Ingen lyssnar på mig!

Hör ni vad det pratas? I mediernas värld pågår snacket dygnet runt, i tusentals olika kanaler. Bloggarna har blivit var mans språkrör. Är man mer lagd åt det verbala hållet kan man alltid ringa P1 och tala klarspråk. Chefer skickas på kurser för att kunna samtala med sina medarbetare, medarbetarna ska lära sig att kommunicera med kunderna och kunderna ska ha kanaler där de kan föra sin talan. När det gäller problem inom hemmets sfär har vi fått lära oss att de kan lösas bara vi pratar med varandra.

Mitt i allt detta flöde av ord och ord kan man undra: Vem är det som ska lyssna? Finns det någon som vill och kan lyssna?

Det finns amerikansk forskning som visar att alla människor vet att det är viktigt att lyssna. Vi längtar efter att bli lyssnade till och vi anser att vi själva är bra på att lyssna. Samtidigt uppfattar vi det som att ingen annan än vi själva har fattat vikten av att lyssna. Ingen är bra på att lyssna och framför allt vill ingen lyssna till mig. Varför ska jag då lyssna till andra?

Det är här, på det personliga planet, som mitt intresse för lyssnande började. Jag mådde inte bra, hade många typiska utbrändhetssymtom, och hade ett stort behov av att bli lyssnad till. De läkare jag uppsökte verkade knappt ha några öron, bara en mun som gick oavbrutet. En psykiater jag träffade gjorde mig förnärmad genom att ställa snabba frågor – utifrån en mall som jag inte passade in i. Således blev mina svar lika irrelevanta och jag är inte ens säker på om han gav sig tid att lyssna på dem. Inte ens en samtalsterapeut jag gick till verkade höra vad jag sa.

En person (de är inte många) som verkligen intresserat sig för lyssnandet är Klara Pihlajamäki. För några decennier sedan doktorerade hon inom området företagsekonomi med inriktning på kommunikation och arbetade länge med kommunikation som specialitet. Men ju längre hon höll på med detta, desto mer frustrerad blev hon. Hur mycket hon och hennes kollegor än förfinade sina kommunikationsmodeller kom de inte så långt. Det fortsatte att vara svårt att ”kommunicera sitt budskap” (vilket kommunikationsforskningen gick ut på, den skulle ju framför allt vara en hjälp till företagschefer och marknadsförare). Den genomsnittliga effektiviteten i de ”kommunikationer” (samtal mellan ”sändare” och ”mottagare”) de mätte blev sällan högre än 25 procent, oftast betydligt lägre. Mottagaren av ett budskap uppfattade alltså maximalt en fjärdedel av det som sändaren ville nå fram med.

När hon på 1990-talet kom i kontakt med amerikansk och europeisk forskning om lyssnande gick det upp ett ljus för henne: Den svagaste länken i vår kommunikation är lyssnandet. Inget system är starkare än sin svagaste länk. Vi måste intressera oss mer för lyssnandet.

Och det är vad hon gjort sedan dess, även om intresset från omvärlden varit relativt svagt. Hon fortsatte att försöka förmå andra att vända upp och ned på den traditionella modellen för kommunikation där allt utgår från sändaren och där mottagaren huvudsakligen ses som passiv. Hur skickligt sändaren än utformar sitt budskap är han beroende av mottagarens förmåga och vilja att lyssna, pläderande hon. Alla tror att det är sändaren, talaren, som har makten, men egentligen är det lyssnaren. Men få brydde sig.

Kanske nyckelordet här är makt. Att lyssna är något nedvärderat. Alla vill lära sig retorik, konsten att tala, för att få andra att lyssna, för att få makt. Kursutbudet är mycket stort. Ingen vill lyssna eller lära sig lyssna eftersom lyssnandet ses som något ”kvinnligt” och passivt, något för den svage, den som måste lyda, hålla med, följa.

Just så är lyssnandet ofta, menar Klara Pihlajamäki. Föräldrar säger till sina barn: ”Nu måste du faktiskt lyssna på mig”, med innebörden ”gör som jag säger”. På arbetsmarknaden kan den som är lyhörd för chefernas vilja göra snabb karriär och på relationsområdet kan kvinnor vinna en viss popularitet genom att lägga huvudet på sned, le och ”låtsas” lyssna.

Ja, Klara Pihlajamäki säger ”låtsas” lyssna eftersom kvinnors lyssnande oftast är passivt och omedvetet. De bara tar emot, kanske för att bli omtyckta.

Klara berättar att hon själv länge lyssnade på detta sätt. Och som hon lyssnade. Hon fick rykte om sig att vara en god lyssnare och många ringde henne, på vilken tid som helst, och berättade om sina bekymmer. Klara hörde snällt på.

–Jag var som en dasstunna, tog emot all skit, och mådde själv väldigt dåligt.

Men med tiden lärde hon sig att ett sant lyssnande är ett aktivt lyssnande. Det innebär bland annat att vi avgör själva om vi vill lyssna och när. Har vi inte tid eller om vi inte är i rätt känslomässigt läge kan vi på ett vänligt sätt be om att få lyssna vid en annan tidpunkt. En del personer kanske vi väljer att inte höra på alls.

Det krävs förstås kraft och mod att säga nej till ett samtal. Men det finns människor som bara älskar att höra sin egen röst, eller som har fastnat i ett evigt ältande. Möjligen skulle de må bra av att man påpekar detta, säger Klara. Fast om inte annat måste man välja det man vill lyssna till för att skydda sig själv.

Men ett aktivt lyssnade betyder inte bara att vi använder vår kraft till att stänga av ibland. Framför allt innebär det att vi lyssnar med intresse, engagemang och på ett medvetet sätt.

I boken Människan är en berättelse (Natur och Kultur, ny utgåva 2005) skriver psykoanalytikern Clarence Crafoord att vi kan lyssna med ”sju öron”, eller på ”sju nivåer” (inte alltid förstås, men vi kan välja att lyssna med så många öron, eller ännu fler):

1. Vi kan lyssna på den framsagda texten. Det är den mest komplikationsfria nivån av lyssnandet. Om vi talar samma språk och om ordförståelsen och den grammatikaliska förståelsen är den rätta så blir det på den här nivån inga problem i kommunikationen.

2. Vi kan lyssna empatiskt. Parallellt med den framsagda texten lyssnar vi också in den talandes känslor och försöker förstå dem. Vi bör också med vårt beteende, med mimik eller åtbörder, visa att vi förstår berättaren. Och slutligen bör vi försäkra oss om att talaren insett att vi förstått – att han känner sig förstådd.

3. Vi kan lyssna på den förskjutna och förtätade undertexten. Denna dolda text finns gömd i ordval, formuleringar och i bristande överensstämmelser mellan form och innehåll. Vi läser så att säga mellan raderna och lockar fram gömd information.

4. Vi kan lyssna på tilltalet. Vem är egentligen berättelsen riktad till? Den kanske är ämnad för någon annan än dig, lyssnaren. Eller talaren kanske vill få dig att tro att den är en gåva just till dig – ”lova att inte berätta det här för en levande själ” – du försätts i tacksamhetsskuld, men samtidigt är det kanske meningen att du ska sprida ”hemligheten” vidare.

5. Vi kan lyssna till motsägelser. Minspel, kroppshållning, klädsel och utseende säger en hel del om den berättelse som en människa är. Faktum är att synintrycket (och ibland även luktintrycket) är det vi ”lyssnar” till mest i ett samtal, oftast helt omedvetet. Ibland finns det motsägelser mellan det som sägs och det som uttrycks med ögon eller annat kroppsspråk.

6. Vi kan lyssna till de egna känslorna. Vissa typer av samtal lämnar oss relativt oberörda, medan andra kan väcka stark upprördhet. Ibland kan man verkligen fråga sig varför man blir så omskakad. Vare sig man väljer att visa dessa känslor eller inte ska man vara medveten om att de påverkar samtalets utgång.

7. Till sist skriver Clarence Crafoord om ”det omedvetna lyssnandet”. Då avser han djuppsykologiska processer som kan uppstå under samtal. Saker som berättaren talar om kan väcka djupt liggande komplex inom oss som knappt har med berättelsen att göra. Små antydningar kan riva upp gamla sår och så vidare. Särskilt i en nära relation kan sådana här reaktioner leda till mer eller mindre obegripliga bråk och att lyssnandet, och det egentliga samtalet, helt upphör.

Konsten att lyssna börjar just här, i ditt eget djup, menar Klara Pihlajamäki: Man måste först kunna lyssna aktivt och medvetet till sig själv. Om detta ska nästa artikel i serien handla om.

Anders Haag

08-13 51 92

anders.haag@svd.se

Fler artiklar | Blogg