"Vi är värsta medelklassen"

Svart och vitt. Så tydliga är klassgränserna för Fatou, Kaddy, Hadi och Behroz.
- Ta en tjej från Östermalm och jämför hennes liv med mitt. Det är helt annorlunda. Livet i Husby, där jag bor, är något helt annat än Östermalmslivet, säger Fatou Fatti, lutar sig häftigt över bordet, viftar med händerna.
Hur då?
- På alla områden. Kläderna vi bär. Grejerna vi har. Drömmarna. Förhoppningarna. Familjelivet. Allt är annorlunda.
Fatou Fatti är 17 år. Hon är från Gambia, säger hon, "fast jag är ju förstås född i Sverige". Liksom de övriga tre ungdomarna vi samlat för att prata om klass i dagens Sverige går hon på gymnasiet - hon har valt omvårdnadslinjen på Jakobsbergs fria gymnasium.
Där går också Fatous kompis, Kaddy Dampha, som liksom Fatou har gambianska föräldrar och bor i Husby. Hadi Maulawizadah och Behroz Bostanien pluggar i en annan del av staden, på Farsta gymnasium, IT- och ekonomi. Anledning? Tja, de bor ju söder om Söder, i Skärholmen respektive Flemingsberg, och de flesta kompisarna sökte sig till
Farsta.
- Egentligen vore det väl bättre och gå på Värmdö gymnasium, eller Schartau, de där fina skolorna, säger Hadi Maulawizadah, som är 19 år och kom till Sverige från Afghanistan för nio år sedan.
Fast där skulle man nog känna sig utanför, tror han.
- Det är stor skillnad mellan oss ute i Skärholmen och Fittja, och de som bor inne i stan, eller i en villa. Vi får kämpa mycket mer, får inte så mycket hjälp.
Jämnåriga kompisen Behroz Bostanien, som kom till Sverige från Iran som fyraåring, håller med.
- Att vi har invandrarbakgrund tror jag spelar stor roll. Att vi har de efternamn vi har.
Men det bor ju även infödda svenskar ute i betongförorterna. Har inte de samma utgångsläge som ni?
- Jo, vissa svenskar är ju fattiga, mumlar Hadi.
Fast det är som om de svenska grannarna inte ses som "riktiga svenskar" av de här ungdomarna. Under samtalets gång blir det visserligen tydligt att de anser att unga från väldigt olika kulturer har mer gemensamt med varandra än vad de har med "svenska"
ungdomar.
Invandrare är si medan svenskar är så. Kaddy berättar också att i hennes klass, som bara består av tjejer, sitter de svenska tjejerna för sig och invandrartjejerna för sig.
- Och vi hatar varandra.
Men typiskt nog lägger hon till:
- En svensk tjej som är uppväxt i Husby är förstås som vi. Jag har umgåtts med en svensk tjej varje dag i sex år. Men en tjej i Bromsten är helt annorlunda.

Fatou, Kaddy, Hadi och Behroz verkar sätta likhetstecken mellan "svenskar" och vad många ljushåriga svenskar nog skulle uppfatta som något schablontypiskt för en person från Östermalm. Eller Lidingö.
- Invandrartjejer skrattar så här, säger Fatau och frambringar ett mörkt moouuhaha.
- Vi har mer bas i rösten, medan svenska tjejer pratar överdrivet fiiint med ljus röst, de säger att allt är så uuunderbart och beter sig mer flickaktigt, kastar med håret, fnittrar och gör sig till.
Hadi är inne på samma spår.
- Man ser skillnaderna när man går på klubb. Svenska killar har så fina kläder. Vi kan också ha det, blanka
skor, bakåtslickat hår och så. Men det är deras pappor som betalar, medan våra föräldrar bara predikar att vi ska vara tacksamma för det vi har och att vi slipper eländet i våra hemländer.

De fyra ungdomarnas föräldrar tillhör arbetarklass, eller marginaliserad underklass, ur ett sociologiskt perspektiv. De, arbetar som spärrvakter eller vårdbiträden, är sjukskrivna eller hemma med små barn. Två är dessutom ensamstående.
Men i Fatous, Kaddys, Hadis och Behroz egen föreställningsvärld befinner de sig högre upp:
- Jag tillhör medelklassen, svarar samtliga fyra på frågan vilken klass de anser sig tillhöra.

Vilka står då under er?
- De som lever på socialbidrag, som tror att det är okej och ligga på sängen hela dagarna, säger Hadi.
I omvärldens ögon tror dock de fyra att de ses som underklass, förortsungar, svarta.
- Det beror ju förstås också på hur man är klädd. Men jag har ju inte råd med värsta märkeskläderna, utan går oftast klädd i kläder från H&M, säger Kaddy.
- Man ser ju direkt om någon tjej
kommer från Östermalm. Hon har Canada Goose-jacka, och Louis Vuitton-väska. En tjej från Rissne kanske också tycks ha det. Men det är lätt att se att det är falskt.

Vadå falskt?
Alla fyra skrattar. Kaddy förklarar:
- De har köpt piratkopior i Turkiet eller Libanon när de varit på besök där med föräldrarna.
- Ibland kan man se att någon har en riktig Canada Goose, men så lägger man märke till att deras "Adidas" bara har två ränder.
- Om någon invandrartjej eller kille har äkta märkeskläder tror man att de har snott dem, säger Kaddy.
Det kommer inte att bli lätt att göra en klassresa, det är alla beredda på. Behroz känner många jämnåriga i sin förort som redan har gett upp.
- Det känner att det inte finns något hopp. De har slutat att tänka på framtiden, ser inga möjligheter. Fast för min del är jag hoppfull.
Pengar och åter pengar är nyckeln. Då kan man flytta till bättre kvarter, köpa dyra bilar, de rätta kläderna, prylarna och man kan komma in på de bättre klubbarnas VIP-avdelning.

Även om man har skaffat pengarna på ett olagligt sätt?
- Visst, bara man har pengar, då glider man in överallt och blir respekterad, säger Hadi.
Fast Kaddy är inte lika övertygad.
- Om man är svart tror jag inte det räcker att man är väldigt rik. Man blir inte accepterad i alla fall. Fast man kan kanske muta sig in på ställen.
Kunskap är ingen säker väg till rörelsen uppåt.
- Nä, det finns ju många invandrare som är högutbildade, men som ändå är fattiga, jobbar som städare eller inte har något arbete alls, säger Hadi, som själv arbetat hårt sedan han var tolv med olika ströjobb.
Efter gymnasiet ska han fortsätta jobba, tills han får nog med pengar för att förverkliga sin dröm.
- Jag har bra framtidsplaner. Tänker starta eget, bli chef för mina egna grejer.

Inom vilken bransch?
- Tänkte skaffa en videobutik, eller en kiosk.
Behroz tänker plugga vidare direkt efter gymnasiet, på ekonomlinjen. Men han har läst i tidningarna och sett på tv och hört från föräldrarna hur svårt det är för invandrare att få jobb, så han har sina egna planer för hur han ska bli miljonär.
- Jag tänker öppna en egen klubb.
Också Kaddy är orolig för att hon inte ska få något jobb.
- Jag är ju egentligen inte invandrare. Jag är ju född här. Men jag har fel hudfärg, fel namn.
Hon tänker ändå försöka. Ska plugga till distriktssköterska.
- Kanske läkare. Om jag orkar.
Mest hoppfull vad gäller samhällets mottagande verkar Fatou vara. Efter gymnasiet vill hon flytta hemifrån, plugga vidare - till terapeut av något slag, eller kurator. Hon vill bort från sin familj, skaffa sig ett eget liv. Framför allt vill hon bort från "Husbylivet".
- Om jag tjänar pengar, flyttar till ett svenskt område, umgås med andra, ja, då tror jag att jag kommer in där, hos de andra.
- Men ska du lämna dina kompisar då? undrar Hadi, skrattandes åt sin egen fråga, eftersom den låter tokig i hans öron.
Nä, det kan man ju förstås inte göra, svarar hon och en livligt snack om svek uppstår. Det är helt okej att göra något slags karriär, bli rik, men man ska vara precis som förr,
återvända till de sina och vara en schyst kompis.

Framför allt får man inte tro att man blivit någon. Kaddy och Fatou berättar om några jämnåriga tjejer som plötsligt klätt sig i märkeskläder, fastän de förra vintern gick i H&M, och betett sig som värsta överklassen.
- De var skitruttna, helt baxade, säger Kaddy.
Så får man inte göra. Det är falskt. Man får inte låtsas vara någon annan än den man är.