Det öppna örat är porten till kärleken

”Men du lyssnar ju inte!” ”Men du hör ju inte!” ”Men du lyssnar ju inte!” ”Men du hör ju inte!” Och så vidare, i all oändlighet.

Denna ”dialog” är hämtad från en sketch. Vi förmodas skratta åt ett äkta pars oförmåga att kommunicera med varandra. Det gör vi säkert, skrattar alltså, därför att vi känner igen oss så väl, och det är en befrielse att få höra att vi inte är ensamma om vårt elände.

Vi kan vara duktiga lyssnare när en kollega pratar om sina problem. Men när hustrun vill diskutera vårt teve-tittande stänger vi av hennes prat, inte teven. Av någon anledning är det svårast att lyssna i nära relationer.

Det upptäcker man förstås inte direkt. I början är ju den älskades ord söta som honung. Man vill veta allt om den där nya människan i ens liv. Det är spännande när den andre öppnar sig, avslöjar sina hemligheter. Man öppnar sig själv, kanske lite försiktigt eftersom man gör sig sårbar i sin nakenhet. Möj­ligen är man inte helt ärlig med den bild man ger av sig själv. Det kan vara så att man blundar för vissa sidor hos den andre. Men ändå … i vissa ögonblick slås den inre himmelens portar upp och livet blir magiskt.

Man känner sig underbar. Hel. För en gångs skull blir man glad när man ser sig själv i spegeln. Jag finns, jag lever, jag är attraktiv! Och den andre är så attraktiv. Det är en glädje att ge, man får ju så mycket tillbaka. Vi är ett, viskar paret till varandra.

När förälskelsens fas är över är svårt att säga. Det går inte att sätta en tidsgräns som gäller för alla par. Men man vet att den besviken för att den andre gör just detta, att den andre inte finns till enbart för en själv. Ofta sammanfaller dessa ödesdigra ögonblick med tidpunkten då man bestämmer sig, eller ska bestämma sig, för att bli ett par på riktigt – förlova sig, flytta ihop etcetera.

Efter detta blir relationen lätt en maktkamp. Min vilja ställs mot din, mina känslor mot dina. De sidor man förut tyckte bäst om tycker man nu sämst om. Man känner sig ofta frustrerad. Intimiteten går smygande förlorad, liksom glädjen och lusten. Om inte maktkampen upphör slutar relationen med separation, eller med att man börjar leva parallella liv.

I båda fallen är relationen död. Kärleken har flugit sin kos. Vad som återstår är att leva utan den, eller att börja leta på nytt efter den ”perfekta”, drömpersonen som på ett magiskt sätt passar ihop med mig och som åter igen kan göra mig hel.

Ungefär så här beskriver Harville Hendrix en relations typiska faser. Hendrix är en amerikansk psykoterapeut som tidigt specia­liserade sig på parterapi. Efter några års arbete blev han allt mer olycklig över att han sällan kunde hjälpa sina klienter att återskapa kärleken. Det hjälpte inte med att han lärde dem diskutera på ett bättre sätt eller att han såg till att de kom överens om vissa beteende­förändringar.

Paren lärde sig en del om varandra och vissa anledningar till konflikt eliminerades. Men maktkampen upphörde inte. I sin bok Istället för skilsmässa (Forum, 1990) skriver han följande:

”Istället för att gräla om de problem som de hade kommit till terapi för, grälade de nu om vem som hade brutit vilken överenskommelse först. Ibland verkade det som om min funktion som terapeut bara var att bestämma mängden av och formen för deras konflikter.”

Harville Hendrix började ana att maktkampen har omedvetna sidor. När vi går in i en relation bär vi på en bild av en drömpartner som ska läka de sår vi fått under vår uppväxt, säger Hendrix. Han ska förstå våra dolda behov och tillfredsställa dem. Vi bär också på mer eller mindre falska bilder av oss själva, bilder som alltid utesluter våra mörka sidor. När partnern inte motsvarar våra förväntningar reagerar vi som barn. När han visar upp de sidor som vi inte vill vidkännas hos oss själva blir vi rasande. Därmed blir till synes olösliga konflikter ett faktum.

På latin heter bild imago. Därför kallade Harville Hendrix den terapi som han utvecklade för imagoterapi. Tanken med imago­terapi är att paret genom en ”medveten dialog” ska få syn på dessa starkt laddade bilder, både sina egna och den andres. Liksom i förälskelsen ska de alltså med ett öppet hjärta visa sig för varandra, och försöka förstå varandra, fast nu på ett ärligt, medvetet och ­metodiskt sätt.

En av många som har utbildat sig i imagoterapi heter Per Thor. Han har en mottagning i Stockholm för par som kört fast. Oftast är det kvinnan som tagit initiativet till att söka hjälp berättar han. De vanligaste konfliktämnena är sex, pengar och tid, men de är bara toppen på ett isberg.

–Det som kvinnorna verkligen är frustrerade över är att paret inte pratar med varandra längre. Och kommer man under ytan på konflikterna visar det sig att det man egentligen söker är en bättre kontakt och mer närhet. Man längtar också efter respekt, förståelse och acceptans.

För att komma dithän måste man först skapa ett mått av trygghet i relationen. Det kan man uppnå genom att exempelvis sätta upp en bestämd tidsram för parterapin. Under tre månader ska ingen ta upp ämnet separation ­ eller skilsmässa, man ska täppa till vanliga flyktvägar som att jobba övertid, pyssla överdrivet med sin hobby etcetera och båda ska göra sitt bästa för att prata om sin inre värld och undvika att angripa den andre.

–Om man inte känner sig trygg går man alltid i försvarsställning, och då är inte en dialog möjlig.

Under terapin sitter paret mitt­emot varandra, öga mot öga, medan terapeuten sitter vid sidan av dem båda. Först pratar den ene, om sina egna känslor och tankar inför den andres beteenden, medan den andre lyssnar. Sedan byter de roller.

Lyssnandet ska vara aktivt, betonar Per Thor. Det betyder att man lyssnar med så få förutfattade meningar som möjligt och med intentionen att verkligen förstå den andres subjektiva upplevelser. Han jämför det med att gå över en bro till ett främmande land. Man går på besök och försöker leva sig in i hur den där främmande kulturen verkligen är.

–Man ska tillåta den andre att berätta fritt från hjärtat, och stoppa impulserna att avbryta eller gå därifrån. Istället ska man försöka vara så nyfiken som möjligt, som en journalist.

Den som lyssnar ska också spegla vad den andre säger, så att den som talar blir säker på att den andre hört. Samtalet ska gå i ett långsamt tempo, säger Per Thor. Man ska arbeta sig ned ända till en grundståndpunk t, essensen av problemet.

En sådan kan vara att ”när du slänger grejer här och där får jag ångest”. Förut har den ”pedantiske” bara blivit arg på den ”slarviga”, medan den som inte varit så noga ryckt på axlarna eller blivit arg tillbaka. Paret har grälat mycket om städning och om det goda respektive ”sjuka” med att var sak ska vara på sin plats.

Nu kan båda förstå vad konflikten bottnar i. Den ene har ett kanske överdrivet behov av ordning. Det kan härledas till pedantiska föräldrar. Samtidigt inser paret att han drogs till henne därför att hon var ”spontan”, en sida hos honom själv som var förlorad. Och hon tyckte det var skönt med en man som alltid visste var hennes mobiltelefon var.

–Det betyder inte att det är okej för slarvmajan att fortsätta att bete sig som hon gör. Beteendeförändringar är nödvändiga, ­säger Per Thor.

Men det mest väsentliga är att båda blir medvetna om att vad den ene gör får känslomässiga konsekvenser för den andre, och att dessa känslor kan ha djupa bottnar. Man kanske inte löser alla problem, men genom insikten om vad som pågår tappar konflikten en del av sin energi.

Och på ett nästan magiskt sätt kan glädjen och lusten återvända till förhållandet när den ene känner sig förstådd, kanske för första gången i livet, och den andre förstår.

–När man förstår någon går det inte att låta bli att älska denne. Många blir rörda när de kan se att den vuxne som sitter mitt emot dem också är en sårbar liten flicka eller pojke.

För den som vill veta mer om imago­terapi rekommenderas websajten www.imagoterapi.se, eller Harville Hendrixs bok Istället för skilsmässa (Forum).

Anders Haag

08-13 51 92

anders.haag@svd.se

Fler artiklar | Blogg