Barnen först. Det är Soleyman Ghasemianis ledstjärna. Han är ordförande i den svenska avdelningen av den internationella föreningen Barnen Först och har i åratal slagits för att också invandrarbarn ska omfattas av mänskliga fri- och rättigheter. De ska vara lika fria som majoritetsbefolkningens barn att välja umgänge, partner, livsstil, religion …
– Hur ett samhälle behandlar sina barn är det grundläggande måttet på hur mänskligt och fritt det är. Officiellt heter det att alla är lika inför lagen i Sverige.

Men i praktiken …?
Ja, i praktiken är Sverige ett diskriminerande land, menar Soleyman Ghasemiani, som kom från iranska Kurdistan 1984. Gång på gång har han bevittnat att Sverige använder olika måttstockar på mänskliga rättigheter, beroende på ursprunglig nationalitet. För majoritetsbefolkningen gäller vissa, för invandrargrupper andra.
– När invandrarbarns frihet begränsas och de far illa vågar samhället inte reagera. Det räknas som speciella problem. Regeringen säger att det är era frågor. Jag har otaliga exempel på hur samhället, i stället för att skydda invandrarbarn, står passivt och säger att det är problem som invandrargrupper måste lösa själva. Det man säger är: ”Här är vi, där är ni” och när man gjort det har man signalerat ett vi-och dom-tänkande. Blonda blåögda barn är statens angelägenheter, men man blandar sig inte i ”de andras” angelägenheter.

Vad han bland annat syftar på är de tusentals barn som hamnar i svåra konflikter på grund av föräldrarnas uråldriga traditioner och livsmönster. Han syftar på tvångsgifte under dödshot och misshandel, på könsstympning, dumpning av barn, uppfostringsresor till brutala koranskolor. Han syftar på all form av hedersrelaterat våld, till exempel det uppmärksammade fallet med Fadime, flickan som ansågs ha vanhedrat familjen genom att älska någon familjen inte accepterade, och sköts ihjäl – av pappan.
– Mordet på Fadime och liknande våld är inte exempel på vansinnesdåd. Det är konsekvensen av uråldriga traditioner som lever kvar bland vissa släkter och grupper, och som måste bekämpas, säger han.

Men från officiellt håll betraktas hederskulturen som en invandrarfråga.
– Det är en svensk fråga eftersom problemet finns här i Sverige. Men ”svenskar” vågar inte säga något om de problem invandrare har. Som om man måste ha särskilda verktyg, ett annat sätt att bete sig när det gäller dessa grupper. Som om det inte handlar om grundläggande värderingar – för alla.
Det motsägelsefulla är, säger Soleyman Ghasemiani, att tystnaden egentligen är uttryck för de bästa av avsikter. Hela tänkandet bygger på respekt för särarter. Men det är en naiv respekt för invandrarnas ”religion”, ”kultur” och ”traditioner” som fått förödande konsekvenser, speciellt för barns och kvinnors rättigheter i Sverige.
– Jag anser inte att Sverige är rasistiskt. Det finns en strukturell rasism, men inte på det vis som regeringens särskilda utredare i dessa frågor – Masoud Kamali – hävdar när han säger att det är rasism att lägga sig i invandrarfamiljers etnokulturella seder och bruk. Jag menar att det är rasism att inte lägga sig i traditioner som är förtryckande och som begränsar människors frihet att välja sina liv, oavsett vilka förfäder man har.

Grunden för det tänkande som gäller i Sverige är, enligt Soleyman Ghasemiani, synen på nationalstaten. Ett land lägger sig inte i andras länders angelägenheter. När människor kommer hit som flyktingar behåller vi så att säga detta betraktelsesätt. De som inte härstammar från landet, som inte tillhör ursprungsbefolkningen, ser vi som ”de andra”.
– På så vis får vi en andra klassens medborgare. Men alla måste omfattas av de mänskliga rättigheterna, de är universella principer, själva basen för samhällsbyggandet.
Sverige accepterar inte bara förtryck och segregering, menar Soleyman Ghasemiani, vi förstärker och uppmuntrar till det genom att ge ekonomiska bidrag till kulturella organisationer.
– En överväldigande majoritet av dessa föreningar arbetar för att bevara urgamla seder och bruk. Den etnifierade identiteten förstärks – med understöd av den politiska makten. Och vilka förlorar på det? Kvinnorna och barnen.

Det Soleyman Ghasemiani kallar den naiva respekten för religion och kultur leder till begränsade möjligheter för tusentals unga människor att välja sina liv.
– Religionsfrihet innebär inte att vi måste respektera de religioner och kulturer som kränker barns och kvinnors rättigheter. Det är inte religioner, kulturer eller traditioner som ska respekteras, utan den fria rätten att själv bestämma om man vill bejaka religioner och traditioner.
Soleyman Ghasemiani är ytterst kritisk till religiösa friskolor. Han är upprörd över att småflickor tvingas bära slöja. Och kritisk till att föräldrar har rätt att förbjuda sina barn att delta i simundervisning och sex- och samlevnadslektioner.
– Det är ju vansinne att den svenska staten hjälper de religiösa föräldrarna att skapa det helvete som barnen tvingas leva i. Religionen är en privatsak och borde inte ha något med ett barns liv att göra. Barn ska skyddas från de vuxnas förkärlek till religiösa traditioner. De måste få vara barn oavsett föräldrarnas religionstillhörighet. Vad de sen väljer som vuxna är en helt annan sak.

Det finns, säger Soleyman Ghasemiani, en monumental rädsla för religionskritik så snart det handlar om islam.
– Man har tvingat kristendomen till reträtt och förpassat den till den privata sfären och man kan kritisera, smäda, häda och häckla den kristna tron i yttrandefrihetens namn. Men om man gör detsamma med islam …? Då hotas man.
När kulturkrockar uppstår måste samhället tydligt och konsekvent markera.
– Staten måste forma lagar och skyddsnät så att barn skyddas från religionens tvångströjor och själva slipper ta striden med konservativa föräldrar. De ska ha samhället i ryggen om konflikter uppstår.
Någon måste förlora i denna kamp om värderingar, menar Soleyman Ghasemiani.
– Om familjer splittras, låt dem splittras. Varför ska barnen offras? Samhället måste alltid ha barnens bästa för ögonen. Alltid. Det handlar inte om att inte ge föräldrar lindring och stöd. Självfallet ska staten se till att integrationen sker så smärtfritt som möjligt. Men man kan inte både se till den lilla flickans rätt till sin kropp, om vi nu talar om slöja, och till pappans rätt till traditionell syn. När konflikter mellan barn och föräldrar uppstår måste samhället markera: barnen först.