Om Lou Rossling varit före dig hos blomsterhandlaren kan det hända att du får en ros gratis, med hälsning från "Anonyma klubben".

Gåvor utan tack - ingen går back!

Publicerad: 27 december 2005, 05.30. Senast ändrad: 5 november 2007, 15.40

Glädjespridare Det är det lilla som gör det. Lou Rossling ger små presenter - anonymt. Och pinglar för människor som gjort något gott. Det är nästan märkligt hur glada folk blir, och hur glad man själv blir, av så enkla handlingar, säger hon. Kommunledningen i Kalmar blev så inspirerad av henne att den köpte in pinglor till alla anställda.

För ett antal år sedan hörde Lou Rossling ett radioprogram där en kvinna berättade om en märklig händelse hon varit med om i Frankrike. När kvinnan stannat vid en betalstation på en motorväg och sträckt fram sina pengar, hade kontrollanten i luckan viftat bort dem och förklarat att föregående förare redan hade betalat för de tre efterföljande bilarna och hälsat från "Anonyma klubben".
- Kvinnan berättade om den glädje som denna förhållandevis lilla gåva hade gett henne och uppmanade nu radiolyssnarna att ansluta sig till Anonyma klubben. Det där gick rakt in i mitt hjärta och jag bestämde mig genast för att gå med, säger Lou Rossling, utbildad förskollärare som sedan 18 år reser landet runt och föreläser om bland annat glädje och motivation i arbetslivet.

Anonyma klubben är ingen förening i verklig mening med medlemsregister eller organisationsnummer, utan bara något som finns i idévärlden. Första gången Lou Rossling gav en gåva i klubbens namn var i en blomsteraffär. Hon köpte en extra ros och bad biträdet att välja ut en kund som hon ville ge den röda rosen till, samtidigt som hon hälsade från Anonyma klubben.
- Hela den dagen gick jag runt och myste och undrade vem som fått rosen och hur han eller hon hade reagerat. Jag hade inte förväntat mig att en sådan liten sak som jag gjorde för någon annan skulle kunna ge mig själv en sådan stor glädje, berättar Lou Rossling.

Det här var i mitten av 1990-talet och sedan dess har hon delat ut ett hundratal anonyma gåvor. Hon har bland annat betalat för extra båtbiljetter på färjor, bjudit okända tågresenärer på kaffe och köpt extra lotter till främlingar.
Under åren har hon även "värvat" ett rad nya medlemmar till klubben. Kanske var det också fler radiolyssnare som blev inspirerade precis som Lou och som delar ut anonyma gåvor till främlingar runt om i landet.
Fördelen med att vara anonym är att syftet med gåvan aldrig är att man ska få något tillbaka själv, menar hon.
- Jag tycker att man ska ge små gåvor, helst inte över 25 kronor, annars är risken
att den som ska förmedla gåvan blir frestad att behålla den själv. Det är inte storleken på gåvan som gör folk glada, utan att den dyker upp i ett så oväntat sammanhang. Så här i juletid ger jag exempelvis nästan aldrig något, för då får folk ändå så mycket presenter.

Vissa perioder är Lou Rossling väldigt aktiv i "klubben", andra är hon mer av en vilande medlem. Och så måste det få vara, menar hon. När hon själv för några år sedan gick in i en djup depression, fanns ingen energi över för att försöka glädja andra genom att dela ut små anonyma gåvor.
- Även om jag ofta är ganska positiv och tycker om att sprida glädje, har jag haft personliga svårigheter i livet. Det här var andra gången jag drabbades av en djup depression. Kanske hade den energi som man får av att glädja andra människor hjälpt mig, men just då kändes det fullständigt omöjligt.
Den perioden handlade det bara om att överleva dagen.
- Under depressionen sjönk jag rätt så djupt, men när man har varit nere på botten och vänt, kan man få
mer kraft efteråt. Jag brukar jämföra med en satsbräda: ju djupare man får ner brädan i hoppet, desto högre studsar man uppåt efteråt. Lite så var det för mig och det är kanske därför som jag vågar göra lite utöver det vanliga för att glädja andra.

Att den som tar emot gåvor blir glad är kanske inte så förvånande. Egentligen inte heller att den som ger också får en hel del tillbaka. Lite överraskad blev dock Lou Rossling av att se hur glada de personer blev som fick uppdraget att förmedla hennes gåvor. När hon exempelvis betalade för en extra hamburgare på McDonalds och bad killen i kassan att välja ut en kund att ge den till efter att hon gått, tyckte han att det var "jättehäftigt".
Efter en stund kom han ut i restaurangen och undrade otåligt om hon inte ätit upp snart så att han äntligen kunde få dela ut gåvan.
- Kanske berättar han sedan om Anonyma klubben för några kompisar som blir inspirerade och så sprids glädjen som ringar på vattnet. Den här sortens energi som sätts igång mellan människor tror jag på.
Men vill verkligen alla involveras i Anonyma klubben och den här typen av snällhet? Tycker inte vissa att det är lite löjligt att dela ut små presenter hit och dit till vuxna människor som mycket väl kan betala för kaffet själv eller köpa sig en bukett rosor?
- Nej, jag har säkert gjort det här ett hundratal gånger och nästan aldrig mötts av några negativa reaktioner. En enda gång har ett konditoribiträde snörpt surt på munnen och sagt att hon minsann inte sysslade med sådana tramsigheter och absolut inte ville ha något med Anonyma klubben att göra.
Hur mottagarna av hennes gåvor har reagerat, vet hon egentligen inte eftersom hon inte själv träffar dem. Men efter ett av hennes föredrag då hon berättat om Anonyma klubben, kom en kvinna fram till henne och sade att hon först nu förstod vad hon och hennes barn varit med om sommaren innan. En dag när hon handlade på torget tjatade barnen jättemycket om att få jordgubbar, men mamman hade knappt pengar till de grönsaker hon behövde.
- Men så när
hon skulle betala, räckte handlaren även över en påse med tre liter jordgubbar. När hon frågade varför, log han bara och sade att det var en hälsning från Anonyma klubben. Kvinnan berättade att hon och barnen fortfarande ofta pratade om hur de suttit på balkongen tillsammans med några kompisar och kalasat på jordgubbarna. Det blev en av sommarens höjdpunkter. Eftersom det inte var jag som köpt jordgubbarna, vet jag att Anonyma klubben är igång även på andra håll.

Under årens lopp har Lou Rossling breddat och vidareutvecklat sin repertoar när det gäller att sprida vardagsglädje till sina medmänniskor. Ett tag delade hon exempelvis ut små "turpärlor" till personer som hon tyckte behövde lite extra uppmuntran. Och när hon en dag stod i kön på posten och förundrades över hur vänlig kassörskan var mot en äldre man som stod före i kön, drog hon fram en liten pingla som hon hade i ett band runt halsen och ringde lite med när det blev hennes tur.
- "Jag pinglar lite för dig i min klocka, för du var så underbar
mot den där mannen", sade jag. Kassörskan blev lite förvånad, men glad. Hon konstaterade att det minsann aldrig var någon som ringde i klockor eller på något annat sätt uppmärksammade personalen på posten.

Någon vecka senare flög Lou Rossling till Stockholm och på Arlanda flygplats missade hon precis bussen in till stan. Det var dåligt väder och medan hon förbannade missödet, såg hon plötsligt hur bussen backade tillbaka och slog upp dörrarna för henne. Backade du för min skull? frågade Lou häpet. "Inte kul missa bussen i det här vädret" svarade chauffören på bruten svenska.
- Jag blev så himla glad att jag drog fram min lilla klocka igen och pinglade lite för honom. På väg in mot Stockholm meddelade chauffören via högtalaren: "I dag är jag extra glad, för någon har pinglat för mig i en klocka. Om ni vill att jag ska stanna på något extra ställe under resan så går det bra." De övriga passagerarna blev förstås väldigt nyfikna, så jag fick gå fram och berätta i högtalaren om min lilla pingla. Det blev en väldigt livad stämning i bussen.
Så i höstas anlitades Lou Rossling som föreläsare av Kalmar kommun. Hon skulle hålla ett slags kick-off-seminarier för alla kommunens anställda. Under föreläsningarna berättade hon om episoderna med pinglan och hur glada chauffören och postkassörskan blivit. Efter det beslutade kommunledningen att köpa en pingla till varje anställd så att de skulle kunna uppmuntra varandra genom att pingla när någon kollega gjorde något bra.

Men alla tyckte definitivt inte att det var något att pingla för. Tvärtom. Vissa kommunanställda ansåg att det var ett infantilt sätt att behandla personalen och något av det dummaste de varit med om. Några undrade hur kommunen kunde slänga pengar på sådant skräp - och vände sig till lokaltidningen.
Sedan var debatten i full igång - för eller emot pingla? I radion arrangerades paneldebatter och flera av de stora rikstidningarna rapporterade om de 5 000 pinglorna som Kalmar kommun köpt in för 1,20 kronor styck.
- Jag förstår faktiskt inte hur det kunde bli en sådan stor sak. Enligt min mening var det en storm i ett vattenglas. Pinglan var ju en symbolisk grej och ville de inte använda den så kunde de väl bara hänga den i julgranen! säger Lou Rossling.