24-åriga Linda bor i Stockholms innerstad och arbetar inom media. När hon i somras hörde talas om singelterapin hade hon levt utan fast förhållande i fyra år. Hon var innerligt trött på tillfälliga förbindelser och längtade efter en stabil och djup relation.
Även om Linda inte behövde stressas av tickandet från den biologiska klockan, kände hon omgivningens förväntningar.
- Jag har en syster som varit tillsammans med en kille hur länge som helst och en gång frågade mina föräldrar faktiskt om jag var lesbisk eftersom jag aldrig träffade någon. Klart man kände en viss press.
Men problemet för Linda var egentligen inte att det fattades män i hennes liv. Tvärtom har hon alltid haft många killar och hon beskriver sitt tidigare liv som ganska "promiskuöst".
- Vi var knullkompisar - ibland i flera år - men det blev aldrig något djupare. Jag gick med på sex och ställde sedan inga krav. Visserligen gav killarna mig en viss bekräftelse på att jag dög sexuellt, men samtidigt accepterade de ju inte hela min personlighet. Ofta kände jag mig tom efteråt.
Även om Linda ännu inte kunde klä problemet i ord, så kände hon inom sig att något var fel. När hon såg en annons om att psykologen Eva Rusz Malmberg sökte singlar för ett forskningsprojekt och samtidigt erbjöd kognitiv beteendeterapi, svarade hon direkt.
Under fem terapitillfällen försökte psykologen kartlägga Lindas relationsmönster och tillsammans letade de efter förklaringar till hennes svårigheter att ställa krav i möten med män.
- Mina föräldrar har varit väldigt auktoritära. Jag har aldrig kunnat ställa krav eller uttrycka mina behov. Jag tror att det är en viktig del av förklaringen till varför jag har haft så svårt att ställa krav i relationer med män.
Mellan sessionerna fick Linda också praktiska hemläxor. Vid ett tillfälle uppmanades hon säga till killen som hon förälskat sig i - och som haft en flerårig sexuell relation med - att hon trivdes i hans sällskap. Inte så hiskeligt vågat, kan man tycka. Men för Linda var det ett stort steg.
- Jag var livrädd för att få höra att jag inte dög till något annat än att bli påsatt. Dessutom fantiserade jag om att han skulle lämna mig så fort jag blottat mina känslor och då skulle det kännas jättehemskt.
Men Lindas skräckvisioner besannades inte. Istället svarade killen att han trivdes i hennes sällskap också. Stärkt av detta gav Linda sig i kast med nästa hemläxa. Egentligen ville hon förklara för killen att hon var kär, men att säga det öga mot öga, kändes näst intill omöjligt. Tillsammans med terapeuten bestämde hon sig istället för en "fegvariant".
- Ordagrant sade jag: "Tror du att det som vi har, har någon potential att bli något mer?". Och han svarade faktiskt nej! Det var förstås tråkigt, men det konstiga var att det inte alls kändes lika hemskt som jag hade föreställt mig. Jag var så nöjd med att ha klarat av att utrycka vad jag kände och ville.
Men känslor kan ändras och när Linda blev tydligare med vad hon kände, öppnade sig även killen. Helt ointresserad var han ju inte Sedan några månader tillbaka är de ett par.
- Även om vårt förhållande inte skulle hålla resten av livet, så kommer jag att ha nytta av de nya kunskaperna i framtida relationer och i andra sammanhang.
Anna Lagerblad
