Det finns förstås ingen enkel förklaring till att Slösa i dag har fler sympatisörer än Spara. Men jag upplever att man numera i mycket högre grad själv är ansvarig för att bygga sitt eget varumärke på en alltmer individualistisk och konkurrensutsatt marknad. Och det gör man förstås genom att ha de kläder, prylar, boende och vanor som bäst motsvarar den person man vill uppfattas som. Ett projekt som dessutom hela tiden måste underhållas och uppdateras genom mer konsumtion.
Men när gamla statusmarkörer fått alltför stor spridning är definitionen av lyx redan på väg långt bort ifrån Louis Vuitton-väskor och Moët & Chandon. Det som kommer ta över efter varumärken är det unika och superexklusiva, det som är handgjort, specialbeställt och bara finns i ett exemplar (för den som har rätt kontakter).
Att ha gott om tid är redan finare än ett platinumcard. Och när ”balans/harmoni/njuta”-vågen ebbat ut kommer du inte att värderas utifrån din vindsvåning utan om du har en bunt sunda och djupa relationer. En riktig
vän kommer att bli framtidens minkpäls.

Jenny

När jag läser artiklarna om pengar dyker det upp frågor. Vad är dålig ekonomi? Vad är bra ekonomi? Hur mycket beror på våra krav eller vad vi tror att vi behöver för att alla andra ... Hur kan vi välja att se på vår situation?
Själv skilde jag mig för tre år sedan. Nu är jag ensamstående med tre barn. Två av barnen bor växelvis, medan min äldsta (16 år) är hos mig på heltid.
Då, för tre år sedan, var jag heltidssjukskriven, kunde inte hålla i en penna på grund av värk, hade kronisk smärta i rygg, kronisk inflammation i tarmen, var deprimerad och utan arbete. Jag är outbildad och har varit hemma mer eller mindre sedan jag var 22 år ...
Men jag ville tro på livet och på kärleken. Jag ville leva. Ekonomiskt har det inte varit lätt. Min sjukpenning var 7 400 kronor i månaden. Och jag fick köpa ett hyreskontrakt. Nu är jag sjukskriven på halvtid och får 2 600 i månaden från försäkringskassan. Resten av halvtiden har jag haft timanställning på olika ställen med en lön
på cirka 110 kronor i timmen.
Men jag har fått ett liv. Tack vare att jag inte alltid haft jobb har jag i stället haft tiden. Jag cyklar vart jag än ska, även vintertid. Tack vare det har jag haft fantastiska naturupplevelser, som har gett mig kraft. Ja, jag har fått tillbaka tron på min egen kraft.
Vi bor i en 3: a på 65 kvadratmeter. Jag sover i vardagsrummet och de två mindre barnen delar rum. I dag vill jag inte ha en större. I stället för att klaga på att vi inte har råd har jag varit noggrann med att visa vad vi får i stället, som att jag bakar bröd till exempel. Det är underbart att få komma hem när det luktar nybakat.
Barnen och jag blir medvetna om vad som är viktigt när vi måste välja. Och de väljer alltid tid tillsammans numera. I julklapp önskade de sig varsin egen dag med mig.
Numera är jag inte orolig för ekonomin. Jag kommer inte att jobba bara för pengarna. I slutändan är det relationen till familj och vänner som betyder något. Och att ha tid är viktigare än att ha råd: Att kunna gå ut
och njuta av naturen och att finnas till. Att utan stress kunna lyssna på barnen och att ha tid för mellanrummen. I dag är livet, själva livet, det mest lyxiga jag kan få.

Pernilla

Problemet i dag är att det blivit så skamligt att inte ha råd. Själv är jag halvtidspappa åt min 16-åriga dotter. Det har inte alltid varit så lätt kan jag säga, men man får göra sitt bästa för att genomskåda det offentliga rummets grupptryck; mycket av det som skapar ångest för att pengarna inte ska räcka är dagens konsumistiska slit-och-släng-samhälle. Ofta - särskilt om man är ”duktig flicka/pojke” vill man kunna ge sina barn det (man tror) att andra ger sina. Annars är man mer eller mindre suspekt. Också i sina egna ögon.
Vansinne! Det är inte en rättighet att få en ny mobil bara för att den gamla inte har kamera. Man måste inte ha storbilds-tv och digitalt kanalutbud med mera. Framför allt inte för att ens barns vänner har/får det ...
Man kan komma så oerhört långt med att faktiskt förklara för sitt barn, och göra
vardagen till en gemensam avvägning av vad pengarna ska gå till. Så medeltida horribelt är det inte att man exempelvis får lov att ”offra” den nya datorn om man vill köpa en Canada-Goose-jacka, det är snarare logiskt. Även för barn.
Sedan får man ju akta sig för den andra ytterligheten; att ge sitt barn dåligt samvete för att det ”kostar”. Ett sätt att både hålla igen och samtidigt känna att man unnar sig något är att hellre ha lite av det bästa, ibland, än en massa skit av allt hela tiden; hellre ett fåtal tv-kanaler man tittar aktivt på än hela kabelskvalutbudet, och hellre en riktigt god middag någon gång ibland än ständig lågprisfalukorv gjord av maskinurbenad köttmassa och ströbröd. Sedan går det bra med knäckebröd och gröt mellan varven!
En gång i tiden hade jag A-kassa och bodde i andra hand, i en mycket liten lägenhet. Så liten att inget privat utrymme fanns för min då 6-åriga lilla tjej. En dag röjde jag ur en sektion av bokhyllan, som också var tv-hylla, arkiv och gosedjursförvaring med
mera.
Denna hyllsektion blev min dotters ”egen hylla”. Dagen efter berättade hon stolt på dagis att hon fått en egen hylla för sina saker och att jag var en fantastisk pappa. När dagisfröken berättade detta för mig kände jag hur motstridiga känslor tog tag i mig. Å ena sidan förnedring och otillräcklighet inför personal och andra föräldrar - ”Har karln inte råd att ge lilltjejen ett eget rum?” - å andra sidan stolthet och lycka över att en sådan liten sak kunde vara så stor för mitt barn.
I dag, med en betydligt bättre lön, chefsjobb och tryggare sociala förhållanden känner jag fortfarande att ett genuint ”sense-of-wonder” finns kvar, både i mitt och min dotters liv. Och den känslan kan inte köpas för pengar!

Thomas Rörby

Så här kan man göra för att slippa bråk om ekonomin: Utgifterna indelas i gemensamma och individuella kostnader. Till de gemensamma räknas kostnaderna för boende, möbler och annan utrustning till hemmet, bil, mat, barnens behov med mera. Till de individuella hör bland annat kläder, egna prylar,
resor, fritidsintressen och nöjen.
För de individuella betalar var och en för sig och de gemensamma betalas i proportion till behållen inkomst (inklusive bidrag) efter skatt. Uträkningen av proportionerna för ett år framåt sker efter det att inkomstdeklarationen är gjord eller när slutskattsedeln har kommit. Varje månad görs så en avstämning - spara kvittona. Därmed reduceras familjediskussionerna till vilka utgifter som ska räknas till den ena eller den andra kategorien. Modellen ska givetvis inte hindra generositet, i synnerhet inte för par där inkomstskillnaden är stor.

Bengt

Det är svårt att inte bli förändrad av mycket pengar. Själv växte jag upp under ganska fattiga förhållanden med outbildade föräldrar på 60-talet. Det fanns inte alltid pengar till vinterskor eller vinterkappa. Jag skaffade mig en utbildning och gjorde min första klassresa. Hyfsat jobb och halvbra lön. Kunde spara och resa på semester någon gång om året.
Gifte mig sedan med en man som hade en stor ärvd förmögenhet efter sin far. Han
ville absolut leva som vanligt och inte visa att han hade pengar, men jag såg ju ändå en mycket stor skillnad mot min bakgrund. Han stod för alla stora fasta utgifter, men vi bodde i ett normalt villaområde och körde Volvo. Min lön räckte ju till lite mer kläder kanske, men annars var det ingen större skillnad för mig.
När våra barn var i lågstadieåldern dog min man och jag stod där med ansvaret för barn - och familjeförmögenheten, som en kvarnsten runt halsen. Det var hausse på börsen och det handlade väl just då om ett aktiekapital på 300 miljoner. I dag ligger kanske det sammanlagda värdet på min och barnens delar på knappt hälften.
Visst hade vi en förvaltare så jag behövde inte engagera mig direkt i sådana frågor. Men det var en väldigt stor omställning att jag helt plötsligt måste förhålla mig på ett eller annat sätt till alla dessa pengar. Jag måste fundera över varför jag går till jobbet när jag inte behöver. Jag kunde inte slentrianmässigt svara ”vi har inte råd” när barnen pekade på saker de
ville ha, utan jag måste formulera det rätta svaret.
Men på det stora taget fortsatte jag leva som förut: köpa kläder på H&M och Flash, köra Toyota och aldrig skylta för att inte bli särbehandlad. Mina vänner säger att jag lyckats otroligt bra. Ingen kan se hur rik jag är.
Men visst lever jag gott. Tar taxi hem från fester och tittar aldrig på priser i mataffären. Åker vi på semester så bor vi bekvämt.
Men så hände något jobbigt. Jag hade slarvat med några papper till någon myndighet. Lokalpressen slog upp detta mycket stort och hela mitt namn omnämndes flera gånger i artiklarna om denna ekonomiska ”brottslighet”. Flera detaljer i min ekonomi belystes.
Rika människor får tydligen hängas ut hur som helst som om det är ett brott bara att ha pengar. Barnen gick i högstadiet och visste inget om hur gott ställt vi hade det egentligen. Innan de hörde detta från någon annan var jag tvungen att ha ett långt och djupt samtal med dem om våra pengar och hur man kan handskas pengar i allmänhet.
Det är inte
tillåtet att vara rik i Sverige. Alla önskar sig pengar, men ingen kan behandla en rik människa som om hon vore en av dem. Och hur ska jag kunna träffa en ny man? Jag vill ju träffa någon som inte vet något om min ekonomi från början. Och sen när han får reda på det? Klarar hans manlighet av det då? Och mina barn? När de en gång fyller arton - kommer de att blåsa iväg hela sin del direkt eller spara den och leva på avkastningen?

Stenrik singelmamma i H&M-kläder