För fyra år sedan drabbades 53-åriga Martin Runefelt av leukemi. Sedan dess har han genomgått såväl tuffa cellgiftsbehandlingar som en stor stamcellstransplantation.

Martin har alltid varit intresserad av musik, men under sjukdomstiden har den varit viktigare än någonsin.

– De första två åren efter att cancern upptäcktes präglades mycket av behandlingarna och då lyssnade jag mest på glad musik som gav energi och livskraft. Jag hade ju inga problem att hitta till gråten eller känslan av att livet var pest. Det var andra känslor som jag behövde locka fram med hjälp av musiken, säger han.

Martin lyssnade då bland annat mycket på Robyn. Hennes lite kaxiga melodislingor och självständiga utstrålning gav stryka och inspiration när Martins egen kropp och själ var som svagast.

– Robyn signalerar ju att hon själv formar och bestämmer över sitt liv. Det budskapet behövde jag höra. En annan artist som jag lyssnade mycket på var Tomas Ledin. Plötsligt blev texterna i hans låtar mycket mer betydelsefulla, till exempel: ”Just nu vill jag leva…”.

Efter att behandlingarna var avslutade och leukemin botad, påbörjade Martin en ny resa. Han kallar det ”återtåget till livet”. Som en del av detta har han lagt om sin livsstil och börjat träna mer medvetet, utöva yoga och meditation, gå i terapi, äta bättre och inte minst prioritera sådant som ger kraft i stället för sådant som tar energi.

– Men även musiken har varit en viktig, och kanske livsavgörande, ingrediens i mitt återtåg. Numera lyssnar jag till exempel mycket på meditativ musik för att komma ner i varv och bli mer ”jordad”. Från att ha känt mig trött, deppad och oengagerad, kan jag med musikens hjälp bli helt lugn, koncentrerad och fylld av energi.

– Tidigare uppskattade jag mest pop och rock och jag spelar bland annat i ett ”gubbrockband”. Men under återhämtningen har jag även upptäckt att jag blir väldigt berörd av klassisk musik. Genom dess mer komplexa struktur slår den an fler strängar inom mig. Det kan till exempel handla om en sorg som jag kanske har trängt undan, men som väcks till liv av musiken och som då kan få pysa ut. Det kan vara väldigt befriande och välgörande.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

För tio år sedan mördades en närstående person inför Jeanettes ögon. Hon hamnade i ett chocktillstånd och kunde knappt äta eller sova på flera månader. Mestadels låg hon apatisk i sängen med täcket över huvudet.

– Jag föll ner i ett svart hål och blev helt avstängd. Mina anhöriga fick komma och mata mig. Det var som en stor blyklump i magen. Ångesten var så stark – och så fysisk. Musklerna liksom låste sig och hela jag var oerhört spänd, berättar hon.

– Kombinationen hårdrock och hög volym hade på något sätt chockat min kropp och fått den att slappna av.

Jeanette

Eftersom Jeanette var rädd för att vara ensam hemma, följde hon en helg med sin syster och hennes sambo till deras sommarställe. På fredagseftermiddagen blev hon upphämtad av svågern.

– Jag satt ensam i baksätet när han plötsligt satte på stereon med AC/DC på högsta volym. Han ursäktade sig och sänkte snabbt, men jag bad honom att höja igen.

– Kombinationen hårdrock och hög volym hade på något sätt chockat min kropp och fått den att slappna av. Det var en väldigt märklig fysisk händelse som är svår att beskriva. Ett lugn spred sig plötsligt i hela kroppen och jag kunde andas igen. Det var som att jag återvände till livet. En extremt skön känsla.

Under den helgen tillbringade Jeanette sedan många timmar i bilen med AC/DC dånande ur högtalarna. Farten och akustiken inne i bilen förstärkte känslan. Jeanette lånade med sig skivan hem och upptäckte att det fungerade även där.

– Ett stillsamt och vackert pianostycke hade nog aldrig bitit på min ångest. Det krävdes hårdrock på hög volym för att kunna bryta kroppens låsta läge. Det var som om musiken chockade kroppen och skrämde bort ångesten som jag hade inombords.

De kommande månaderna lyssnade Jeanette mycket på AC/DC.

Eftersom hon inte ville störa grannarna med den höga volymen, spelade hon mest under dagtid. Så småningom märkte hon att ångesten började släppa sitt grepp om henne och hon kunde successivt dra ner på lyssnandet.

– Det var ju en ”olyckshändelse” som fick mig att upptäcka hårdrockens terapeutiska effekt. Själv hade jag aldrig kommit på tanken att pröva något sådant.

– Jag är uppväxt i ett musiklöst hem och lyssnar sällan på musik. Jag tycker att det stör mina tankar och blir lätt stressad av musik. Nu när såren har läkt lever jag återigen ett nästan musikfritt liv. Men om jag skulle råka ut för ett trauma i livet igen, vet jag att jag kan plocka fram hårdrocken, säger hon.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Magnus Hellström är troende kristen och medlem i Pingstförsamlingen i Södertälje. I sitt religiösa liv har han haft stor nytta – och glädje – av musiken. Magnus använder den bland annat för att få kontakt med Gud. I lovsången, som är en form av bön, hyllar han och uttrycker sin kärlek till Gud.

– Orden får ju en helt annan genomslagskraft när de följer en melodi, vilket inte bara gäller religiösa sånger. Om man bara uttalar orden ”Vi har tagit studenten” eller ”SM-guld, SM-guld”, blir ju budskapet inte alls lika starkt som om man i stället sjunger ut orden. Bara man tar de första tonerna, känner man ju att ”nu tusan ska vi fixa den där medaljen”. På liknande sätt blir det mer kraft bakom orden när jag sjunger ”Så stor är vår Gud”.

Under några tuffa perioder i livet har Magnus också hämtat tröst ur den kristna kyrkans ”sångskatt”, särskilt psalmboken. Den vackra musiken och de insiktsfulla texterna har fungerat som ett slags självterapi.

– Under en skilsmässa var jag fylld av självförakt och orkade knappt ta mig till jobbet. Jag hade inte kraft att formulera en bön, inte ens ett rop på hjälp. Vilken lisa för själen det då var att sätta sig vid pianot och spela sånger som andra skrivit och som beskrev precis det jag upplevde. Jag kände mig sedd, omsluten och mindre ensam.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

”Kan jag få skänka dig en ton och samtidigt dela den med dig…?” Anna-Karin Hallgren beskriver sig själv som en verbal person, men ibland kan hon ändå ha svårt att muntligt uttrycka sina innersta känslor. Genom livet har hon ofta löst det genom att skriva brev till sina närmaste och beskriva i text vad hon känner.

Men så blev hon tillsammans med en man som var dyslektiker. För honom blev Anna-Karins brev bara en jobbig uppgift som skulle lösas. Budskapet försvann i bokstavsdjungeln. Men så kom Anna-Karin på att hon i stället kunde säga det hon hade på hjärtat med hjälp av musik. Hon botaniserade bland skivsamlingen och hittade ett antal låtar vars budskap hon tyckte stämde överens med det som hon ville ha sagt. Hon inledde med Eva Dahlgrens Stenmannen och avslutade med Real Groups textrader ”Kan jag få skänka dig en ton…”.

– Jag ville uttrycka min kärlek och visa hur mycket han betydde för mig. Kassettbandet fungerade som ett slags kärleksbrev och han förstod precis vad jag ville säga. Efteråt lyssnade vi ibland på bandet tillsammans. Det blev ”våra sånger”, säger Anna-Karin och tillägger med ett skratt:

– Att det förhållandet sedan tog slut berodde på andra saker…

För Anna-Karin är många musikstycken också tydligt kopplade till minnen. En melodislinga kan blixtsnabbt förflytta henne bakåt i tiden. Som 17-åring tågluffade hon till exempel genom Europa och musikvalet på den medhavda bergsprängaren anpassades efter länderna de färdades igenom.

– Resan genom Italien ackompanjerades av Vivaldis De fyra årstiderna och fortfarande förknippar jag den musiken med känslan jag fick av landet under min tågluff för drygt 30 år sedan, säger hon.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vilken är din starkaste musikupplevelse? Mejla till oss på idag@svd.se och berätta.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -