Vissångarlinjen på Kungälvs folkhögskola, 90-talets början. För första gången i Staffan Nilssons 20-åriga liv är det åldersblandat: Unga och vuxna om vartannat sitter plötsligt och pratar om hur vilsna de kan vara i livet.
Hemma och i skolan dessförinnan hade ju vuxna varit tvungna att visa sig stabila, harmoniska, lyckade ...
- Men mötena där gjorde att jag insåg att livet inte alltid är så lätt. Sedan dess har jag alltid haft ett åldersblandat umgänge och gillat att filosofera över existentiella frågor, säger Staffan Nilsson.
Jo, han tänker att mycket av det som grundades på vissångarlinjen i Kungälv finns med i den doktorsavhandling han lade fram vid teologiska fakulteten i Uppsala förra fredagen: Den potentiella människan.

Men även om den är ”en undersökning av teorier om självförverkligande” står han personligen kvar i sina erfarenheter som 20-21-åring: Självförverkligandet handlar knappast om att ta för sig på andras bekostnad, utan om att ständigt bli till i samtal med andra människor.
Inte heller delar han den allmänna uppfattningen att självförverkligandet bara kan ske i positiv anda. Tvärtom. Även i kriser, kaos och motgångar lär man sig något om sig själv, menar Staffan Nilsson, och kallar snarare människans pågående utveckling för självförståelse.
- Och livet är ju så dubbelt. Här sitter jag och har just disputerat. Förra fredagen var det stor fest och en massa gratulationer. Jag står egentligen på toppen. Samtidigt är jag arbetslös. Motsvarande typer av utmaningar drabbar många människor i dag.
Det är den här komplexiteten som tillvaron handlar om, vill Staffan Nilsson framhålla. Det mesta är en massa både-och. Självförverkligande står inte i motsats till omgivningens krav, och kraven utifrån utgör inte de största hindren för utveckling. Tvärtom kan dessa definiera oss.
- Tog vi bort allt det där yttre, skulle vi inte längre vara dem vi själva förstår oss som ...

I fyra år har Staffan Nilsson dykt ned i såväl Aristoteles syn på vår inneboende tillväxtmöjlighet som Maslows behovstrappa, jämfört fem moderna teorier om självförverkligande och rört sig inom filosofi, psykologi och teologi. Slutsats: De har ofta svårt att förhålla sig till människans upplevelser av kriser och katastrofer, av förluster, dödlighet och inte minst hennes beroende av andra.
Men när vi ses en blåsig majdag, sju trappor upp i Flemingsberg, blir det inte så mycket prat om teorierna. Ordet självförverkligande är till och med främmande för Staffan Nilsson. Han talar hellre om självförståelse, självinsikt och ”att rota i sig själv”.

Och då står terapisamhället där och erbjuder sina tjänster?
- Ja, eller över huvud taget ett specialistsamhälle som har det som mål att en specialist ska lösa allt som drabbar oss. Det beror kanske på att det är svårt att vara människa i dag, att komma fram till vem man är. Kulturen är mer rörlig och vi rör oss genom livet i fler roller än förr. Då kommer vi knappt undan frågorna om vad vi vill göra med våra liv, vem man är egentligen, vem man vill vara. Vi måste själva hitta vår identitet.
Och identiteten ska inte begränsas till något som finns innanför huden, menar Staffan Nilsson: Den grundsynen på människan blir alltför individualistisk. I stället trycker han i sin avhandling på att vi är fundamentalt beroende av relationer. Och ser man människan som beroende av andra, av samhället, av hela sin omgivning - då blir självförverkligandet inte en egoistisk process, vill han säga.
Dessutom kan en egoistisk grundsyn skymma frågan om hur verklig självförståelse går till. Enligt Staffan Nilssons uppfattning sker det när vi skaffar oss kunskap om oss själva och om hur vi gör viktiga bedömningar i våra liv.
- I ett gott liv behöver vi ständigt uppdatera var vi står. Då blir självförverkligandet som en pågående uppfordring att sätta ord på vad som är viktigt för oss, vad vi uppfattar som bra och dåligt, fel och rätt.
Och för detta betvivlar han att vi behöver boka en terapeut. Varenda människa har nämligen ett helt nödvändigt och grundläggande behov av att samtala - och samtalet är också vår allra viktigaste resurs, menar han.
- Om vi har en normal trygghet och självkänsla, om vi har ett socialt liv och känner tillit för våra vänner, då sker samtalen utan att vi avsätter någon bestämd tid. Man behöver inte ens tänka på att det här behöver jag få ur mig, utan helt plötsligt har man bara pratat.

Vad pratar vi om i den här formen av självförverkligande? Jo, säger Staffan Nilsson, vi sätter ord på det som är viktigt, vad som hänt oss och vad vi vill sträva efter. Vårt sökande efter identitet kretsar hela tiden kring vad som är värdefullt för oss.
- Relationer kommer till med språket som medium. Genom språket förstår vi livet och oss själva - och såna samtal kan lika gärna ske i trevlig samvaro som med okända på bussen.
Eller med oss själva, påpekar han. Självreflektion kan också fungera.

Som att föra dagbok?
- Ja, eller att bara fundera över vad man gjort. Det brukar jag göra. Vad var bra, vad var dåligt? Sedan försöker jag artikulera vad jag gillar och trivs i.
Han säger att även lyssnandet, att ta emot vad någon annan säger och formulerar, fungerar som självreflektion. Att sätta sitt liv i relation till andras historier väcker frågor om hur man själv skulle vilja leva. Även i det som är annorlunda definierar vi oss, menar Staffan Nilsson.
- Det här är ett grundläggande jobb när det gäller självförverkligande. De sätt som vi förstår vilka vi är - det är för mig att förverkliga sig själv.
Men det behöver inte nödvändigtvis sammanfalla med lycka, påminner han. Viktiga insikter kan komma under hemska omvälvningar där mycket hamnar i skarp belysning.
- Fast de kan vara outhärdliga är kriser grymt tvingande. Ibland kan en livskris behövas för att få fram de viktiga frågorna: Vad har jag gjort och inte gjort i mitt liv? Ingenting är enkelt om självförverkligandet ska leda till en verkligt hållbar förbättring.
All förnyelse i livet gör oss dock inte bättre, är en annan av Staffan Nilssons teser. När något nytt kommer in kanske vi samtidigt förlorar något annat - vänner
eller insikter. Och visst kan vi få vidare perspektiv på köpet, men vi kan också stelna och få smalare synfält.
Allt det här, sammanfattar han, handlar om att vi får berätta vår livshistoria för en annan människa. Varje gång kan vi få syn på livet på ett nytt sätt. Till slut kanske vi genom att sätta ord på de mest oförenliga paradoxer kan få dessa att integreras:
- Det kanske inte blir en enhetlig och vackert sammanlänkad berättelse, men om den får ihop en massa radikala motsättningar kan den i alla fall bli försonande. Försoning behöver vi, inte minst om vi ska leva med sådana paradoxer som liv och död

Majvindarna viner runt knutarna sju trappor upp. Minst två gitarrer hänger på väggarna i lägenheten. Men sedan rockbandet i tonåren och vissångarlinjen i Kungälv har Staffan Nilsson trappat ned på musicerandet. I dag spelar han då och då i en duo - två stålsträngade gitarrer och mycket country. Är inte det en klassisk bild av självförverkligande?
- Jo, men det är tidsbegränsat. Att stå på scen i rätt
sammanhang kan vara fantastiskt, men som alltid när något bra tar slut uppstår en tomhet.
Handlar scenframträdanden mer om exhibitionism, alltså?
- Nej, att få uttrycka sig, att ge allt man har till publiken och den också svarar. Det är mer en form av skapande. Men man orkar inte leva på den nivån. Även om publiken satt kvar är det inte ett möjligt liv. Livet kan innehålla många såna lustfyllda upplevelser, men premisserna för den sortens förverkligande är till sin natur tidsbegränsade.

Så vad är då självförverkligande?
- Det är vad vi som människor är och hur vi bör leva. Men också att göra det vi vill - samtidigt som vi kontinuerligt ställer oss frågan: Hur vet jag vad jag egentligen vill? Varför framstår vissa saker som viktigare än andra? Att tvingas välja och prioritera, att hitta samsvar mellan det vi gör och det vi upplever som autentiskt, det är att förverkliga sig själv.

Staffan Nilssons avhandling heter: Den potentiella människan: En undersökning av teorier om självförverkligande (Acta
Universitatis Upsaliensis)