”Det är förnuftigt att inte gå in i slagsmål”

Det skrattas och det skålas men slutar snart i kaos. Någon sparkar och slår en stackare där som är helt utan chans. Jag ser att ingen verkar bry sig och inte heller jag. Rädslan är för stor och stark för att göra något alls.

Orden, hämtade ur Uno Svenningssons låt ”Under ytan”, bekräftas av vad som ständigt står i tidningarna:

• 4 augusti: En man misshandlas utanför en restaurang på Hornsgatan och förs till sjukhus.

• 20 juli: Två män misshandlas med slag och sparkar på Telefonplan i Hägersten när de ska gå på en buss.

• Slutet av juni: Några fotbollssupportrar misshandlar en 27-årig man vid Slussen. Fem personer grips och häktas ­några dagar senare.

Uppräkningen kan göras lång av våldsbrott där det verkar som om ingen griper in. Inte handgripligen i alla fall. Men där finns också en annan sida.

Mäster Samuelsgatan i början av juli: En kraftigt berusad man ger sig på en annan man på gatan. Händelsen bevittnas av ett antal förbipasserande. Ingen går direkt fram. Men omedelbart tar flera personer upp sina telefoner och ringer polisen. De håller sig avvaktande och iakttar vad som sker. Det finns människor som reagerar men som ändå inte spelar hjältar.

Lennart Olingdahl, utredningschef på citypolisen i Stockholm har arbetat som polis i 34 år. Han leder utredningen av misshandeln vid Slussen i slutet av juni. Då den inträffade rörde sig många människor i området, människor som teoretiskt skulle ha kunnat gripa in och rädda den 27-årige mannen som, till synes oprovocerat, blev påhoppad. Men det fungerar inte riktigt så, menar Lennart Olingdahl.

–Det är förnuftigt att inte gå in i slagsmål. Man måste vara lite streetsmart, själv skulle jag inte gå in om jag såg det som hände, säger han.

Men skulle du inte vilja att någon gjorde det om du utsattes för samma sak?

–Problemet är att ju fler som ger sig in, desto större är risken att fler blir skadade i det allmänna tumultet som då uppstår, säger han.

Nej, det bästa man kan göra – menar Lennart Olingdahl – är vad de flesta faktiskt gjorde. Stanna upp, iaktta, observera och identifiera. Och framför allt – ringa polisen. Vid händelser som den vid Slussen är det förvisso mycket folk i rörelse, men i en storstad är inte den sociala kontrollen så stor. Grupperna som rör sig känner inte varandra och de har svårare att snabbt organisera sig och gripa in.

–Hade samma sak hänt på ett mindre ställe, som i Härjedalen där jag jobbade förut, så hade kanske utgången blivit en annan. Om alla känner gärningsmannen vid namn och dessutom vet vilka personens föräldrar är blir det lättare att avleda uppmärksamheten och avstyra bråket. En lördagskväll i innerstan är det svårare, säger Lennart Olingdahl.

Efter händelsen efterlyste polisen vittnen som ganska snabbt hörde av sig. Med hjälp av konfrontationer kunde man efter ett tag identifiera gärningsmännen. Här kommer det verkliga civilkuraget in, menar Lennart Olingdahl. Att ha mod att stå för det man sett trots att man genom hela processen kommer att bli ifrågasatt, till exempel av de åtalades försvarsadvokater. Många tycker att denna del är den jobbigaste. Inte nog med att man är indragen i en process man själv inte valt att delta i, man måste också finna sig i att den traumatiska upplevelsen blir genomgången i minsta detalj.

–Men det måste vara så, vittnena är nyckelpersoner och det de säger måste vara trovärdigt. De spelar en avgörande roll i domen.

Så hur övar man då upp förmågan att stå på sig? Niklas Långström, läkare och forskare vid Centrum för våldsprevention på Karolinska institutet, menar att man måste börja med att sätta gränser i sitt eget liv. Det är den bästa träningen för att på sikt också våga agera vid ett gatuslagsmål. För att nå dit måste man lära känna sin egen ilska och använda den på ett konstruktivt sätt.

–Tänk på att den kraft som är det största hotet mot mänskligheten också kan vara en enorm styrka. Aggressiviteten finns i oss alla och behövs. Men man måste lära sig att leva med den och rätt använd blir den ett verktyg för att sätta gränser, säger han.

En bra plats att öva på (och där sällan knivar och baseballträn viner i luften) kan vara på arbetsplatsen. I nära relationer är nästa steg. För när man börjar sätta gränser hos sig själv, växer också förmågan att hjälpa andra med samma sak, menar Niklas Långström. Speciellt sätts modet på spel om man har en relation till någon som gör något man tycker är oacceptabelt. Att säga ifrån då kan vara mer komplicerat än att gripa in i ett slagsmål mellan främmande människor. De sociala konsekvenserna upplevs bli mycket större. Han tar Milgrams experiment som exempel (se faktaruta intill bilden).

–Den minoritet som sade ifrån under det experimentet var beredd att ta det kortsiktiga sociala obehaget av att stöta sig med en auktoritet, säger han.

Och frågorna är enkla att ställa till sig själv: Vågar jag säga ifrån om jag anar att grannen blir misshandlad av sin partner? Trots att partnern är så trevlig? Det skulle ju innebära att kräftskivorna kanske upphörde, men känner jag ändå att det måste göras? Om svaret är ja, har man kommit en bit på väg, menar Niklas Långström.

Då har man börjat lära känna sin egen konstruktiva ilska. Den som stänger in eller förnekar ilskan riskerar i stället att bli som en tidsinställd bomb. Plötsligt exploderar den utan kontroll. Det är förlamande och destruktivt, säger Långström. Han har i sitt arbete som barn- och ungdomspsykiater ofta kommit i kontakt med människor som varit så främmande för sin egen ilska att de inte känt igen den när den har visat sig.

Att lagstifta om att man måste gripa in om någon far illa tycker varken Niklas Långström eller Lennart Olingdahl är någon bra idé. Situationerna är ofta mycket komplexa och det kan finnas många skäl till varför folk inte agerar, menar Lennart Olingdahl.

Nej, alla måste hitta sitt sätt att reagera. Om det är att ringa polisen, öppet konfrontera eller ge sig in och skydda någon i slagsmål, kan man bara ta ställning till själv.

För många år sedan åkte Niklas Långström buss en vinterkväll mellan Östersund och Umeå. Längst bak i bussen satt en man som var på väg in i ett alkoholdelirium och på väg ut ur verkligheten.

–Jag gick fram till busschauffören och sa åt honom att be polisen möta oss vid nästa station för att mannen skulle kunna få vård. Men busschauffören reagerade inte.

Niklas Långström gick då fram till mannen, som börjat skrika om upplevda oförrätter, och försökte avleda hans aggressivitet.

–Det var inget trevligt samtal men jag kände mig tvungen till det. Troligen drevs jag av en konstruktiv ilska över att busschauffören var passiv och att ingen annan i bussen heller ingrep.

Han tycker att det sämsta man kan göra i en sådan situation, är att låtsas som om inget händer. När man har fått reda på ett missförhållande är det varje människas ansvar att förhålla sig till det efter egen förmåga.

Så kanske är dialogen mellan Skorpan och Jonatan i filmen om Bröderna Lejonhjärta den mest träffande bilden av vad civilkurage handlar om:

–Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.

–Varför då?

–För annars är man ingen människa… utan bara en liten lort.