På frisörsalongen Les Blondes är Annika Pellegrini, Frank Bunkholdt och de andra frisörerna alla blonda. Men det är mer slumpen än personalpolitik. Vill någon färga en annan kulör är det helt okej, försäkrar Annika som driver salongen.
Foto: LARS PEHRSON
Ett besök hos frisören kan innebära både vällust och vånda. Många har ett mycket mer personligt förhållande till sin frisör än till sin läkare eller optiker.
– Folk tycker om att bli berörda, omhändertagna. Samtidigt har vi spegeln emellan oss. Man kommer aldrig för nära i och med att man pratar genom en spegel hela tiden. Det är lätt att kunden öppnar sig, många gånger lite mer än vad de egentligen tänkt sig, säger Frank Bunkholdt, frisör, stylist och sminkör.
Samtidigt kan även sturska personer känna sig små i frisörstolen och bara le skevt när de tycker att frisören klippt för mycket.
– Man sitter framför en spegel och det är många som inte trivs med att se sin spegelbild. Sedan får man på sig en kappa – då blir man utklädd och lite av identiteten försvinner. Man blir bara ett huvud, säger Frank Bunkholdt.
Håret är viktigt för vår identitet och att byta frisyr helt är det få som gör utan kval. Ser man sig omkring bland arbetskamrater, vänner, partiledare och vd:ar är det många av dem över 30 som har i princip samma frisyr år ut och år in.
– Vi är trygghetsnarkomaner. Man är trygg i hur man ser ut och är van att se sig på ett visst sätt. En förändring gör att man tappar fotfästet lite grand, säger Annika Pellegrini, som driver salongen Les Blondes i Stockholm där även Frank Bunkholdt arbetar.
Hon har själv haft ungefär samma frisyr under åren, medan Frank har experimenterat vilt. På 80- och i början av 90-talet bytte han frisyr helt var tredje månad. När han kom hem från stylistjobb i London och hade färgat håret korpsvart var det knappt att kollegerna kände igen honom.
Vilken är den värsta frisyren du har haft?
– Rött hår. Jag skulle se ut som David Bowie, han hade rött hår med en slinga. Jag färgade det rött, men jag har så mycket färg i mig själv så jag såg inte sann ut. Då blekte jag håret och såg ut som en kanariefågel, ljusgul.
Om Frank ville synas som ung, så väljer han i dag frisyrer av motsatt anledning. Sedan ett par år har han axellångt, blonderat hår uppsatt i en knut.
– Jag är så mycket i mig själv som person så jag vill hela tiden tona ner mitt utseende och min frisyr. Jag tar för mig, jag pratar, jag är glad, jag syns och hörs. Numera har jag mest svarta kläder. Jag vill tona ner Frank.
Att låta någon annan förändra ens utseende på en så viktig punkt som håret är att släppa kontrollen lite. Och just kontrollmänniskor är de som är besvärligast att klippa, enligt Frank och Annika.
– Jag hade en kund som gick hos mig i många år, som talade om för mig hur jag skulle gå till väga för att en frisyr skulle bli en frisyr, inte bara hur den skulle se ut. Hon sade ”om du håller plattången så” eller ”om du vinklar fingrarna lite mer åt det hållet när du klipper”. Till slut tröttnade jag och sade ifrån, säger Annika Pellegrini.
En annan kund hade med sig en hel klippbok med bilder på samma frisyr, ur olika vinklar och på olika fotomodeller, för att visa hur hon ville bli klippt.
– Sen finns det de som sitter med kammen och ska fixa till håret samtidigt som man arbetar. Det är så man blir tokig. När de sökt upp oss som professionella personer ska de låta oss hållas den timme de har bokat, säger Frank Bunkholdt och tillägger att det är ett fåtal kunder som beter sig så.
Många kunder har gått hos dem i åtskilliga år, de känner sig trygga och kan inte för sitt liv tänka sig att gå till någon annan frisör. Ibland är beroendet ömsesidigt.
– Det finns kunder som gått hos mig var sjunde, åttonde vecka i hur många år som helst och helt plötsligt slutar de komma. Man tar det självklart personligt och undrar vad man har gjort för fel. Jag har en dam som jag saknar så mycket, säger Annika.
Ibland kan hon få en förklaring när någon slutar, till exempel att de börjat plugga och inte har råd längre. Då känns det mycket bättre. Men de flesta gör inte slut med sin frisör utan upphör bara att komma.
– Hur långt kan man gå som frisör? Kan man ringa upp kunden och fråga varför de inte kommer längre? Då tränger man sig på. Men jag har ibland haft god lust att göra det, säger Frank som har en del kunder han har klippt i över 30 år.
När Frank Bunkholdt jobbade som frisör på NK i början på 70-talet blev det modernt med permanent för män.
– Då satt karlarna i bås eftersom de inte vågade visa sig för kvinnorna. Det skulle vara höjd på frisyren och polisonger till, berättar Frank Bunkholdt och skrattar lite åt minnet.
Han har arbetat 38 år som frisör och är förvånad över att det tagit så lång tid innan även männen börjat lägga mer tid och pengar på sitt hår. Det är först de senaste decennierna som färgning och styling blivit vardag även för män, i varje fall bland de yngre. Och hos de äldre är Robin Hood-frisyren ett minne blott. (Den där man tar från de rika och ger till de fattiga; kammar håret över flinten.)
Det mest åtråvärda håret?
– Friskt och glansigt. Om man använder någon typ av glansprodukt blir folk överlyckliga, säger Frank.
Annars är en god regel att de som har tunt hår vill ha tjockt, de som har tjockt vill ha tunnare, de som har lockigt vill ha rakt och de som har rakt vill ha lockigt.
– Jennifer Aniston, som hon såg ut i Vänner, är det många som vill se ut som. Hon har långt hår, lite framklippt och flikigt. Det är den absolut vanligaste frisyren jag har klippt tjejer i de senaste fem åren, när de har långt hår och vill göra något nytt, berättar Annika.
Om unga tjejer har filmstjärnor som hårförebilder så nämner medelålders kvinnor ofta nyhetsankare eller programledare. Bland männen är det fortfarande många som nöjer sig med att säga ”Klipp något snyggt!”. Kvinnorna däremot har nästan alltid något eget önskemål, enligt Frank och Annika.
Det mesta skamfyllda håret?
– Löss, säger Frank.
– Utväxt i färgat hår, säger Annika.
En grå rand i ett blonderat hår är inte populärt.
– Det blir plötsligt så påtagligt att man manipulerat med färgen och då skäms man, trots att kanske 90 procent av kvinnorna mellan 30 och 50 färgar sitt hår, i varje fall av dem som går till oss, säger Annika.
Färgning av hår har exploderat under senare år, med nya tekniker och produkter. Trots att det borde krylla av cendréfärgade i Sverige ser man nästan inga, inte kvinnor i alla fall.
– De flesta i Norden är cendré och det är faktiskt inte den roligaste färgen. Det är varken hackat eller malet. De som är cendré identifierar sig ofta som blonda eftersom de var det som barn, säger Frank som själv var Emil-blond tills han var 20 år.
Sin naturliga cendréfärg har han bara varit en kort period i sitt liv, men då kände han sig som en dammråtta.
– En naturlig brunett, rödhårig eller blond har ofta en så otroligt vacker färg, dem vill man inte röra på något vis. Men är det en råttfärg som bara ser grå ut, då vill man bara sätta fingrarna i det, säger Frank.
Annika är också egentligen cendré, men tycker att det känns lite glamourösare och fräschare att vara blond.
Frisör är ett drömyrke trots yrkesskadorna som gör att många får sluta i förtid. Frank är sjukskriven på halvtid sedan tio år för allergi och värk i rygg och axlar. Ändå vidhåller han att han älskar sitt jobb.
– Hår är ett härligt material och det är trevligt att jobba med människor och skapa något. Att få göra människor vackra och fina, det är så otroligt positivt.
Men hår kan också vara ett hårt och elakt material som kan gå in huden. Och det blir förfärligt äckligt när det inte sitter där det ska utan är i lunchsalladen, hotellets lakan eller i handfatet.
– Får jag ett hårstrå i maten kan jag inte äta mer och jag är frisör och jobbar med hår hela dagarna. Men hår ska sitta på huvudet, säger Annika.
Frank berättar att när han kommer hem från jobbet går han in i sin klädkammare, tar av sig alla kläder och lägger i tvätten och tar på sig rena. Känslan av hårstrån i kläderna står han inte ut med.
Varför tycker vi då att hår i maten är så äckligt?
– Har det att göra med att det inte är bra att få in hår i kroppen? Eller är vi uppfostrade med det? Det kanske beror på att det är dött på något vis? funderar Frank.
Men levande hår tycker han är härligt. Känslan att med klippteknik forma ett hår efter hur det växer, ta fram allt det positiva, som självfall och se hur det faller som han har tänkt sig, det överträffar det mesta.
– Det är som att vara konstnär, man skapar, säger Annika.
