Vilken av de här beskrivningarna tycker du passar bäst in på dig själv?

1. Jag brukar inte bry mig om att lyssna när folk börjar prata om politik.

2. Jag brukar nog lyssna, men jag lägger mig aldrig i diskussionen.

3. Det händer ibland, men inte så ofta, att jag säger vad jag själv tycker.

4. Jag brukar för det mesta vara med i diskussionen och säga min åsikt.”

Nästan varannan i SCB:s undersökningar, något fler män än kvinnor, ringar in fyran. Hos personer med högre utbildning och i yngre medelåldern är det svaret ännu vanligare.

Trenden är mycket tydlig över tid; intresset för samhällsfrågor har ökat, men partitillhörigheten har minskat drastiskt. För tjugofem år sen var nästan var femte man och var tionde kvinna medlem i ett politiskt parti. I dag ligger män och kvinnor på samma låga medlemsnivå: fem av hundra. Och många av dem som faktiskt är med är 50 år eller äldre, ofta mycket äldre.

Eller som Mona Sahlin sa vid ett möte i våras med fackförbundet Unionen i Göteborg: ”Fortsätter utvecklingen finns inte det här partiet om tio-femton år”.

Mycket talar för att hon har rätt. Det bekräftas i flera undersökningar, till exempel dem som görs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

En möjlig slutsats skulle kunna vara att 1900-talets samhällsstrukturer håller på att försvinna, som en gång Berlinmuren. Partipolitiken, som vi känner den, med sin starka prägel av (trög) representation från gräsrotsnivån ända in i riksdagshuset kan vara på väg att ersättas av – ja, vadå? Tillfälliga och godtyckliga opinioner med nätet som bas? Och vad innebär i så fall det? Att medborgarnas inflytande ökar – eller minskar?

Jag frågar professor Bo Rothstein i Göteborg, som i femton års tid har närstuderat det svenska föreningslivet.

–Det är lätt att skönmåla de svenska 1950- och 60-talen som en rosenröd demokrati där alla människor gick på möten i stora folkrörelser och var med och formade och byggde landet i en evinnerlig, diskursiv, demokratisk process. Men du kan också beskriva de där organisationerna som hierarkiska, patriarkala helvetesmaskiner dit folk gick för att lära sig veta hut.

Hoppsan!

Allt prat om ökad tillit och skolning i demokrati, då?

Bo Rothstein fnyser:

–Man lär sig också en jädra massa mygel! Nej, den romantiserade idén om folkrörelsernas inverkan på demokratin har skjutits i sank av forskningen.

Studier visar att föreningsmänniskor inte alls utmärker sig på något särskilt sätt. I en svensk ­undersökning sjönk tvärtom förtroendet för andra ju längre man varit föreningsaktiv. Kanske, tror professorn, beroende på att man upptäckte hur svårt det var att få andra att ställa upp. Vem vill sitta i en styrelse – när man kan ligga kvar i soffan och bilda opinion på nätet?

Samtidigt påpekar han att solidariteten inte har minskat i det svenska samhället:

–Det är sant att individualismen har ökat. Men det har inte – som man skulle kunna tro – fört med sig en ökning av egoistiska värderingar.

Så när det gäller de politiska partierna tycker Bo Rothstein att de helt enkelt får skylla sig själva:

–Går vi tillbaka till 1960-talet hade vi i Sverige omkring 250000 fler folkvalda i kommuner och landsting än vad vi har idag. När man ersatte dem med en gigantisk kader tjänstemän och politiska sekreterare var det ett sätt att säga att fritidspolitikerna var onödiga. ”Ni behövs inte!” Vad tror man? Att engagemanget ska öka?

Men så långt är alla experter eniga: ju högre grad av tillit som finns i ett samhälle, desto bättre är det. Litar man på att grannarna sopsorterar ökar också sannolikheten att man gör det själv. ”Höglitare” är helt enkelt både tolerantare och mer optimistiska – och också nöjdare med sina egna liv.

Här ligger vi svenskar bra till – och har så gjort under lång tid. Lite förenklat kan man säga att sex av tio i allmänhet litar på andra. Det är nästan dubbelt så många som genomsnittet i Europa.

– Tillit får man av goda sociala relationer, slår Bo Rothstein fast. Och det har de flesta svenskar. Mätningar som gjorts visar att det snarare är så att vi socialiserar mer nu än på 1960-talet. Vi är mer tillsammans med släktingar och vänner – därför att vi har mer fritid, fler möjligheter att umgås.

Så vad är det då som skiljer oss från andra?

Bo Rothstein pekar på två faktorer: våra relativt små klassklyftor samt det faktum att Sverige har relativt lite korruption.

Samtidigt höjer han ett varningens finger. De senaste studierna har visat att det tycks ha blivit allt svårare att vara nöjd med sig själv och lita på andra om man är riktigt ung i Sverige.

–Än så länge vet vi inte, sammanfattar han, om de ungas ­sociala och politiska håglöshet går över när de blir äldre. Men är den bestående kan den svenska modellen få sig en rejäl knäck.

Fotnot: SOM står för samhälle, ­opinion, massmedia.