Stockholm 6º
Miljöforskaren Johan Rockström instämmer i stor utsträckning i de gröna anarkisternas beskrivning av tillståndet för världen: den nuvarande färdriktningen innebär stor risk för katastrofer. Men han han att vi inte behöver planera för en framtida stenålderstillvaro.
– Problemen kan fortfarande lösas på ett sätt som inte tar oss tillbaka till grottan. Men lösningen innebär den mest omvälvande sociala förändringen sedan vi lämnade grottan, säger han.
Johan Rockström är chef för både Stockholm Resilience Centre och Stockholm Environment Institute (SEI), två tvärvetenskapliga forskningsorganisationer, som bidrar med kunskap för en hållbar framtid för mänskligheten.
Forskarna utgår från det grundläggande faktum att vår välfärd beror av hur vi hanterar naturen. De intresserar sig för så kallade social-ekologiska system, det vill säga system där människa och natur studeras som en integrerad helhet. I fokus står systemens resiliens – deras förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas.
Vid en stor internationell konferens i Stockholm i våras som genomfördes av Stockholm Resilience Centre konstaterade forskarna att klimatförändringen och dess effekter kan bli betydligt allvarligare än vad FN:s klimatpanel angivit.
Johan Rockströms stora oro är att människan hittills inte lyckats lösa stora problem på ett proaktivt sätt, det vill säga: vi har varit medvetna om inbyggda fel i olika system men ändå inte gjort något åt dessa innan det varit för sent. Höstens globala finanskris är ett exempel på det, anser han.
Klimatet och den globala uppvärmningen är givetvis ett tema för SEI:s och Resilienscentrets forskning. Men inte bara det. Även andra hot kräver gemensamma ansträngningar från världens alla stater: kollapsande ekosystem i världshaven och misshushållning av färskvatten är två exempel.
Om vi nu inte vill backa utvecklingen tiotusen år och åter bli jägare och samlare som de gröna anarkisterna vill, vad bör göras? Här är några av Johan Rockströms förslag:
• Världens ledare sätter miljöfrågorna över den ekonomiska tillväxten.
FN:s miljöprogram får ett mycket starkt mandat, understött av världens stats- och regeringschefer. Miljön blir en del av säkerhets- och välfärdpolitiken. Omsorgen om planeten blir jämförbar med de mandat som idag används för att lösa finanskrisen.
– Vi måste en gång för alla inse att mänskligheten är en del av biosfären, och att vår välfärd och utveckling beror av planetens förmåga att leverera tjänster som klimatreglering, mat och naturresurser. Den ekonomiska tillväxten måste underordna sig miljöagendan, inte tvärtom, säger han.
• Vi byter tillväxtmodell. I dag mäts framsteg med hjälp av bruttonationalprodukten, BNP, värdet på alla varor och tjänster, utan att ta hänsyn till om det från miljösynpunkt är bra eller dåliga varor och tjänster som produceras.
– Vi tror att ekonomisk tillväxt är målet, när det bara är ett av medlen för att nå välfärd. Idag är inte planeten med i beräkning av tillväxt. Planeten subventionerar vår livsstil utan att finansministrarna får någon faktura för det. Men den måste inkluderas.
En global kolskatt på cirka 100 euro per ton kan vara en sådan åtgärd, anser han. I dag är EU:s kolskatt 17 euro per ton. Intäkterna från denna skatt måste troligen gå till åtgärder för att minska fattigdom och och utveckla ny hållbar teknik.
• På 30-40 år stoppar vi våra utsläpp av koldioxid i atmosfären och övergår till alternativa energislag som sol, vind, vatten och nästa generation bioenergi.
– Beräkningar visar att hela EU skulle kunna försörjas med el från dagens solteknik i stor skala i Nordafrika. Det finns egentligen inget som hindrar det. Det skulle kosta, men om vi kan pumpa in 700 miljarder dollar för att rädda några banker borde vi kunna mobilisera resurser för att fasa ut olja och kol. Det är ett stort steg men vi bedömer inte att det är utopiskt på något sätt, säger han.
• Bevara och förvalta planetens ekosystem. Enda sättet att klara av den stora omvandlingen är troligen ett nytt globalt kontrakt, anser han. Världens 200 länder måste skriva på ett nytt samarbete för hantering av världens skogar, marker, glaciärer, hav, klimat och ozonskikt. De måste inse att det inte längre går att agera som individuella nationalstater som inte tar ett globalt ansvar.
– Det brinner i knutarna. Vi har troligen inte mer än ett tiotal år på oss att få en ordentlig kursförändring. Och lyckas vi inte med det kan vi inte utesluta att vi rör oss mot farlig klimatförändring. Och vad är det? Jo, att klimatet blir okontrollerbart och självaccelererar utan att vi längre kontrollerar det.
Det han föreslår innebär stora förändringar för alla som lever på denna jord, men de blir inte till det sämre, hävdar han:
– Jag är helt övertygad om att vår livsstil kan vara lika god eller till och med bättre än i dag efter en sådan här social transformation.
Kan man göra dessa stora förändringar och fortfarande ha den demokrati som vi har här i västvärlden?
– Om politiker fortsätter att inte göra tillräckligt mycket åt problemen, kan vi inte utesluta att det kommer att krävas kraftfulla toppstyrda lösningar på planetär nivå. Världssamfundet går in på ett liknande sätt som efter andra världskriget med en strategi av Marshallplanens storlek för att undvika att hela regioner och samhällen havererar.
– Eller också låter man katastrofen ske utan att göra något år det.
Misströstar du själv?
– Det är klart jag gör ibland, men samtidigt har jag förmånen att arbeta med så många kloka och ansvarsfulla människor inom forskning, politik och samhället i övrigt, att det ofta går att också se ett ljus i tunneln. Men jag misströstar när jag inte ser politiskt ledarskap bland världens länder och när vi misslyckas i de internationella förhandlingarna.
Tipsa andra
Fakta
Fyra bilder av läget i världen
Johan Rockström kan urskilja fyra olika schematiska ståndpunkter beträffande det globala klimat- och miljöhotet.
1. Förnekarna och skeptikerna, de som anser att klimatforskarnas varningar är överdrivna eller i vissa fall ren humbug, att klimatförändringen i första hand har naturliga orsaker, eller att koldioxid rentav är ofarligt, ja till och med bra för planeten.
2. Den teknikorienterade kompromisslinjen, den dominerande positionen just nu. De erkänner att det finns stora miljöproblem men menar att riskerna för till exempel okontrollerad klimatförändring inte är så stor. Klimateffekterna kan minimeras med hjälp av ny teknik och det kommer inte att kosta speciellt mycket. Denna position är vanlig i de internationella klimatförhandlingarna – Detta är en linje som till stor del kompromissar med forskningen. De föreslår det som är politiskt möjligt, och inte det som är vetenskapligt belagt som nödvändigt.
3. Den inställning som Johan Rockström själv företräder, baserad på den senaste globala miljöforskningen, är att problemen är mycket större än vad vi hittills trott, men att de kan lösas. Lösningarna kräver emellertid radikala förändringar, i både livsstilar och ny teknologi för hela jordens befolkning. Fler och fler forskare rör sig mot den här positionen eftersom vår kunskap om riskerna ökar så snabbt, hävdar han. – Till och med FN:s vetenskapliga klimatpanel, som släppte sin ofantligt viktiga rapport i september 2007, kan redan nu, ett år senare, anses ha underskattat problemen, säger Johan Rockström.
4. Gröna anarkister och somliga forskare, som menar att det redan är för sent. Den brittiske vetenskapsmannen och miljödebattören James Lovelock hävdar att den globala uppvärmningen kommer att orsaka massdöd runt år 2100 och att ett fåtal människor kommer att överleva i de arktiska områdena, de enda regionerna där klimatet blir uthärdligt.
– Grupp 3 och 4 har alltså liknande problembeskrivning men olika analys av vad som är möjligt att göra åt problemen, konstaterar Johan Rockström.
