Internet är en viktig träffpunkt för många unga. Där hittar man nya vänner och pratar med gamla. Men det är också en plats dit barn och ungdomar söker sig när de har problem och inte vågar vända sig någon annanstans. För att möta den verkligheten startades Bris-mejlen 2001.
Då hade Bris redan fått mängder av mejl från hjälpsökande barn och ungdomar. Men Bris ville inte svara, eftersom det kunde äventyra anonymiteten. Därför hänvisades barnen vidare till hjälptelefonen.<br />- Då skrev de tillbaka att ”vi vill inte ringa, vi vill skriva och vi vill att ni svarar”. Vi fick fundera på hur vi skulle kunna svara barnen anonymt. Sedan byggde vi upp en funktion på BRIS hemsida för att logga in, skriva och få svar, utan att det syns vem som skrivit till oss, säger Eva Waltré, psykolog och samordnare för Bris stödverksamhet.
Trots att den aldrig har marknadsförts har mejlskörden ständigt ökat. Förra året fick man drygt 10 000 mejl. Eva Waltré vet inte om Bris nu når nya grupper. Men att det är en annan typ av problem som kommer fram är tydligt.
- Vi möter svårare inre problem i mejlen än i telefonsamtalen. Det handlar om självmordstankar, självskadebeteende och psykisk ohälsa överhuvudtaget. Det är något som vi har larmat om i medierna. Vi ser en ökning varje år av ungdomar som mår väldigt dåligt. Liksom bland dem som ringer är majoriteten tjejer, bara var tionde mejl kommer från en kille. De som skriver är något äldre. Medelåldern ligger på 15 år, medan de som ringer i snitt är 13 år gamla. I Bris-rapporten finns exempel på vad de unga skriver: Tjej 15 år: Hej Bris. Jag är en tjej på 15 år. Jag har varit mobbad sen jag var 8 år. Nu så har jag börjat skära mej. Jag vill inte ta livet av mej men det känns bra att göra det. Det känns liksom lite lättare när jag har skärt mej. Är det nått fel på mej? Jag kollar såren och då känner jag mej stolt är det normalt? Men jag fattar inte varför. Snälla hjälp mej. Jag vill inte skära mej mera.
År 2004 vittnade ungefär 1 000 mejl om självskadeproblematik. Ännu fler, drygt 1 100 handlade om självmordstankar. Den som ger sig ut på internet och surfar på sidor där unga själva skriver om sina problem möter samma sak. Självmordstankar, självskador, panikångest och ätstörningar diskuteras livligt unga emellan. Eva Waltré tror att det behövs vuxna som ser över vad de unga skriver till varandra.
Risken att bli sexuellt utnyttjad via kontakter eller bilder som läggs ut på internet är känd, inte minst bland barn och unga. Men även texter och bilder om självdestruktivt beteende kan vara skadliga.
- Det finns en risk att det blir en tillhörighet, och i värsta fall kan texter om självmordstankar eller hur man tar livet av sig inspirera någon.
Bris har ett diskussionsforum på sin hemsida, där barn och ungdomar kan stödja varandra. Men till skillnad från de flesta andra internetforum finns där alltid en anställd moderator som filtrerar vilka inlägg som kommer med.
- Har någon självmordstankar eller svårare psykiska problem, då hänvisar vi vidare till Bris-mejlen eller hjälptelefonen för ett personligt svar. Vi lägger inte ut inlägg om väldigt svarta självmordstankar eller självmordsförsök. Andra barn ska inte hjälpa till med så svåra problem. Det ska vuxna göra.
På de flesta internetsidor där barn och unga skriver om svåra psykiska problem är de som läser och kommenterar unga i samma sits.
- Om någon blir mobbad kan andra barn skriva att ”jag har också blivit retad, men sedan kom jag ur det”. Jag tror att barn och ungdomar kan ge varandra jättemycket i form av bekräftelse, stöd och hopp. De kan hitta på nya lösningar som finns i deras värld, sådant som vi vuxna aldrig skulle komma på, säger Eva Waltré.
Men för någon som mår psykiskt dåligt finns många fällor på internet. Sidor där självskadebeteende och självmord glorifieras.
- När man har med självmord och självmordstankar att göra är det viktigt att få veta att det finns hjälp. Det är aldrig så hopplöst som det känns. Därför tror jag att det finns en fara när man gestaltar fullbordade självmord. Det kan för vissa ungdomar visa att det är en väg ut.
Eva Waltré säger att det är viktigt att ta upp att barn och ungdomar tänker på självmord. Men när ämnet tas upp måste det alltid åtföljas av information om vad man kan göra och vart man kan vända sig när livet känns som tyngst. Sedan Bris började svara skriftligt på ungas frågor har de utvecklat en särskild metod. Oberoende av vem som skriver ska svaren se ungefär likadana ut.
- Vi ska bekräfta barnet och uppmärksamma problem. Men allra viktigast är att ge hopp och nya tankar eller något förslag.
Från väggen i Bris mejljour tittar hiphoparen Petter truligt ned. Under bilden av honom som barn står ordet ”sopa”. Det är en av de samlarbilder på kändisar som Bris delar ut till barn för att visa att de flesta har haft problem i sin barndom. Aktiviteten på internet visar att bekräftelse på att andra har liknande känslor är viktig för unga som mår dåligt. På nätet finns kompisar som har upplevt liknande saker, som ger bekräftelse och hopp. Även för de volontärer som svarar på Bris-mejlen är det en viktig uppgift. Till skillnad från i telefonsamtalen går det inte att bolla tillbaka frågor och förslag till barnen. Därför är det viktigt att skriva rakt och entydigt.
- Små valörer eller ord kan räcka för att det ska kunna läsas på ett annat sätt. Det här känner vi är en stödform som man inte har utvecklat tillräckligt.
De som arbetar </b> som mejljourare måste gå igenom en 40-timmarsutbildning. Helst ska de även ha tidigare erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar.
- När man skriver är det viktigt vad man inte gör. Att man inte går in med alltför mycket av sin egen person, utan begränsar sig till det barnet skriver om. <br />Mejlen handlar ofta om många olika saker. Det gäller, enligt Eva Waltré, att sjunka in i berättelsen och förstå vad barnet faktiskt behöver hjälp med. Under utbildningen får de blivande mejljourarna därför läsa en hel del mejl och sätta sig in i hur barnens värld ser ut.
- Vad är det svåraste? Var är det vi måste möta upp? Det kan man behöva reflektera över i ett mejl.
Men vad är det som gör att unga mår allt sämre?
- Det är en jättesvår fråga. Ett svar kan vara att den psykiska ohälsan ökar hos vuxna. Om vi mår sämre drabbar det barnen. Och det finns forskning som visar att barn har allt mindre tid med vuxna. När svåra känslor kommer behöver barn och ungdomar handledning. Och de har svårt att söka sig till den hjälp som finns. Därför måste vuxna vara väldigt tydliga med att de är beredda att lyssna.
- Vi vuxna vill så gärna att barn ska må bra. Men vi måste visa att vi vill höra på även när det inte är bra. Vägen är lång innan de unga når barn- och ungdomspsykiatrin. Att fånga upp problemen innan det gått så långt borde ligga högst på dagordningen, tycker Eva Waltré.
- Vuxenvärld och barnvärld måste mötas.
