Är det någon som fortfarande minns? Det fanns en tid då det ansågs klokt och sparsamt att trycka in sista tvålbiten i den nya tvålen, att ge en uttjänt pyjamaströja nytt liv som disktrasa, att ringa tv-reparatören när tv-n gick sönder, lägga ner byxbenen i takt med att barnen växte och limma fast örat på tekoppen när det lossnat. Så gör vi inte längre. Vi köper nytt och nytt och nytt och nytt...

Men inte alla.

Hedwig Crols kan inte ens påminna sig när han köpte nya kläder senast.

–De där jeansen, men det är väl flera år sedan?

De röda manchesterbyxorna han har på sig är köpta begagnade och kostade 10 kronor, den grå ylletröjan har han fått av sin bror. Till och med kalsongerna är andra hand. De har han fått ärva av sin kusin. Han skulle även kunna tänka sig att köpa kalsonger i en second hand-butik, men där någonstans går gränsen för sambon Linda.

–Jag är emot hela slit- och slängindustrin. Den kommersiella bommullsodlingen är jätte­dålig för miljön, så den vill jag inte stödja. Mycket tillverkas i låglöneländer som Kina och man vet inte vad de har för arbetsförhållanden. Det gäller förstås också andrahandskläder, men jag tycker att det är stor skillnad mot att köpa nya, förklarar Hedwig som kommer från Belgien där Hedwig är både ett mans- och kvinnonamn.

Hedwig Crols, 33 år, Linda Nilsson, 32 år, och sonen Eleon, 2 år, hyr en villa på en gård utanför Kungsbacka, söder om Göteborg. De cyklar oftast de 7 km mellan hemmet och Kungsbacka och tar sedan tåget till Göteborg där båda jobbar. Hedwig säljer ekologiska varor på Fram, en kooperativ livsmedelsbutik. Linda är organisationssekreterare i Miljöförbundet Jordens Vänner.

Vid varje inköp försöker de tänka på hur varan påverkar miljö och människor. Hedwig är strängast. Är den ekologiska mjölken slut i affären kommer han hem utan mjölk. Linda kan däremot tänka sig att köpa oekologiska varor om det inte finns något alternativ. Strumpor, underkläder och t-tröjor köper hon nya. Och i köket står en tom flaska Loka mineralvatten som hon köpte tillsammans med en macka när hon utsvulten och törstig skulle cykla 7 km hem.

–Det skulle du aldrig göra, ­säger hon.

Nej, Hedwig skakar på huvudet. Han skulle ha gått in på toaletten, druckit kranvatten och cyklat hem hungrig.

–Men jag är inte så puritansk, jag har börjat köpa ekologiska cornflakes, säger han skämtsamt triumferande.

När det gäller saker till hemmet handlar de i andrahandsbutiker eller letar i containrar.

–Jag brukar hitta det jag behöver i containrar. Men ibland kan man inte vänta ett år på att hitta till exempel stolar och då får man titta i andrahandsbutiker, säger Hedwig Crols.

Linda Nilsson mal rättvisemärkt kaffe i kaffekvarn och brygger i en termos prydd med en grön sparbanksek och texten Sparbanken väst. Den fick hon med sig när hon flyttade hemifrån och den får hänga med tills den går sönder. De dukar fram gott och saftigt ekologiskt surdegsbröd, ekologiskt smör, ekologisk ost och havtornsmarmelad på köksbordet. Det lilla gröna sidobordet är ett containerfynd, furusoffan har de fått av Hedwigs syster och barnstolen är köpt på Blocket. De blå pinnstolarna hittade de i en container när de var på utflykt på en skärgårdsö och släpade hem på båt och spårvagn. Men de vackra gröna och gula kaffemuggarna med en tunn dekorrand är nya. De är handgjorda i Ecuador och rättvisemärkta, men Hedwig var tveksam eftersom de har transporterats så långt.

–Det är väldigt sällan det sker impulsköp i den här familjen. Vi såg kopparna i en liten affär för ekologiska varor, men vi var tvungna att gå hem och överlägga innan vi köpte dem. För oss är det en stor grej att köpa fyra nya kaffe­muggar, säger Linda och skrattar.

Till jul ska de till Belgien och hälsa på Hedwigs släkt. Flyg skulle aldrig komma i fråga, trots att det är billigast. Det blir tåg. Familjen har bil, men använder den så lite som möjligt.

I hallen står backar med lök, pumpor och kålrötter från deras köksland. Hedwig tar hem frukt och grönsaker som annars skulle slängas från butiken. På så sätt kan de hålla matkostnaden kring 1000 kronor i månaden. Tack vare sin enkla livsstil klarar de sig på två halvtidslöner och turas om att vara hemma med Eleon, i väntan på en dagisplats.

Hedwig tvekade först att skaffa barn eftersom han var oroad över klimatförändringarna och funderade över vilken framtid som väntar kommande generation. Linda har alltid varit mer optimistisk.

– Jag tror att vi har stora möjligheter att lösa mycket av framtidsproblemen, inte bara miljöhot utan också rättviseproblem, krig och konflikter. Kriser som klimathot kan tvinga fram lösningar.

Linda Nilsson har alltid haft en ”rädda världen-instinkt”. I mellanstadiet skrev hon uppsats om att starta barnhem i fattiga länder och arbeta för FN, berättar hon och ler lite åt minnet.

En vräkig livsstil provocerar, men det gör också en enkel. Linda brukar aldrig kommentera and­ras flyg- eller bilresor, men kan ibland själv få pikar.

–Mer och mer väljer jag bort människor som kommenterar min livsstil på ett negativt sätt. Det kan vara pikar om att vi inte använder bilen fast vi har den ­eller att Hedwig ”väl för en gångs skull kan äta ute fast maten inte är ekologisk”.

Med sin andrahandsklädstil kan de ibland sticka ut. På fester är de aldrig lika uppklädda som andra.

–Det är väl inte så himla kul, men inte så farligt heller, säger Hedwig.

Han sätter så gott som aldrig sin fot i en shoppinggalleria, men det händer att Linda går i affärer.

–Det är jättelätt att ryckas med i shoppingtrenden. Ibland kan jag känna att jag måste köpa, köpa, köpa – ett köpsug som väl är helt normalt. Men det är sällan jag tillåter mig att handla inredningsprylar till exempel. Jag vet att det inte skulle kännas bra. Varför dra hem en massa saker när vi redan har svårt att få plats med det vi har?

Nej, den repetitiva inredningstrenden har inte fått fäste hemma hos Linda och Hedwig. Inga lotus­ljuslyktor eller orientaliska kuddar så långt ögat når.

–Jag har svårt att förstå att man kan vilja bo som i ett inredningsmagasin. Det blir så opersonligt och tråkigt, säger Linda.

Att känna köpsug är en sak, men att människor fortsätter handla och inte tröttnar på alla sina prylar och mår lite dåligt, det tycker Linda är svårbegripligt.

–Vi har byggt upp det här samhället kring konsumtion. Jag vill inte lägga ansvaret på enskilda för att vi inte ändrar oss nu när vi har all information. Det kan reta mig jättemycket att folk har som lördagsnöje att gå och shoppa, men som enskild får man hela ­tiden bekräftelse att det är okej genom tv-serier, filmer, reklam och spegling med andra människor. Alla gör ju så.

I jul kommer Eleon att få julklappar, men till varandra köper de aldrig något.

–Jag tänker ”vad ska jag köpa till Hedwig? Han vill ju inte ha något”, säger Linda och skrattar.

–Jag kan absolut tänka mig att köpa en present, men det blir aldrig av för jag går inte i sådana ­affärer, förklarar Hedwig.

Ibland får de höra att deras livsstil är väl puritansk.

–Men det uppfattar jag som kritik. Det är bara vi som avgör vad som är puritanskt . Ingen annan kan säga om det är en uppoffring att cykla till tåget. Och om jag drabbas av köpsug, men motstår det, så behöver det inte vara en uppoffring utan kan ge tillfredsställelse, säger Linda.

Glädje för henne är att umgås med vänner, njuta av naturen, odla, äta god mat och dricka gott vin, någon shoppingglädje har hon aldrig känt.

Hur det blir om Eleon en dag vill ha nya G-starjeans, play station portable och egen plasma-TV, eller vad som nu är populärt om tio år, har de inte hunnit fundera över.

–Jag hoppas att han tar över våra värderingar, men det vet man ju aldrig. Det är ju inte så att han ska känna sig utanför, så får det inte vara. Men jag tror att man kan dra ner på konsumtionen ganska rejält utan att man blir mobbad eller känner sig som ett ufo, säger Linda.

Anna Asker

anna.asker@svd.se

Fler artiklar