Att skriva dagbok på nätet handlar minst lika mycket om att bli både läst och ”sedd” som att skriva av sig sina innersta känslor. Kontakten med andra är central. De flesta suktar efter kommentarer på det de har skrivit. Doktoranden Anna Gustafsson, vid institutionen vid Nordiska språk i Lund, skriver i boken Mediekulturer - hybrider och förvandlingar (Carlssons) om sin studie av nätdagböcker på Lunarstorm.

Självreflektion och att ”skriva av sig” är visserligen viktigt, men att få kommentarer på det man själv har skrivit i sin gästbok och att läsa och svara på andras dagboksinlägg är de starkaste drivkrafterna för unga dagboksskrivare. Många tillbringar tid så gott som varje dag på olika webbcommunities. Att läsa och kommentera varandras dagböcker stärker relationerna vänner emellan. Kompisarna har ofta ”bevakning” på varandras dagböcker. Då kan de lätt se när någon skrivit något nytt.
Även om de flesta inte skriver under med sitt riktiga namn så är nätsignaturen, ”nick” (förkortning av nickname,
smeknamn), för det mesta känd i den närmaste bekantskapskretsen. Berättar man dessutom vad man har varit med om genom att nämna kända personer och platser är anonymiteten helt borta. En del av nätskribenterna i studien hade en pappersdagbok vid sidan av för att, som en av dem uttryckte det, ”få ur mig mina allra tyngsta och innersta laster som jag ej vill att allmänheten ska få ta del av”.
Anna Gustafsson studerade dagboksskrivandet på Lunarstorm mestadels år 2001. Sedan dess har hon noterat att alltfler spärrar sina nätdagböcker för okända besökare. Endast utvalda kan läsa dem. En medvetenhet om tråkiga konsekvenser när det självutlämnande utnyttjas hänsynslöst har växt de senaste åren.
Dagboksskrivandet kan vara en viktig del av identitetsskapandet, särskilt under tonåren. För en del verkar skrivandet vara en möjlighet att ”bli någon”, konstaterar Anna Gustafsson. På nätet kan man testa att vara någon annan än den man är i sin klass i skolan. Här kan man både prova nya tankegångar och låta andra ”få
grepp om en”.
Numera är Anna Gustafsson själv dagboksskrivare på nätet. Sedan hennes son, 2,5 år, fick leukemi har hon skrivit om hans behandling och tillfrisknande. På så sätt kan släkt och vänner lätt hålla sig informerade. Dagboken är dock låst för andra än utvalda läsare.