[RUBRIK]

Bästa Idag-redaktionen!

Tack för den fantastiska artikelserien "Familjen Kaos". Den har väckt många funderingar och igenkännandets leenden - och suckar. Särskilt dagens artikel (13/11) om styvmammor.
Jag är 42 år gammal och utan egna barn. Jag är styvmamma till två underbara pojkar på elva och tretton år. Ja, jag väljer att säga styvmamma. Dels är det ju den korrekta benämningen, dels vill jag bidra till att tvätta bort den negativa klang som ordet fått, genom att använda det på ett naturligt och neutralt sätt.
Att vara styvmamma är underbart, men visst har det sina sidor. Jag lever nu, sedan knappt två år tillbaka, i min andra konstellation som styvfamilj i mitt vuxna liv. Mellan åren 1986 och 1989 var jag sambo med en man som hade två barn som kom till oss varannan helg, nu lever jag med en man som har sina två barn på halvtid, det vill säga varannan vecka. Det blir ett helt annat djup i relationen till barnen på detta sätt, samtidigt som det ju också ställer större krav. I mitt förra "styvmoderskap" som varannan-helg-extra, var det lätt att stå utanför. Pappan betraktade sig själv inte egentligen så mycket som en familjefar och ett föredöme, utan mer som någon sorts underhållningsminister för sina barn. Hans uppgift var att se till att det var jättekul från fredag till söndag de helger som barnen var hos oss. Det var bio och hamburgare, shopping och ständigt nya prylar och nya leksaker. Ingen vardag, inga krav. När barnen var hos oss förvandlades jag till en skuggfigur som skulle hålla mig i bakgrunden så att pappan och barnen kunde ägna sig fullt ut åt varandra. Det innebar också att jag fick vara tjänstepiga som plockade disk och städade upp efter deras äventyr, men som aldrig fick ställa krav "för då skulle det kanske inte vara tillräckligt kul att komma till pappa". Jag avskydde det, men tack och lov var det underbara barn och det var ju inte deras fel att deras far fått en konstig uppfattning av vad det innebär att vara en bra pappa. Hur som helst så sprack ju relationen rätt snabbt. I ärlighetens namn bidrog hans, i min mening ansvarslösa, inställning till våra gemensamma helger starkt till att jag tröttnade och fick nog. Sedan dess har jag inte träffat dessa barn, det känns tufft. Jag hann ändå fästa mig en hel del vid dem. Jo, en gång mötte jag dottern, nu i övre tonåren, i en butik i Täby centrum. Jag hejade och hon hejade tillbaka, men hon såg ut som om hon sett ett spöke. Antagligen har deras far efter separationen pumpat ungarna fulla med skitsnack om vilken häxa jag är och alltid har varit. Det gjorde mig oerhört ledsen. Varför skall man kanalisera sin bitterhet över en sprucken relation i skitsnack till barnen? Varför inte låta barnen ha kvar sina egna minnen och sin egen relation till den före detta partnern? Sorgen och bitterheten borde man som vuxen kunna ta ut på annat sätt; med vänner, i motionsspåret - ja var som helst utom inför barnen.
Med dessa erfarenheter i bagaget var det med stor tvekan jag gjorde ett nytt försök och flyttade ihop med min nuvarande sambo i början av 2001. Och sedan dess har det varit ömsom vin, ömsom vatten. Men det positiva överväger med hästlängder.
Min sambo hade levt ensam väldigt länge efter skilsmässan från barnens mor. Hon träffade en annan och skilsmässan blev väldigt dramatisk. Det tog många år för min sambo att komma över den. Därför var det ganska lätt för mig att bli accepterad - ungarna hade ju inga minnen av en saknad kärnfamilj att jämföra med. De tyckte närmast att det var skönt att pappa stadgat sig efter några kaotiska år, tror jag. Jag flöt in väldigt naturligt i den lilla familjen.
Men visst var det jobbigt för mig också - särskilt i början. Jag är inte någon svartsjuk natur, men barnens mor var ett bekymmer för mig. Min förre sambo hade haft en väldigt sval och formell relation till sitt ex som dessutom bodde på tio mils avstånd. Min nuvarande sambo både bor närmare och står känslomässigt närmare sina barns mor. Det är kämpigt för mig, som inte har några egna barn. Jag känner mig utestängd. Barnens mor är en underbar tjej som jag gärna skulle vara väninna med om omständigheterna var annorlunda. Det är inte henne som person som det handlar om. Nej, det är hennes roll i konstellationen som kan kännas besvärande, stundtals nästan hotfull. Hon är omgift och har nya barn, men jag vet att hon var min sambos stora kärlek. Det har "omtänksamma" vänner gjort klart för mig för att jag inte skall ha för höga förväntningar på mitt och sambons förhållande. Periodvis har jag känt mig som en lady Diana med en ständigt närvarande Camilla Parker-Bowles i hälarna - en Camilla som dessutom är barnens mor! Men det har blivit mycket bättre med tiden, nu när min egen roll i den nya familjen börjat stabiliseras och finns sina former.
Men mycket görs upp av min sambo och barnens mor utan min vetskap. Umgängesscheman läggs om, semestrar och storhelger planeras över huvudet på mig. Det är föräldramöten och kvartssamtal, det är hämtningar och lämningar och ständiga beslut som påverkar mig utan att jag själv får möjlighet att påverka. Precis som kvinnan i dagens artikel har jag ibland passerat min gamla ungkarlsflickelya - som jag fortfarande äger, men som är uthyrd - och längtat tillbaka till det enkla, det förutsägbara. Till den bekväma tillvaron som herre i mitt eget liv.
Kanske skulle banden bli starkare om jag och sambon skaffade gemensamma barn, men det är inte aktuellt. Jag känner mig för gammal vid 42 år, och till våren fyller min sambo femtio. Mina egna föräldrar var 41 respektive 47 när jag föddes, och jag har alltid tyckt att det var en nackdel att ha en mor och en far som åldrades medan jag själv fortfarande var väldigt ung, även om deras ålder samtidigt gjorde dem till tålmodiga, kloka, snälla och väldigt ansvarstagande föräldrar. Men jag är rädd att inte orka med tonårstrots när jag själv närmar mig sextio, för att inte tala om sambon som skulle vara ålderspensionär vid det laget!
Dessutom är det skönt att slippa slitningar mellan "dina", "mina" och "våra" barn. Här finns det två barn som bara tillhör den ene av oss, ingen konkurrens om vem som älskar vem mest. Ingen risk för särbehandling eller orättvisor. Den stora risk som jag tar är att förhållandet spricker och att jag då förlorar all kontakt med ännu en uppsättning styvbarn. Utan sambon som länk finns det ju inget som ger en naturlig koppling mellan mig och barnen. Risken är att vi skulle ses någon gång men att det sedan skulle rinna ut i sanden.
Det är en stor risk som man tar som styvförälder. Man engagerar massor av känslor i barn som man egentligen inte har någon "rätt" till. Det finns lagskydd för mor- och farföräldrar, fastrar och farbröder och andra släktingars rätt att träffa barnen vid en skilsmässa, men en frånskild styvförälder kastas hjälplöst ut i kylan.

Med vänliga hälsningar
Lena

Till IDAG-sidan

Läste Er artikel i dagens tidning: Kärleksbarnet sådde split (Familjen Kaos nr 4.).
Har en del tankar om detta med styvfamiljer, har prövat det själv, men inte alls såsom det beskrivs i artikeln, och som det faktiskt oftast beskrivs, ur perspektivet: Man-gifter-om-sig-och-skaffar-nya-barn-med-ny-(YNGRE)-kvinna! Man kan gifta om sig med Mina barn och Dina, men ändå endast ha problem med Styvmamman- beroende kanske på de förväntningar alla har på mödrar och vad som laddas annorlunda i Moder än i Fader. Än är ju inte attityder och förväntningar förändrade för alla av oss, alla nu levande är heller inte födda på slutet av 60-talet, eller under 70-talet, då kanske de stora förändringarna i vanor kom?
Funderingar nedan, men om Du har någon nytta av dem, i allra högsta grad, anonyma och hemliga, av hänsyn till Mamnnen och hans halv-stora barn!
Om paret i dagens artikel och psykologens fokus:
De hade ju olika mål med relationen, mannen och Malin! Inte så överraskande, kanske, och det framfår ju tydligt i artikeln, även om det inte direkt sägs rakt ut. Det är väl inte särskilt förvånande att hon flyttade fokus från hans barn till det egna, när hon fött det?
Jag tycker, lite orättvist, att en hel del skuld läggs på henne, artikeln andas orimliga krav på henne av altruism och mognad! Kanske var hon en ung kvinna som inte var i samma fas (uppenbarligen inte) i livet som Petter. Endast mannen i artikeln var van att vara förälder, och hade tränat lite mer självständigt 2,5 år innan Malin kom in i bilden. Han borde haft ett försprång och lång erfarenhet av föräldraskap och vilka känslor som väcks inom en när man "får" egna barn att ta hand om och göra det gott för. Han borde kunnat komma ihåg hur det var när hans förstfödda kom till livet! Borde inte han, med den större erfarenheten, kunnat förutse att nya problem skulle ligga riskabelt nära till hands om man skaffar styvsyskon? Barnen behöver ju inte nya syskon! Behövde han nya barn? Och om han nu tänkte att Malin skulle jämställa det nya barnet, med de barn han redan hade, med en-annan-mamma, varför behövde de då ett nytt barn? De barnen hade ju redan en mamma- Malin kunde ju inte bli det- och kanske behövde hon ett eget barn, "för balansens skull".
Kanske kan man tänka efter före; behöver varje relation -i fertil ålder- krönas med ett gemensamt barn?
Vårt problem var inte sådant.
Inte endast män "förlorar kontakten" med sina barn när de fått en ny partner!
Jag var STYVmamman. Det var den roll jag tilldelades. Inte kul! Mamman försvann ur barnens vardagsliv och jag förväntades ta de nya barnen- tonåringar i nedre tonåren- till mitt bröst och under mina vingar; av dem, av deras mor, deras far, och inte minst av mig själv!
Men jag ingen yngre kvinna utan barn, visserligen 15 år yngre, men lika gammal som hans fd, en mamma till rätt många halv-stora barn i samlad ålder som jag hade med Gustaf. Vi hade varit skilda 5 år när jag träffade Preben. Han och hans fru hade levt "skilda liv" i många år, och de var rörande eniga om att kunna gå skilda vägar. Det dök, inte överraskande, upp en ny man i hennes liv, några veckor efter beslut om skilsmässa tagits. Under det första året bodde Preben och hans exfru kvar tillsammans i lägenheten, hennes nye man bodde utomlands i Långt-bort-i-stan och hon tog med sig barnen dit över julen, som blev förförda och förtjusta i det nya landet, men reste sedan hem, och bodde i gemensamma hemmet tills nästa gång hon hälsade på hos sin nye, påsken. Min partner trodde att de skulle dela på vårdnanden och att barnen, enligt barnens önskemål, skulle bo halva tiden var hos vardera föräldern.
Så var det nu inte tänkt. Nästföljande sommar bodde de ännu kvar ihop, tills kvinnan/modern flyttade till den nye mannen i Långt-bort-i-stan. Barnen fick han ta hand om, det var "hans tur", och det fanns telefon och dator-post, förresten. Dessutom hade han ju en ny kvinna som var van mor, och skulle säkert kunna ta del av barnens vardagliga behov.
Preben och jag flyttade ihop efter sommaren, i deras hem "för barnen ska inte behöva flytta också". Några av mina yngsta barn och jag flyttade in med god vilja. De hade en god skilsmässa bakom sig och trygga relationer med alla i storfamiljen. Vi bjöd på det.
Barnen vi kom till var ju i chock på ett sätt, men det ville man varken se eller ta hand om; allt var så bra om Mamma var lycklig där borta och Pappa här, så var allt bra! Pappan, ja, han fortsatte arbeta som vanligt, bort tidigt, hem sent, och reste bort med jämna mellanrum.
Som om inte detta vore nog, dvs traumatiska upplevelser från familjens uppbrott och nyorientering med olika drömmar om framtiden, så finns där ju ännu mer som Styvfamiljen laddas med! Olika familjekultur, olika vanor, olika förutsättningar, olika släktförhållanden och olika värderingar för att nämna några.,
Mina styvbarn, ivrigt påhejade av modern, ansåg att jag skulle vara deras mamma också! De krävde "Moderns" omsorg, förståelse, värme -men på deras villkor! Den biologiska modern skulle ha deras kärlek och beundran, det positiva i dem, sparade de för henne.
De vägrade anpassa sig till någon annan livsstil än den de var vana vid, krävde att inget skulle ändras i hemmet, ivrigt påhejade av fadern (alltså i kökslådorna), "det var ju så synd om barnen" etc.
"Du är den mamma vi har". Vid en konfrontation, där vi någorlunda talade öppet med varandra, den tonåriga flickan och jag skrek hon upprört de orden. Hon var mycket upprörd eftersom jag inte hållit med Jag är inte Er mamma sa jag försiktigt, när hon sade det. "Vad är Du då då?" Jag förklarade min- vår-syn; jag var mina barns mor, men, i den nya konstellationen, deras fars nya kvinna, den vuxna kvinna som de levde tillsammans med. Vi levde under samma tak och fick försöka hitta ett "modus vivendi" med ömsesidig respekt och i bästa fall bli vänner. Vänskap från en vuxen kvinna som älskade deras far, så tänkte jag mig det hela.
Men det var inte så de ville ha det. De hade givetvis, dessutom, olika önskningar men när de var sams, gaddade de sig samman mot den gemensamma fienden, kvinnan i huset på mammans plats som de bevakade, i synnerhet pojken, med ofantligt starka uttryck. Saknaden efter mamman tog sig uttryck i kamper med "den mamma vi har".
Mamman hade gjort som så många -män-före henne. Hon gick från ett otillfredsställande äktenskap till en ny relation, där inte de gamla barnen fick plats.

Ingrid


Stockholm 17 nov 2002.
Hej!
Jag är alltså inte ensam om mina hemska tankar! Artikeln den 13 november var precis vad jag behöver. Och så skulle jag behöva en samtalsgrupp för styvmammor. Det finns ju samtalsgrupper för allt från cancersjuka till ensamstående pappor. Styvföräldrarna skulle också behöva en! Det skrivs spaltmeter och massor av böcker från främst styvbarnens, men även de biologiska föräldrarnas utgångspunkt, men det här var första gången jag läste något sett från styvföräldrarnas perspektiv. Tack!.
Just utanförskapet är för mig det allra svåraste med att vara styvmamma, men jag har alltid trott att alla andra klarar av det mycket bättre än jag. Aldrig tidigare har jag hört någon medge att det är precis så man känner sig, förmodligen för att andra styvmammor liksom jag skäms för att erkänna att de inte älskar sina styvbarn som sina egna, för att de inte vill dem liggande i sin säng eller för att de tycker det är skönt att få städa undan deras saker när de är hos sin mamma. Om man inte får vara med i den familj man trodde att man skulle tas upp i, då blir behovet att ha en egen familj att ingå i jättestort, men det skäms man också för! Det är ju knappast legitimt att erkänna att det kan vara smärtsamt att ständigt ha barnen som en påminnelse både om sin mans förra förhållande och om att man faktiskt inte delar allt, att hans ex alltid är ett givet samtalsämne vid middagsbordet, att hon ofta ringer hem, även tidigt och sent på dygnet. Att hon, även om hon är helt OK och inte så ofta bråkar, ibland känns som en extra familjemedlem, som anser sig ha rätt att ha viss insyn i och visst inflytande över vår familj. Och att man ständigt får höra att man visste vad man gav sig in i (och därför inte ska göra några anspråk på egen trivsel?) Hur antikt det än låter, så tycks man fortfarande vara stämplad av sagans elaka styvmödrar. Även om barnens föräldrar var separerade långt innan man själv kom in i bilden, så vet man ju att barnen drog nitlotten. De blev aldrig tillfrågade, de fick aldrig välja. Man vet också att man för barnen är det smärtsamma beviset på att föräldrarna inte kommer att flytta ihop igen. För alla barn önskar förstås att mamma och pappa ska vara tillsammans.
Jag tror, att om man som styvmamma ska vara en tillgång för sina styvbarn, kanske t om något positivt, då måste man trivas i sin egen roll. En ledsen och bitter styvmamma är inte till någon större glädje. Man kanske kommer in i barnens liv i en ålder då det är för sent att vara med och påverka vare sig läggtider, matvanor, läxläsning eller hur hushållsuppgifterna fördelas. En biologisk förälder kanske med glädje tar på sig ALL tvätt, matlagning, disk, städning mm, bara för att han/hon får så mycket kärlek och förtroende tillbaka. Men om man inte får det, utan istället ständigt hålls utanför samtalen, knappt är värd att hälsa på eller svara på tilltal, aldrig blir tillfrågad hur dagen varit eller hur man har det, då är det svårare att känna glädje över att utföra allt utan att någonsin få ett erbjudande om hjälp eller ens ett tack. Man får helt enkelt de tråkiga sidorna av föräldraskapet, men de roliga samtalen, gemenskapen osv, dem ställs man utanför.
Visst, man kan komma överens om att den biologiska föräldern får ta på sig ansvaret för barnen. Men det fungerar ju inte i praktiken. Ska man då bara tvätta "sin egen familjs" tvätt, och lämna kvar det andra? Om man faktiskt inte trivs i ett smutsigt hem, utan vill ha rent omkring sig, och barnen inte vill torka av sig om fötterna innan de går in- ska då ens man sköta all städning medan man själv tittar på? Och hur mycket man än försöker separera ekonomin, så blir den ändå alltid gemensam (för vem orkar eller vill namnmärka sitt eget mjölkpaket?), och så sitter man där och har en känsla av att barnens mamma har större koll på vart mina pengar tar vägen än jag själv har. Man försöker lämna allt som inte direkt påverkar ens vardag till sin man, men man blir ju väldigt utanför och känner sig inte som en del av familjen.
Även om båda de vuxna tillsammans jobbar hårt på att få situationen att fungera, så är det inte lätt att prata om saken. Man kan ju inte begära att en biologisk förälder ska se nyktert på sina egna barn. Inte heller kan man begära att en styvförälder ska vara lika tolerant mot barnen som den biologiska föräldern är. Den biologiska förälderns lojalitetskonflikt är total: han står i centrum för allas uppmärksamhet, kärlek och anspråk på tid och umgänge. (När kommer filmen "Alla älskar pappa"?) Jag tror att många frånskilda föräldrar drivs av dåligt samvete för den separation de utsatt sina barn för. Inga kompensationer i världen blir då tillräckliga. Exmaken kanske också spär på det dåliga samvetet genom kommentarer som "Pelle behöver sin pappa". Är man ständigt rädd för att barnen inte ska vilja bo med en, ställer man kanske heller inga krav på dem.
Hälsningar från "elaka styvmamman" som vill vara anonym av hänsyn till mig själv och min familj.

Hej!
Jag har med stort intresse följt er artikelserie om Familjen Kaos eftersom jag sedan ett par månader tillbaka har ett begynnande förhållande med en 37-årig man som har två barn sedan ett tidigare äktenskap; en pojke på 6 år med ett lättare handikapp och en flicka på 5 år som han har delad vårdnad om så de är hos honom varannan vecka.
Nu känns det som om mitt förhållande med Thomas (kan vi kalla honom) håller på att fördjupas. I helgen som gick så tog han därför upp "barn-frågan" till diskussion. Han ville att vi skulle diskutera detta innan "vi går vidare i förhållandet" som han uttryckte det. Alldeles för tidigt att diskutera - något som jag också sa till honom. Jag blev ledsen.... jätteledsen!! För nu känns det som om det är upp till mig om förhållandet ska fortsätta eller inte. Och att jag på något sätt måste lämna besked snart. Jag frågade vilket svar han förväntade sig att höra - men det kunde han (förstås) inte svara på... Han vill nämligen inte ha fler barn - något som jag iofs kan förstå eftersom han redan har två med en annan kvinna. Speciellt med tanke på att sonen har ett lättare handikapp. Thomas är rädd för att inte räcka till för ytterligare en liten familjemedlem som en bebis skulle innebära, och vill heller inte gå igenom det här med dagisinskolning etc. igen. Till saken hör att vi bor ca 5 mil ifrån varandra - så skulle vi någon gång flytta ihop så är det jag som får flytta till honom eftersom det är där barnen har sin vardag. Frågan som han nu "lade på bordet" innebär ju på ett sätt att jag "snart" ( i alla fall inom 6-12 mån) måste ta ställning till om Thomas är den rätta för mig ... och det känns oerhört stressande just nu!
Jag själv är också 37 år och känner min biologiska klocka ticka allt snabbare. Till min historik hör att jag aldrig har haft ett "riktigt" förhållande tidigare. Har haft kortare "strul" - men inte känt mig redo att binda mig vid någon. Det kan beror på att jag tills alldeles nyligen har haft ett mycket dåligt självförtroende när det gäller män. Jag har varit överviktig så länge jag kan minnas, men håller på att övervinna det hindret, vilket gör att jag känner mig attraktivare nu, och säkert därför också vågat släppa denne man inpå livet.
Jag är adopterad, och genomgick en abort när jag var 30 år - ett nog så komplicerat beslut, eftersom pappan till barnet då inte ville veta av vare sig mig eller barnet, samtidigt som jag kände mig stressad av min ålder redan då. Dessa två erfarenheter gör att jag väldigt gärna själv vill ha barn - för att inte "arvet" efter mig ska gå förlorad. Jag "kom från ingenstans" och skulle jag inte få ett eget barn så kommer jag heller inte lämna efter mig något arv.
Mina adoptivföräldrar var 37 resp 40 år när de adopterade mig, vilket ledde till att jag som barn tyckte att jag hade så gamla föräldrar när jag gick i mellanstadiet. Därför vill jag heller inte skaffa barn för sent i livet. Jag vill inte gärna bli mamma efter 40, men en god vän säger att så kan man inte "heller" resonera ... träffar man någon så kanske man vill ha barn med den personen.
Min inställning innan jag träffade Thomas har varit att måste jag välja mellan kärlek och barn så väljer jag kärleken. Men jag är inte så säker längre... barn är ju "resultatet" av kärlek ... en kärleksgåva. Jag känner på samma gång att tiden rinner iväg ... och att jag kanske får vara "tacksam" för hans båda barn. Jag tycker ju om dem också - på samma gång som jag går in i relationen med öppna ögon tror att det kan bli jobbigt att vara bonusmamma, i synnerhet till pojken som ju är lätt CP-skadad ... På samma gång tycker jag att det är ganska egoistiskt av Thomas att resonera som han gör. Jag är rädd för att lämna honom, för då vet jag inte om jag kommer att hitta kärlek och möjligheten till barn igen. På samma gång är jag rädd för att vara kvar och avstå min önskan om barn. Det kanske leder till en stor bitterhet senare i livet?
Jag känner nu att i den relation jag är så är det jag som får offra mig för att hans familjeliv ska flyta så smidigt som möjligt. Han har än så länge inte förklarat sig villig att avstå något. Han kanske redan tycker att han offrar annat för att kunna ta hand om sina barn varannan vecka. Jag vill ju inte heller ha en man som inte tar det ansvaret. Han vill ha sitt liv som det varit tidigare - med den skillnaden att vi två också ska träffas.
Jag som, än så länge, bara vill leva i nuet och njuta av vår relation.
Den fråga jag behöver ställa mig är om det över huvud taget är realistiskt att hoppas på barn för egen del och om det i så fall även är realistiskt på att hoppas på att Thomas ändrar sig i barnfrågan. "Tick-tack... tick-tack..."

Eva

PS Det skulle vara intressant att läsa om en kvinna/man som avstått från egna barn i en relation där barn finns hos den andra partnern. Läsa om hur de fattade beslutet att trots allt stanna kvar hos mannen/kvinnan och de konsekvenser det har fått på deras liv och relationer.

Hej!
Jag representerar en sida av styvfamiljen som ni berört men inte skrivit mer om. Ni har skrivit om styvmammor och ni har skrivit om att vara pappan i en styvfamilj. De styvmammor ni intervjuat konstaterade att det nog är arbetssammare för dem än för styvpappor att få god kontakt med barnen och fungera i en familj:
"- På oss styvmammor finns dessutom en massa outtalade förväntningar", säger Helena Norberg. Som kvinna ska man kliva in i den nya familjen och bli navet som håller igång ruljangsen. En styvpappa låter nog ofta den biologiska mamman
fortsätta att ta huvudansvaret för barnen och hushållet. Han hänger liksom bara med tåget.
Här kommer en annan sida av saken:
Jag är skild och har tre söner, 7-13 år gamla och delar vårdnaden med min fd man. Vi har två av barnen varannan vecka medan en av pojkarna bor varannan helg hos pappa, resten hos mig. Nu sammanbor jag med en man som tidigare varit gift men inte har några barn.
Vad händer med kvinnan i en styvfamilj där hon dels är ansvarig för barnen, dels har samma "kvinnoansvar" som kvinnan oftast har i en familj och dels är tacksam för att någon orkar med oss allihop?
Ska jag tvätta allt för att det mesta ändå är barnens? Ska jag handla för att barnen äter mest? Ska jag städa för att det är mina barn som skräpar ned? Ska min sambo passa på att träffa sina kompisar de veckor jag har barnen eftersom han inte hinner annars eller ska han förhålla sig som en "riktig" pappa?
När ska jag träffa mina vänner eller vara ensam; när barnen är hos mig (med sambo som barnvakt) eller när han och jag borde passa på att träffas som vuxna?
Det kan vara nog så svårt att ställa krav och dela upp arbetet i en kärnfamilj. Vilka krav kan man ställa på mannen i hushållsarbetet och familjesituationen när han inte är pappan?
Kommentarerna från omgivningen är alltid: "Vad duktig han är som orkar med!" "Tänk vilken snäll man!" Och det är ju sant.
Men varför säger ingen: "Tänk vilken härlig familj han har fått!" För det är
en härlig familj och kontakten oss fem emellan är jättebra.
Det här tycker jag är svårt.

Med vänlig hälsning
Anna-Lena


Hej!
Jag har läst era artiklar med stort intresse, då jag själv lever i ett samboförhållande med 2 bonusbarn, som vi kallar det. Mitt förslag till ett alternativ till "styv" är alltså bonus, ett mera positivt laddat ord.
Jag är själv skilsmässobarn och har växt upp med bonusföräldrar på båda hållen. Min bonuspappa haft en stor och betydelsefull roll för mig, eftersom jag bodde hos min mamma efter skilsmässan och vi flyttade från Stockholm till Luleå.
Det tog några år att acceptera bonuspappan, eftersom önskan att pappa och mamma skulle bli tillsammans igen lever starkt i ett skilsmässobarn. Många tankar och känslor känner jag idag igen i min bonusdotters liv, vilket hjälper både sambon och mig att hantera vissa svåra situationer.
Barnen kallar dock mig för extra-mamma, vilket oxå funkar bra.
Vänliga Hälsningar
Tora

Hej Idagsidan och stort tack för att ni har tagit upp detta aktuella ämne om nya familjekonstellationer.
Det känns ibland som om detta med nya familjer är en tickande bomb, som när som helst kan brisera. Så fort du bara som skrapar lite på ytan så exploderar det. Och eftersom väldigt få människor vill ha en explosion inom familjen så hålls det tyst och det mesta sopas under mattan för att växa till ett oöverstigligt berg.
Jag vet att många mår väldigt dåligt och jag har också erfarit att så fort man pratar med sina vänner och bekanta som är i den här situationen så är det som att sticka hål på en varböld.
Som ett av många exempel har jag en äldre man med vuxna barn som inte bara fick ny sambo utan också hennes tre tonårsbarn. Han mådde så fruktansvärt dåligt och som han sa, vem kan han anförtro sig åt, han får ju, som ett av hans barn sa, skylla sig själv.
Man kan väl bara konstatera att kärleken är blind. Jag är själv en kvinna som efter nytt äktenskap inte bara fick min man utan också hans två barn. Jag hade under många år varit ensam mamma till mina barn och levt ett bra singelliv. När sedan mina barn flyttade hemifrån träffade jag min nuvarande man och blev väldigt försälskad.
Att han hade två barn tänkte jag inte så mycket på, de var ju bara han jag ville träffa. Jag var van efter mina singelår att när jag träffade en man var det bara vi två. Inga barn med i bilden. Efer ett par år gifte vi oss och med i failjen var hans yngsta barn.
Det är något man verkligen inte är förberedd på. Min egen teori är att vi mammor i regel har en väldigt tät och nära relation med våra barn. Vi lägger ner mycket tid på dem och barnen vet också att mamma är den som alltid stöttar och finns till hands. Vi tar oss tid med våra barn.
För pappans del så tycker jag nog att många engagerar sig i sina barn när har tid. De tar sig inte tid utan när de har tid. Det är en väldigt stor skillnad.
Det innebar t ex i mitt fall att när jag gifte om mig så var jag ju klar med min "barnperiod" att han sedan har barn är ju hans angelägenhet. Han kan gott känna på hur det är att ha barn.
Han har som de flesta män inte ägnat sig så mycket åt barnen. Jag har ingen lust att en gång till engagera mig, jag har lagt allt krut på mina egna och det vet alla ensamstående mammor att det tar tid.
Jag har sett skräckexempel på hur nya hustrun lagt ner mycket tid på sin nya mans barn så att han ostört kan engagera sig i jobb och gå vidare i kariären. Fy, säger jag bara, låt mannen ta sitt eget ansvar och själv offra något för sin avkomma.
Sedan är det ju så att man som föräldrar har olika uppfattningar om barnuppfostran. Våra respektive familjemönster är så olika så bara det är ju ett minerat fält. Som mamma är man ju van vid närkontakt och olika känslomässiga konfrontationer, det är ju en del av livet, medan min nuvarande man har en helt annan inställning. På så sätt har vi ju så olika barn, mina är öppna och spontana, lite livliga och bullriga medan hans barn är slutna och inte i något behov av att umgås.
Vad kan jag göra åt det? Det är ju som Sisofys kamp, och det har jag verkligen ingen lust att lägga mina sista "ljuva år" på.
Mitt förslag är att var och en sköter sina barn, och klokt inser att man blir aldrig en "hel familj" igen, det är inte ens nödvändigt. Odla kärleken till den nya partnern istället och njut av era respektive egna barn. Kärleken är som sagt blind och tur är väl det.

Hälsningar från Babbsan

Hej!
Jag har följt er artikelserie som jag tycker är väldigt bra. Jag skilde mig för snart tre år sedan ock tycker att det är både intressant och lärande att läsa om andra i smma situation.
Det jag saknar är skildringar som rör personerna runt omkring den nya familjen.
När ett par skiljer sig är min uppfattning att mannen oftare och snabbare skaffar sig en ny partner/ny familj. Han kommer fortfarande att ha mycket gemensamt med sin sin f. d. fru om de har gemensamma barn.
Även om man har haft en bra kontakt och konmmunikation efter skilsmässan så förandras den ofta radikalt när en ny kvinna och kanske nya barn kommer in i bilden. Jag hoppas på artiklar som tar upp även detta. Mor-och farföräldrarnas situation kring den nya familjen är också intressant.
Till sist vill jag säga att jag inte gillar uttrycket "bonusmamma". Bonus för mig är något som ger lite guldkant på tillvaron. Som "bio-mamma" (det gillar
jag inte heller - jag är mamma) har jag svårt att se min x-mans nya kvinna som en guldkant på tillvaron för mina barn. Barnen ser det inte heller så.
De använder hennes förnamn och det gör jag också. Ska ett ord som ersätter styvmamma (och det behövs) fungera måste det kännas rätt för alla inblandade. Jag skulle känna mig sårad om mina barn kallade henne bonusmamma.
Jag är glad om de trivs med henne och tycker om att vara hos sin pappa när hon är där men hon kan aldrig bli deras mamma. Möjligen skulle extramamma kännas OK men inte bonus.

Hälsningar Karin