Ett lugn har lägrat sig hemma hos familjen Wehtje sedan Ian, 5 år, och hans föräldrar började i kognitiv beteendeterapi anpassad för barn med neuropsykologiska problem. Ian kutar förstås fortfarande runt som en skottspole emellanåt och när han är trött kan han stänga av och gå in i sig själv - precis som förut. Den stora skillnaden ligger kanske inte hos Ian, utan hos hans mamma Tina och pappa Erik. De har fått verktyg att hantera besvärliga situationer och känner sig tryggare med dem.

Ian är inte utagerande eller aggressiv. Han blir snarare tyst och tillbakadragen när han inte hanterar en situation. Men han är väldigt rörlig och snabb på att sticka iväg eller att riva ner saker när ”världen är emot honom”. Han behöver hjälp både med att öka motivationen och att sätta stopp när han blir alltför uppskruvad.
- Ian har lärt sig rutinerna och vi drar ner på kraven vissa dagar. Det gör inget om han inte sätter på sig kläderna själv. Det gör inget om han spiller. Vi bryr oss inte om det. Han ligger ju efter
motoriskt. Allting tar mindre tid om man lugnar ner sig, har vi märkt, förklarar Tina Wehtje.

Redan när Ian var runt sex månader förstod Tina och hennes man Erik att något inte var som det skulle. Han satt inte upp som bebis, han sa aldrig la la la, ba, ba, ba, pekade inte och började gå först när han var 17 månader. De sökte hjälp när Ian var 2,5 år gammal, men Bup (barn- och ungdomspsykiatrin) drog ut på diagnostiseringen.
- De tyckte nog mest att vi var hysteriska. Efter ett och ett halvt års utredning med otaliga tester fick vi till slut en diagnos som löd ADHD, säger Tina Wehtje.
Familjen skaffade sig senare möjlighet att komma till det (numera nedlagda) neuropsykiatriska teamet på Karolinska universitetssjukhuset. Där fick han diagnosen ADHD med autistiska drag - med ett stort frågetecken efter. Ian är svårdiagnostiserad.
Personalen på sjukhuset tipsade Tina och Erik om att gå i kognitiv beteendeterapi på en privat praktik där terapeuterna har stor erfarenhet av barn med neuropsykologiska
problem.

I januari 2006 började Ian och hans mamma gå i kognitiv beteendeterapi. Varje session kostar 900 kronor. Behandlingen började med att terapeuterna gjorde en beteendeanalys. Sedan fick Tina Wehtje frågan: Vad är jobbigt just nu? Hon berättade om vad som är tuffast i vardagslivet precis just nu. En sak var att hämta Ian på dagis.
- Det blev aldrig bra, tyckte jag. Han kunde fara runt dagis i 45 minuter innan jag lyckades få honom att klä på sig och sedan gå till bilen.
Hon förklarar att det är svårt för Ian att spänna musklerna, låg muskeltonus är en del i hans problem.
- Det är svårt att sätta på sig strumporna, dels för att det är fysiskt jobbigt och dels för att han saknar motivationen. När han väl är färdigklädd rusar han rakt ner på parkeringsplatsen och jag blir rädd att han ska bli påkörd.

Då frågade Anna Wallin, terapeuten, hur jag ville att hämtningarna skulle gå till.
- Jag förklarade att jag vill att han ska klä på sig, lyfta på fötterna när jag hjälper honom, sticka in armarna i
jackan och sedan ställa sig vid dagisgrinden och vänta. Därefter ställa sig vid bilen och vänta. Inte rusa omkring planlöst.
Tina Wehtje fick rådet att köpa en bok, göra den fin med klistermärken och skriva ”Ians träningsbok” på den. I boken ritade hon bilder på vad Ian ska göra. Första bilden visar: Mamma kommer till dagis. Ian säger ”Hej!”. Resten av bilderna visar kläderna, grinden, bilen.
- På dagis ska ni gå igenom bilderna. Sätt dig ned med Ian och berätta hur du vill att han ska göra. Berätta att han får ett klistermärke i bilen om han har gjort som du vill, förklarade Anna.
Första gången gick det inte alls.
- Ian tyckte att det var kul att läsa boken, men inte resten. Det blev inget klistermärke, i stället ett himla liv i bilen. Han skrek hela vägen hem.

Tina misströstade och frågade terapeuten om hur hård hon egentligen måste vara för att få ge honom klistermärket. ”Hård!”, svarade hon. Under hela tiden som Tina har försökt jobba konsekvent med det här, genom alla motgångar, har hon känt ett
starkt stöd i terapeuten Anna Wallin.
- Hennes röst har funnits i huvudet hela tiden .
Redan andra dagen gick det bättre med dagishämtningen. Fort som sjutton rent ut sagt.
- Han stod vid bilen som en tennsoldat.
Efter två-tre veckor lade de undan träningsboken. Den behövdes inte längre.
- Jag har hela tiden hittat nya belöningar som tuggummi, sockerfria tabletter, ballonger. Små enkla saker.
Ians lillebror Adam som är 3,5 år brukar också få något när han har gjort som han ska. En dag fick han ingen belöning. Ian blev konfunderad.
- Jag förklarade att han inte gjort vad han skulle. Det hade Ian. Då blev han jättestolt.
Att somna och sova i sin säng hela natten är också ett problem.

- Vi använder samma belöningssystem och sätter in stjärnor i en bild på tågvagnar.
Det här är typiskt kbt, förklarar Tina. Man ska hitta det som barnet är intresserat av. För Ian är det tåg som fångar honom mest av allt.
- Erik ritade ett tåg med flera vagnar. I dem kunde Ian samla en stjärna i varje vagn när han hade sovit
hela natten i sin egen säng.
När vagnarna var fulla med stjärnor skulle han få ett eget tåg. Till slut fick han det. Lillebror också.
- Men nu får vi börja om igen, suckar Tina.
Familjen har varit bortresta några dagar och alla rutiner är satta ur spel.

Ganska snart efter att Ian och hans föräldrar börjat med kbt blev det sportlov. Familjen skulle resa till Egypten.
- Jag blev livrädd och ångrade mig så fort vi hade bestämt oss, berättar Tina. Vi kommer att tappa bort Ian, kände jag.
Ian är snabb som en vessla och förtjust i att sticka i väg i folksamlingar. Tina såg framför sig att hennes söta lilla blonda blåögda kille skulle försvinna i mängden redan på flygplatsen. Med fyra barn och många väskor att hålla reda på är situationen stressig från början.
- Jag fick rådet att göra ett nytt bildspel i träningsboken och att gå igenom det med Ian och att ge honom en enda uppgift.
Tillsammans bestämde vi att Ian skulle ha sin blåa rullväska i ena handen och en förälder i den andra. Hela tiden. Ian var
ordentligt förberedd på avresedagen i februari.
- Det gick jättebra. Jag var så lycklig, säger Tina. Har man ett barn med hans problem behöver man konkreta verktyg att jobba med. Inte flum.

I terapin har de gått igenom olika situationer för att förstå varför Ian reagerar på olika sätt. Som när han sticker iväg.
- Då frågar Anna mig: Vad hade hänt innan? Sa du något? Varför reagerade han som han gjorde?
Om man märker att han får en tendens att lämna lekparken till exempel ska man gå därifrån. Då stoppar man hans reaktion. Man ska alltid fullfölja det man säger.
- Förut kunde jag bli arg. Nu har jag lärt mig att ignorera dåligt beteende och uppmuntra bra .
När han har gjort dumma saker får han sätta sig på en stol, stanna kvar där och säga förlåt. Till exempel när han biter lillebror.
- Det är verkligen stor skillnad sedan Erik och jag har lärt oss det här. Vi har slutat att bli arga.
De har lärt sig att jobba mycket med belöningar för att motivera Ian att göra saker.
- Anna har en bra poäng där. Du ger
ditt barn värde hela tiden. Ge ingen order om du inte kan följa upp med beröm, säger hon. Det blir mycket trevligare på det sättet. Det gör dig medveten om vad du säger.

En del av träningen är att leka. Tina säger att hon förut kände sig tvungen att försöka leka väldigt ordnat med Ian. Nu vågar hon låta det bli lite som det blir. Det viktiga är att komma ned på hans nivå. Att verkligen vara helt närvarande i stunden med honom.
- Det kan vara enkla saker som att sätta sig ned med honom och säga blubb, blubb, blubb i vattnet när han badar. Man måste bygga upp den ”positiva banken”, säger Anna Wallin.

Tina Wehtje har dammsugit nätet på all information som kan tänkas finnas om ADHD och autistiska problem. Just nu håller hon på med en speciell sorts lekträning som den amerikanske psykiatern Stanley Greenspan har utvecklat (ja, han är bror till förre chefen för USA:s centralbank, Alan Greenspan, reds.anm.), Floortime training series. Det går, i korta drag, ut på att hjälpa barn med autistiska drag att relatera och kommunicera bättre genom att föräldrarna sätter sig ned på golvet och leker med barnen på deras villkor. Tina Wehtje vill att Ian ska få utvecklas så mycket som möjligt medan han är liten.
- Sätt in alla resurser när barnen är så små som möjligt, säger Greenspan. Jag känner att tiden rinner iväg.
Tina Wehtje säger att hon gärna skulle starta en intresseförening för föräldrar till barn med problem liknande Ians.
- Vi behöver hjälpa varandra. Det finns mycket man kan göra.