OSLO – Att vi pratar så mycket om trygghet är en paradox eftersom vi aldrig varit tryggare än vi är i dag, i alla fall i västvärlden, säger Thomas Hylland Eriksen, när han tar emot i sitt arbetsrum på universitetet i Oslo.

Vi har aldrig levt längre, haft bättre hälsa, bättre teknologi, högre utbildning. Man kan göra listan lång. Barn är extremt trygga i Norge och Sverige i dag. Trots detta har många känslan av att ”samhället har blivit hårdare”. Statistiskt sett är det inte så. Det är snarare riskmedvetandet som ökar – och därmed känslan av otrygghet.

– Jag tror att vi är så upptagna av att minimera alla slags risker eftersom vi har en överdriven tro på vår förmåga att kontrollera våra liv. Samhällsandan i dag säger oss att vi kan ha full kontroll, att vi kan minimera riskerna i livet. Det skulle vara väldigt frigörande om vi kunde inse att det är väldigt mycket vi inte kan göra något åt.

Thomas Hylland Eriksen leder en forskningsgrupp som i höstas gav ut boken Trygghet (Universitetsforlaget). Fenomenet skärskådas från vitt skilda perspektiv av nio forskare. Utgångspunkten är trygghetstänkande i det mångkulturella samhället.
En av slutsatserna är att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. De norska forskarna varnar för trygghetsfundamentalismen eftersom den marginaliserar grupper.

Socialantropologiprofessor Thomas Hylland Eriksen är en välkänd intellektuell i Norge. Han har ett brinnande samhällsintresse och är ofta ute och debatterar i olika massmedier. Älsklingsämnena är identitet, etnicitet, globalisering och så kallad glokalisering (se fotnot). Han har rykte om sig att vara produktiv – och för att prata väldigt fort.

När bandspelaren går igång vet man att med Thomas Hylland Eriksen får man en tvåtimmarsintervju på en timme. Snabbt ger han en överblick och delar upp vår tids trygghetsnarkomani i tre punkter.

För det första: Religionen. Eller snarare bristen på tro. En bra bit in på 1900-talet var det vanligt att folk hade tillit till Gud och till ödet.
– Med andra ord, man lade sitt liv i andras händer. Man hade inte själv 100 procent ansvar för sitt liv. Man visste att livet kunde bli kort, det kunde bli långt, men det var inte så mycket man kunde göra med det. Den teknologiska revolutionen som på många sätt har ersatt religionen och som är viktig för vår världsbild, den berättar för oss: Du kan ha full kontroll. Vi kan inte acceptera någon okontrollerad risk.

För det andra: Välfärdsstaten och individualismen. Vi anser att det är samhällets ansvar att vi inte ska utsättas för minsta risk. Tryggheten är förankrad i ett byråkratiskt system snarare än i våra relationer till människor i vår närhet. Då kan vi skylla på politiker och andra samhällsrepresentanter när det händer något. Samtidigt ser vi att ansvaret blir mer och mer individualiserat. Du har själv ansvar för ditt liv och det är något fel om du inte tar det ansvaret, om du lever osunt och så vidare.

– Därför blir det mer och mer upp till var och en att se till att äta hälsosam mat, sova mycket, motionera. En ändlös katalog för vad man bör göra för att leva ”ett riktigt liv”. Man blir mer och mer stigmatiserad om man inte gör det.
Gränserna för var vad det innebär att vara ”normal” blir paradoxalt nog snävare och snävare.
– Det var lättare att leva ett okej liv på 1950- och 60-talet.

För det tredje: Globaliseringen och de svåröverskådliga biverkningarna av den och av moderniteten. Miljökrisen blir särskilt tydlig nu.

–Upplevelsen av globaliseringen är att vi har förlorat kontrollen över vårt eget verk, den mänskligt skapade moderniteten. Både i form av terrorism som helt klart är en biverkning av globalisering och modernisering, liksom klimatförändringar och invandring.
Vi har känslan av att vi har förlorat greppet om världen.
– Fram till 1990 menade vi att ”vi förstår världen”. Det var öst-västkonflikten och nord-sydkonflikten. Det var i mångt och mycket så vi såg på världen. Denna världsbild har nu kollapsat. Världen har blivit en otydlig och farlig plats.

11 september var en enorm chock för amerikaner. En sekellång ökning i trygghet rubbades på en dag. Många amerikaner hade vant sig vid tanken att mat har man, hus har man, kläder har man. Om jag bara slutar röka, går på gym och äter sunt så har jag full kontroll över mitt liv.
– Bokstavligt talat kom det en projektil från luftrummet och slog ned mitt på Manhattan. En påminnelse om att tryggheten är extremt sårbar.

Trygghetstänkandet går från de stora perspektiven till de små. Tryggare kan ingen vara än barnen i Norden. Men aldrig trygga nog.
Från Ullevål haveby där Thomas Hylland Eriksen bor med fru och två små barn, till universitetet där han är professor, är det inte långt. Mitt emellan ligger Sognsveien, en lite större gata som omger det lugna villaområdet. Där har villaföreningen satt upp en skylt på vilken barnen uppmanar bilister att köra sakta. Tidigare fanns även formuleringen att det bodde många barn i området ”og vi har ikke råd til å miste et eneste”.

– Förr var riskerna desto större, men det fanns också en acceptans för att livet var farligt. I dag är tanken att även mista ett barn är för mycket. Känslan är naturligtvis fullt förståelig, men vi kommer aldrig dit. Det är som inom hälso- och sjukvården. Det blir aldrig tillräckligt med pengar till sjukvården.

Det är alltid något vi inte har kontroll på fast vi har satt vår tilllit till en teknologisk civilisation som ska ta bort alla risker, i stället för inom det religiösa tänkandet där man accepterar risken i mycket större grad.

I Norge ska dagisbarnen inte ha halsdukar eftersom de kan fastna på farliga ställen. Föräldrar som inte sätter cykelhjälmar på både sina och barnens huvuden anses omoraliska.

– När jag var i mina barns ålder, de är 7 och 9 år gamla, gjorde vi extremt farliga saker. Vi lekte till exempel på en soptipp. Det var ju livsfarligt. Många råttor fanns där, ett förfärligt ställe. Och förfärligt spännande. Nu kommer man ju inte in på sådana ställen.
Risken i dag är snarast att barnen inte får lära sig att livet är farligt.

Släpper du ut dina barn på Sognsveien för att leka?
– Hmm... säger Thomas Hylland Eriksen och skrattar.
– Jag är nog en sån där beskyddande far som de flesta i vår tid. Men jag säger ofta till mig själv att jag ska ge dem lite fler möjligheter att göra fel. Ta reda på saker själva. Ibland säger jag till dem: Gör vad du vill. Det där vill jag inte veta något om. Barn bör få uppleva både frihet och ansvar och kunna göra några fel.

Thomas Hylland Eriksen anser att trygghets- och riskfixeringen delvis beror på att det saknas visioner för framtidens samhälle. Risktänkandet gör det svårt att se framåt på ett offensivt sätt. I stället för att hela tiden leta efter risker bör vi tänka positivt, menar han. Det är inte så lätt i vår värld. Det kan till och med förefalla omoraliskt att vara optimistisk inför framtiden. Människan har behov av visioner.

– Det är djupt mänskligt att vilja vara del av något större. Det kan vara religion eller känslan att vara med och skapa en del av historien, en del av ett projekt där vi känner att ”det jag gör är helt nödvändigt”.

Den känslan har vi förlorat, menar Thomas Hylland Eriksen. Det innebär att vi blir väldigt upptagna av våra egna liv, vår livsstil. Äter jag riktigt? Kan maten vara farlig? Borde jag bli vegetarian? Uppfostrar jag mina barn rätt?
Thomas Hylland Eriksen kallar fenomenet identitetshypokondri.
– Många går och känner på sin identitet hela tiden. Det är ett överflödsfenomen som visar att man inte har något viktigare för sig. Folk i fattiga länder är ju aldrig upptagna av sin identitet.

Vilka är de stora farorna i att undvika risker?
– Ängsligheten verkar handlingsförlamande, frihetsbegränsande och vi riskerar bli utan möjlighet att lära av våra fel. Och vi kan få relativt händelsefattiga liv.

Maria Carling
08-13 55 38, maria.carling@svd.se
Glokalisering (eng. glocalization) betecknar kombinationen av globalisering och lokalkulturella yttringar.