Cécile Mérillon har en ovanlig talang för språk. Hon är fransyska, men svenskan har en alldeles särskild plats i hennes hjärta. Redan under första lektionen på universitet i Paris i mitten av 1990-talet kände hon att språket slog an något inom henne. Snart talade och skrev hon svenska obehindrat.

En annan av 33-åriga Céciles speciella styrkor är att hon kan ta in stora textmassor på väldigt kort tid. På den svenska översättningsbyrå där hon numera arbetar, korrekturläser Cécile nästan dubbelt så snabbt som sina mer erfarna kollegor.

Andra – till synes enklare uppgifter – är betydligt svårare. Som att delta i de gemensamma jobbmötena. Eller att småprata med kollegorna under fikapauserna. Cécile har gjort försök att ta sig in i samtalen, men blir helt utmattad och ångestfylld av ansträngningen. Efteråt måste hon vila i flera timmar.

Så här paradoxal kan tillvaron vara för en person som har Aspergers syndrom.

– Under uppväxten kände jag mig mest dum och lat som inte kunde smälta in. Jag hade dålig självkänsla och tyckte alltid att jag var sämre än andra. Det var först när kollegorna på jobbet lite skämtsamt klagade på att jag ”förstörde ackordet”, som jag förstod att jag jobbar mycket snabbt och faktiskt även kan vara en tillgång, säger hon.

Vi träffas hemma i hennes tvårummare i Göteborg. Där bor hon tillsammans med sin vitlurviga katt Nemo – som döpts efter Céciles svenska favoritbok Kapten Nemos bibliotek av P O Enquist.

Många personer med Aspergers syndrom har specialintressen av olika slag som de periodvis blir helt uppslukade av. För Cécile är litteraturen väldigt viktig. Hon berättar med värme om sina andra svenska favoritförfattare: Gunnar Ekelöf, Eyvind Johnson, Kerstin Ekman … Hon har även själv översatt Marie Lundqvist diktsamling Astrakanerna till franska.

– Jag hade läst flera andra språk – bland annat kinesiska – när jag av en slump började studera svenska. Men jag hade aldrig känt så här tidigare. Svenskan gav direkt en jättehärlig känsla i hjärtat, säger Cécile.

– Däremot kan jag inte svara på om språk- och litteraturintresset har något med min Asperger-diagnos att göra. Det går inte att peka ut var syndromet slutar och var min personlighet börjar. Jag är en hel person.

Språkstudierna ledde henne så småningom till Sverige. Först läste Cécile svenska en termin på universitetet i Umeå och några år senare flyttade hon till Kalmar för att skriva en uppsats i svensk litteratur.

De sociala krav som studentlivet medförde blev dock för höga. Att bo i studentkorridor och dela kök och badrum med nio andra personer var minst sagt påfrestande. För att inte tala om de återkommande korridorfesterna som Cécile beskriver som en ”mardröm”.

När hon fick syn på en platsannons i arbetsförmedlingens tidning, såg hon därför sin chans att ta sig därifrån. Översättningsbyrån Tekniktext i Göteborg sökte en medarbetare och efter en intervju och ett par provöversättningar, var jobbet hennes.

– Översättaryrket passar mig väldigt bra. Det är i grunden ett ganska ensamt jobb utan större sociala krav, säger hon.

Jobbet som översättare var Céciles första riktiga anställning. Inträdet på arbetsmarknaden var inte bara ett stort steg in i vuxenlivet, utan markerade också en ny livsfas. Under hela uppväxten hade Cécile känt sig konstig och misslyckad, men nu såg hon sin chans att börja om på nytt. Som ett oskrivet blad på en ny arbetsplats, bland nya människor, i ett nytt land.

– Äntligen skulle jag bli ”normal”, säger hon allvarligt.

Under de första månaderna slog Cécile nästan knut på sig själv i sina försök att smälta in. Hon gick på möten, försökte delta i lunchsamtalen och hänga på småsnackandet i korridorerna. Men trots hennes stora ansträngningar blev det fel. Cécile kände sig hela tiden malplacerad och misstänkte att kollegorna tyckte att hon var konstig.

Hon betalade också ett högt personligt pris för de sociala kulisser hon visade upp. Cécile blev allt mer utmattad och stupade i säng direkt efter jobbet varje dag. Sakta men säkert rann krafterna ur henne och hon gick in i en depression.

– Ett tag kan man hålla fasaden och låtsas att man smälter in i gruppen, men det håller inte i längden. Till slut står man inte ut med sitt eget hyckleri.

Cécile tog då kontakt med en psykolog. Försöken att bli ”normal” hade misslyckats och hon hade kommit till en punkt där hon inte visste hur hon skulle gå vidare med sitt liv.

– Jag har alltid haft känslan att något inte stämmer inom mig, men jag har inte kunnat definiera exakt vad. Livet har varit helt obegripligt och jag har känt mig totalt hjälplös. Det är som att fråga efter vägen när man inte vet vart man ska.

Psykologen anade dock ganska snart vad som var problemet. Hon drog igång en utredning och ett år senare fick Cécile diagnosen Aspergers syndrom – ett besked hon beskriver som ”helt underbart”.

– Det var som att få en nyckel till mig själv. Eftersom Asperger är ett så osynligt funktionshinder var det också enda sättet att bli tagen på allvar. Genom att berätta om diagnosen för andra, slapp jag bli betraktad som lat, oförskämd och konstig, säger Cécile.

Hon bestämde sig genast för att vara helt öppen med sin diagnos på jobbet. Hon berättade för sin chef och sina närmaste kollegor. De förmedlade sedan informationen vidare till övriga arbetsgruppen.

Öppenheten var en förutsättning för att hon skulle kunna fortsätta att arbeta och hon har aldrig ångrat det. Under intervjun strör Cécile lovord över sin arbetsplats. Trots att hon så tydligt bryter mot de sociala normerna, känner hon sig accepterad och respekterad av kollegorna.

Cheferna har också visat stor förståelse för hennes speciella behov. Cécile behöver exempelvis inte längre delta i de ångestskapande mötena och när arbetsplatsen skulle göras om till ett öppet kontorslandskap, fick Cécile ett eget rum.

Som en följd av Aspergers syndrom har hon nämligen perceptionsstörningar, vilket innebär att hon har svårt att sortera ljud- och synintryck. Cécile beskriver det som ett slags kortslutning mellan olika ”sinneskanaler”. Om hon exempelvis utsätts för många synintryck har hon svårt att samtidigt ta in information via hörseln. Under intervjun tittar hon därför mestadels ner i golvet eller flackar med blicken över rummet.

– Jag koncentrerar mig väldigt mycket på dina frågor och då är det lättare att titta bort. Helt avslappnad skulle jag nog bara vara om jag satt och stirrade in i en vägg när vi pratade, men jag har ju lärt mig att man då och då bör möta blicken med den man talar med för att behålla kontakten, säger Cécile – och tittar hastigt upp.

Översättningsbyrån har alltså fått anpassa arbetsförhållandena en del efter Céciles speciella behov, men de har också nytta av hennes speciella kompetenser. Dessa har Cécile svårt att lyfta fram själv, men inför vårt möte har hon bett sin chef om hjälp. Och hon har inga problem med att redogöra för Céciles styrkor. Hon har skrivit en utförlig lista och uppmanat Cécile att hänvisa till den under intervjun: Hög begåvning. Mycket bra språkinlärningsförmåga. Kan läsa ovanligt mycket text på kort tid. Ser lätt språkmönster. Stor förmåga att fokusera på en sak under en längre tid.

– Jo, det stämmer kanske. Jag kan arbeta framför datorn fem timmar i sträck utan att lyfta blicken från skärmen – vilket jag har förstått också är lite ovanligt. Det blir väldigt väldigt intensivt. Som att köra på motorvägen i 200 kilometer i timmen. Problemet är att man inte kan svänga av i den hastigheten.

På samma sätt har Cécile svårt att avbryta vad hon håller på med när hon är så där hyperfokuserad. Efteråt blir hon väldigt trött. För att hinna återhämta sig mellan arbetspassen och ha kraft över till annat i livet, har hon nu gått ner till halvtid.

– Jag är väldigt engagerad i mitt arbete och vill att det ska vara felfritt, perfekt. Jag behöver ingen piska på jobbet, utan snarare någon som säger: ”Stopp. Det är bra nu. Gå vidare.”

Även på fritiden har Cécile en tendens att fastna i rutiner. Hon tycker exempelvis mycket om att jogga och tidigare gjorde hon det varannan dag. När det visade sig att knäna inte höll för så mycket träning, var det dock ångestskapande att bryta vanan.

– Min viktigaste rutin är att gå till arbetet. Jag tycker inte om att ha semester eller när en vardag blir helgdag. Då är det något som inte stämmer. Jag borde vara på jobbet och mår dåligt av att inte hålla rutinen.

Cécile har nu arbetat i Sverige i över sju år. Hon hälsar på sin familj i Frankrike någon gång per år, men har inga planer på att flytta tillbaka. Det är i Sverige hon har sitt liv och mår bäst.

– Det är en fördel att vara utlänning eftersom det ursäktar lite av ens konstiga beteende. Dessutom är kraven på social delaktighet större i Frankrike. Här i Sverige är det okej att inte hälsa på grannarna i trappuppgången. I den svenska kulturen känner jag mig därför inte riktigt lika udda.

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se

Fler artiklar