Är det någon vits att vara feminist för oss kvinnor som lever i högt utvecklade västländer? Vi har ju ändå kommit långt på väg mot jämställdhet.
Den frågan har Toril Moi mött många gånger. Själv hör hon till västvärldens mer kända feminister, norsk akademiker som sedan 1989 är professor i litteratur och franska vid Duke University i North Carolina. Vid den nyligen avslutade psykoanalytikerkonferensen om kön och sexualitet i Stockholm höll hon ett bejublat anförande där hon redde ut begreppen, både de feministiska och de psykoanalytiska.
Hon svarade på frågan om feminismens eventuella överflödighet med att tala om det hon kallar för "de Beauvoirs dilemma" - alltså det problem som den franska filosofen och författaren tog upp redan i sin klassiska Det andra könet som kom 1949 i Frankrike.
- I den boken visar Simone de Beauvoir hur kvinnor av samhällets ideologi inbjuds att definiera sig antingen som kvinnor eller som människor. Men inte båda delarna samtidigt.

Toril Moi menar att kvinnor på detta sätt hamnar i en moment 22-situation. Hur vi än gör, gör vi fel.
- Antingen stängs kvinnor inne i sin kvinnlighet och lämnar det universellt mänskliga åt männen eller också betraktas de/vi som människor men räknas då inte som kvinnor. Ett exempel: I den engelska tidningen the Guardian intervjuades nyligen en nyutnämnd advokat. Hon gjorde klart för reportern: "I don't want to be considered a woman lawyer in this job. I'm just a lawyer". (Jag vill inte betraktas som kvinnlig advokat, jag är rätt och slätt advokat.) Vi talar om detta exempel när jag efter föredraget får en intervju med Toril Moi. Hon ber mig tänka på hur det skulle låta om en manlig advokat vädjade: "Jag vill inte betraktas som manlig advokat i det här jobbet, jag är rätt och slätt advokat". Nej så skulle inte en man formulera sig för den vedertagna föreställningen är att han representerar det universella.
- När du säger "här kommer min fotograf" så utgår alla från att det är en man, säger Toril Moi med ännu ett exempel för att illustrera de Beauvoirs dilemma. I samma ögonblick ringer det i min mobil. Det är just min fotograf som är i antågande. Om en stund är fotografen där. Hon heter Malin.

Även om jag själv inte är beredd att rakt av skriva under på detta dilemmas generella räckvidd så kan jag förstå vad Toril Moi menar. Personligen har jag nu jobbat så ofta med kvinnliga fotografer att jag är lika beredd på att det är en han som att det är en hon. Precis som en journalist lika ofta är en han som en hon. Men kommer jag till "chefredaktör" så är det nog inte många som föreställer sig en kvinna. Och när det gäller advokater eller läkare eller sjuksköterskor eller förskollärare är troligen min förhandsinställning könsbestämd - tills motsatsen bevisats.
- Kvinnor måste kräva sin rätt till det universella som kvinnor. Vad vi annars gör är att förvandla oss till ett neutrum som begränsar och förkväver. Precis som vi begränsas och kvävs i kvinnlighetsfållan. Feminismens uppgift är att göra oss medvetna om det absurda i denna valsituation, säger Toril Moi. Kvinnor måste insistera på att deras kön och deras sexualitet inte står i motsats till deras mänsklighet. På samma gång måste vi hävda att vår mänsklighet inte står i motsats till vår kvinnlighet. Toril Mois analys hamnar rakt i debatten om likhetsfeminism kontra särartsfeminism, två begrepp som farit omkring i debatten åtminstone sen 1900-talets början och som dyker upp igen och igen med förnyad intensitet och med förvirring och fientlighet som följd.
- Jag frågar mig, säger Toril Moi, vad likhetsfeminismen skulle bestå i. Feminister vill ha lika rättigheter för man och kvinna. Men det kan man vilja ha oavsett vad man menar om könsskillnader. De tidiga feministerna som kring förra sekelskiftet krävde rösträtt för kvinnor gjorde det just därför att de trodde att kvinnor skulle sörja för en mer moralisk värld och förädla männen. Ett typiskt särartstänkande.
- Skulle då likhetsfeminism bestå i föreställningen att kvinnor är identiska med män, precis likadana? Inga fysiska skillnader? Det har jag aldrig hört någon feminist hävda.

Nej. vad man gör är att blanda ihop fysiska likheter med lika rättigheter. Det blir en falsk motsättning. Alla feminister vill ha rättigheter, oavsett om de kallar sig särartsfeminister eller likhetsfeminister. Vad är då din egen definition av feminism?
- Den är mycket enkel - frihet och lika rättigheter för kvinnor och män. Och jag tror särskilt vi skall betona friheten och jobba hårt på den. Man skall inte fastställa normer för hur kvinnor skall vara - det är att begränsa vår frihet. Vi skall till exempel inte ställa krav på att kvinnor skall vara heterosexuella. Kvinnor är ju kvinnor oavsett sexuell läggning.
Ja. precis som män är män oavsett sexuell läggning, inflikar jag.
När Toril Moi hör folk tala om någon som "mer eller mindre kvinna" blir hon sur:
- Ingen blir hjälpt av att man sätter upp normer för hur kvinnor skall vara.
Ändå gör alla samhällen det!
- Jo, du har nog rätt i det. Det går inte att få ett samhälle utan normer men det jag är helt övertygad om är att dessa normer drabbar kvinnorna mer än männen. De normer som ett samhälle upprättar bör kunna vara desamma för män och kvinnor!
Inte minst psykoanalysens fadersgestalter har bidragit till det starkt normativa tänkandet om hur kvinnor bör vara. Toril Moi har i sin forskning och sitt tänkande fightats med såväl Freud som Lacan. De har bidragit till ett fundamentalistiskt förstelnat tänkande som obevekligen reducerar kvinnor till könsvarelser, menar hon. Så mycket hellre hänvisar hon då till kvinnliga psykoanalytiska tänkare. En av dem är Joyce McDougall, intervjuad här på sidan den 16/9.
Liksom McDougall pekar Toril Moi på de tidiga traumatiska upptäckter som alla barn måste göra. Det är inte bara flickor som upplever sig "kastrerade" som den råa psykoanalytiska termen lyder. Insikten att det inte går att vara två kön samtidigt skapar en upplevelse av brist och saknad hos både pojkar och flickor.
- Joyce McDougall har en utmärkt term för detta, säger Toril Moi. Hon kallar det monosexualitet - det lilla barnet upptäcker att det inte kan ha båda föräldrarnas kön. Det måste acceptera sin monosexualitet.

Själv har Toril Moi lanserat begreppet "finitude" (ung. ändlighet eller begränsning) för de bristupplevelser som drabbar oss alla på väg ut ur spädbarnets paradistillvaro.
- Jag menar att den termen, "finitude", skulle kunna användas om de tre stora trauman som drabbar det lilla barnet. Det första är upptäckten av "den andra" - "jag är inte ensam i världen och jag behärskar den inte". Det andra är det vi nyss talade om - barnet måste erkänna sin monosexualitet - och det tredje är upptäckten av den egna förgängligheten - vi skall alla dö.
Visst verkar det för en utomstående betraktare märkligt att kalla upptäckten av sådana livets begränsningar för "kastration". Inte konstigt att Toril Mois svenska kollega Ebba Witt-Brattström på slutet av konferensen efterlyste ett nytt kvinnligt psykoanalytiskt tänkande som slutar buga sig i vördnad för fäderna, Freud, Lacan etcetera och i stället framför sig just i den frihet Toril Moi kräver.
Vad är skillnaden på kön och genus? Toril Moi fick frågan vid ett gruppsamtal under konferensen.
- I svenska språket har ni sedan några år infört begreppet genus men i danskan och norskan talar vi alltjämt om kön, påpekar norska Toril Moi. I USA infördes termen gender (genus) för tjugo år sedan av en kvinnlig domare i Högsta domstolen helt enkelt därför att det fanns så många gamla konservativa domare i det puritanska Amerika som tyckte det var obehagligt att tala om sex. Mycket taktiskt valde hon termen gender discrimination i ställer för sex discrimination för att få sina manliga kolleger intresserade av ämnet.

Tanken var att gender skulle användasm socialt och psykologiskt kön medan sex reserverades för biologiskt kön. Det som sen har hänt, enligt Toril Moi, är att gender numera trängt ut sex i mycket större utsträckning än genus har ersatt kön i svenskt språkbruk. När man skall fylla i formulär för att passera poliskontroll och tull vid ankomsten till USA så frågas det till exempel numera efter gender och inte som tidigare efter sex. Så inte i Sverige. Här används genus framförallt av forskare. Vi talar om genusforskning snarare än könsrollsforskning eller kvinnoforskning.
Ami Lönnroth
Frilansjournalist
Idag

Fotnot: Toril Moi, född 1953 och professor i litteratur vid Duke University, North Carolina, skulle i Sverige kallas genusforskare. I den psykoanalytiska tidskriften Divan 1-2, 2002, kan man läsa mer om och av henne liksom i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1/2000.