Det är inte terapeuterna som skapat terapisamhället, men de har utnyttjat samhällsutvecklingen. Upplösningen av familjebanden inleddes på 60-talet, när den starka staten började ta över ansvaret för medborgarnas problem och tillfredsställandet av människors behov. När den starka staten efter några decennier blivit ett faktum, fanns en lukrativ marknad för terapeuter, som Merete Mazzarella menar, kunde ersätta upplösta familjeband som ett svar på ensamma människors längtan.
Legitimerade psykologer och legitimerade psykoterapeuter bör inte utnyttja och exploatera hjälpsökande människor på detta sätt i eget syfte. Psykoterapi är en behandling - inte ett alternativ till livet. Det måste psykoterapeuten vara tydlig med.
Även så kallade utsatta och svaga grupper (kvinnor, invandrare, psykiskt sjuka och så vidare) bör slippa dylika omhändertagandeövergrepp. Den legitimerade psykologens/psykoterapeutens uppgift måste vara att hjälpa sin patient tillbaka till det egna initiativet och ansvaret för sitt eget liv.
Att hjälpa människor att lämna sjuk- och offeridentiteten bakom sig. Människors inneboende kraft är stark och konstruktiv, om den tillåts att ta plats. Behandlaren måste vara ödmjuk inför detta.
Ingrid Ljunggren

Dan Brown (författaren till Da Vincikoden) skulle säkert ha kunnat skriva en lika bra bok om hur psykoterapeutisk teoribildning och praktik gjort sig till det västerländska samhällets i särklass minst ifrågasatta livsåskådning. Men han insåg nog att detta skulle ha varit lika klokt som att skriva Da Vincikoden i Spanien på 1600-talet.
För tänk dig att skriva en bok som ifrågasätter djupa personliga övertygelser hos din förläggare, många politiker och journalister, företagare, socialassistenter och lärare. Ja till och med din man/hustru, dina barn och familjens präst. Det blir inte ens konspiratoriskt, bara omöjligt.
Psykoterapeutisk praktik betyder officiellt att ”vetenskapliga” terapeuter hjälper klienter att uppnå ”psykisk hälsa”. Att tala om ”psykisk hälsa”, till skillnad från sunda livsmål och värderingar, ger terapin en medicinsk legitimitet. Livsåskådningsfrågor lämnar psykoterapeuten åt sidan så länge de inte påverkar den psykiska hälsan. ”Du kan tro vad du vill, men om du tror så här så mår du dåligt”, blir budskapet. Och så går man igenom alla aspekter av livet tills klienten är ”frisk”. Frisk motsvarar då psykoterapeutens syn på vad en psykiskt frisk människa är och står i samklang med vad staten tycker och hur samhället anses fungerar.
Alla som inte passar in är ”sjuka”: den som spelar med pengar, inte arbetar, är otrogen eller dricker för mycket är sjuk. Är du från en annan kultur riskerar du också att vara ”sjuk”. ”Sjuk” och ”frisk” får ersätta ”rätt” och ”fel”. Frisk är du om du exempelvis är akademiker, tillhör medelklassen eller högre, tycker om att åka långfärdsskridskor, separerar för barnens skull utan att bli ovän med din tidigare partner, tror på någonting men du vet inte vad och är allmänt politiskt korrekt. Är du dessutom psykoterapeut är du på den säkra
sidan.
Roberto Capotondi

Min personliga erfarenhet i en livskris är att vi inte har något terapisamhälle för allmänheten, då det är väldigt svårt att få terapi genom den allmänna sjukvården. Med hänvisningen att det inte finns pengar. Medicin går bra, utan särskilt mycket information och med ingen eller dålig uppföljning.
Jag är lyckligt lottad och har en underbar familj och vänner runt mig som stöttar och finns till hands. Utan dessa hade jag nog inte suttit här i dag. Men inte ens dessa älskade kunde och skulle ersätta professionell hjälp att sortera och reda ut i min inre villervalla. Där har jag haft stor hjälp av det kuratorstöd jag fick och den terapi jag till slut själv letade fram.
Anneli Ekström

Tycker mycket om era reportage på idagsidan. Roligt att läsa om flera olika tankar och erfarenheter om terapi. I en av artiklarna fanns frågan om vi blir för beroende. Beroendet handlar väl alltid om vilken inställning man själv har till frågan och jag tror att likväl som det finns människor som blir
beroende av hur de ser ut på utsidan finns det människor som blir beroende av hur de ser ut på insidan. Kanske har vi lättare i dag att bli beroende, eller så pratar vi mer om beroende idag än vi gjorde förr.
För mig har terapi både inneburit att jag har tagit hjälp av terapeuter när det har behövts. I dag ser jag terapi som att gå till gymmet. Att gå i terapi kan vara oerhört lustfyllt och krävande. Precis som att få ta ut sig i ett träningspass.
För oss som är intresserade av själen är ju terapi något roligt också. Det tycker jag att man ibland glömmer bort. Synd bara att det är så dyrt.
Marie Gustafsson

Terapi är säkert bra för många av oss, gudarna ska veta att det inte är lätt att vara människa i dag, om det någonsin har varit det. Därför kan en bra terapeut och en fungerande terapirelation vara otroligt mycket värd, kanske till och med rädda livet på människor som har det svårare än de själva orkar med.
Men vad händer då om man hamnar hos en dålig terapeut, eller en som inte passar just mig? En
psykolog som valt sitt yrke utan begåvning (sådana finns i alla yrken), som inte förstår, inte är lyhörd, som har förutfattade meningar, egen problematik eller som helt enkelt inte har rätt personkemi med just mig?
Jag vet av erfarenhet - det blir en katastrof. Kanske inte på något dramatiskt sätt, men genom att värdefull tid går till spillo, pengar likaså. Ingen förbättring äger rum. Kanske till och med försämring eftersom terapeuten nog sällan ser sitt misslyckande utan fortsätter i tron att det dysfunktionella ligger hos den som sökt terapi.
Valet av terapeut är ofta helt chansartat, eftersom kriser och problem kan komma oväntat. Risken är att man tar första bästa terapeut eftersom man så förtvivlat gärna vill ha hjälp. Och även med de bästa rekommendationer, hur vet man att just den här terapeuten kommer att fungera just för mig?
Vad jag vill råda den som hamnar i behov av terapi - för att komma ur en livskris eller hindrande psykiska blockeringar - är att vara väldigt noga med att välja en terapeut som verkligen känns bra. Jag menar då inte snäll person som kommer att stryka medhårs - då blir det knappast någon utveckling - utan en kvalificerad yrkesperson som det känns rätt med personkemiskt, som är kommunikativ, öppen och ser er som jämställda partner i terapin. Det kan låta självklart, men psykologer är också människor, med prestige, konstiga idéer, självbelåtenhet med mera.
Var också noga med valet av terapiform - det är en himmelsvid skillnad mellan exempelvis Freudbaserade ”psykodynamiska” metoder (som psykoanalys) som går mer på djupet, och de moderna ”kognitiva” metoderna som fokuserar på specifika problem snarare än deras orsaker. Det finns knappast något facit för vilket som är bäst, utan handlar nog mer om problemens natur, vad man vill uppnå, hur mycket tid och pengar man vill satsa.
Bara i Stockholm telefonkatalog finns det tolv sidor med psykologer och terapeuter - välj absolut inte första bästa, utan se till att åtminstone försöka välja en som verkar kunna hjälpa dig till bästa
möjliga resultat till ett rimligt pris i både tid och pengar.
Arvid X

Terapi är ju väldigt positivt i det perspektivet att den hjälper oss att bli mer i fas med oss själva och våra egentliga önskningar så vi kan leva ett mer harmoniskt liv. Anpassningen till det interna regelverk som styr utvecklingsprocessen är så pass viktig att människans fortsatta vara eller icke vara på den här planeten beror av den.
Huvudmomentet i denna anpassning är tillskansandet av kunskap om det egna medvetandet och vad som verkligen fungerar för att komma vidare. I terapin kan närmandet av sitt eget djup ske tillsammans med någon som är där och skapar det tomrum där allt får finnas, där inget är skamligt och förbjudet.
Om färre egofasader, mönster och försvarsmekanismer styr en persons medvetande, kan livsprincipen få ett större spelrum däri.
Kreativitet, flöde, sammanhang, intuition och spontan insikt om vad som ska göras kommer naturligt och självklart. Ett uppvaknande från egoillusionen till sitt rätta jag, sin rätta
plats i himlavalvet, med passion och medkänsla för alla processer och alla varelser är just det evolutionära steg som vi ska ta härnäst.
Och terapeuterna är de som kan visa den del av vägen som vi behöver för att ta nästa steg och sen nästa och sen nästa och rätt vad det är så går vi på egna ben och styr själv vårt nästa steg på vägen.
Henrik Claesson