Mitt liv är ingenting som skall mätas. Varken bocksprånget eller soluppgången är några prestationer. Ett människoliv är heller ingen prestation utan ett växande in mot fulländningen. Och det fulländade presterar ingenting, det verkar i vila.

Stig Dagerman, ur Vårt behov av tröst är omättligt, insänt av Bengt Söderhäll, Dagermansällskapet

Jag har precis lagt mig på sängen, tagit med frukostens tekopp och Svenskan och bara ligger här. Klockan är nästan tio på morgonen. Njuter. Det är första gången på många år jag gör något så onyttigt och mina känslor är blandade.

Jag har sagt upp mig från min fasta anställning på fondkommissionen och ska köra eget. Dessutom ska jag försöka att inte fatta mina beslut med hjärnan, som jag så många gånger gjort tidigare, läsa ekonomi för det är bra, jobba på bank för det är bra. Nu ska jag göra det jag vill. Och nu vill jag ligga på sängen, dricka te och läsa tidningen. Efter många år av duktighet och agerande utifrån vad andra ska tänka om mig har jag släppt kontrollen.

I alla fall just nu. Det kommer ordna sig. Jag är helt viss om det.

Jag träffade en läkare förra våren för jag har problem med magen och fick diagnosen IBS. Läkaren ville sjukskriva mig, på stubben. Men det kunde jag absolut inte tänka mig. Då hade jag gått igenom en tuff skilsmässa och hade hand om två små pojkar själv och arbetade mycket i en stressig mansdominerad miljö där det dessutom ansågs ofint att hämta barn. Jag fick magmedicin. Det hjälpte lite.

Men nu, ett och ett halvt år senare, har jag bestämt att försöka följa mitt hjärta. Fatta beslut som inte är grundade i ord som ”måste” och ”borde”. Eller tankar om ”vad kommer de att tycka” och ”vad ska de säga”. Skit i det. Jag har bara ett liv. Och det är bara jag som ansvarar för att det blir bra. Det skulle vara förödande för mina pojkar om jag plötsligt inte fungerar. Så nu ligger jag här. Snart ska jag städa. Snart ska jag ta tag i min egen business. Men jag ligger kvar på sängen. En liten stund till.

Catharina Lindberg

– – –

I mitt arbete med föräldrastöd får jag ofta frågan ”hur gör man som förälder om man vill hjälpa barnen att utveckla en sund självkänsla? Vad ska jag säga till mina barn om jag inte ska säga att dom är ”duktiga”!?”

Många föräldrar i dag vet att dom inte vill fostra små prestationsprinsessor och -prinsar, men de står undrande inför hur de ska göra, eftersom vi alla är så marinerade i ”duktighetstänk”.

Petra Krantz Lindgren

– – –

Jag går tredje året på gymnasiet och känner igen mig väldigt väl i er artikelserie. Jag har pratat om artiklarna med många, och vi tycker alla att när man läser om andra märker man verkligen hur konstigt det är att bete sig som vi gör. Men samtidigt är inget av det vi läser nyheter, vi har hört tipsen och exemplen väldigt många gånger förut.

Jag tror att en stor del av problemen för oss prestationsknarkare är att vi alla behandlas som separata problem. Om en lärare ser att vi är alldeles hålögda eller bryter ihop av pressen när vi ska skriva ett prov, får vi höra: ”DU behöver hjälp, DU måste lugna ner dig och DU måste jobba med dig själv”. Det är klart att det stämmer och att det är dålig självkänsla som ligger till grund för beteendet. Men om det är så många unga som mår så här, så kan vi inte alla vara separata problem. Det måste vara ett större problem bakom som man borde lösa högre upp än att skicka en ensam prestationsknarkare till terapistolen.

Skolsystemet, och samhället, tar ingen hänsyn till hur kasst man kan må när man mår så här. De uppmuntrar det nästan. Så länge man inte blir ett problem för dem så kan man jobba ihjäl sig.

Stella

– – –

Precis vad västvärlden behöver: fler bokstavskombinationer att ta till som ursäkt för livets vardagsbekymmer. Är något motigt? Inte ditt fel! Du måste ha ABCD! För det är ju aldrig invididens ansvar att tackla den diagnostiserade ”sjukdomen”.

En lika bekväm som moraliskt förkastlig förskjutning från enskilt ansvar till statlig dito som genomsyrar allt mer av samhället. Därtill stött av en till synes aldrig sinande källa av skattepengar att ösa ifrån när livskvalitet ska skapas.

Bob Lefortovo

– – –

Jag är så trött på att folk tror jag lider av någon sorts ”duktig flicka”-syndrom när det är så enkelt att jag bara gillar att prestera och nå mina mål. Kvinnor kan också vara tävlingsinriktade och fokuserade utan att det ska behöva ses som en sjukdom.

Annika R Malmberg

– – –

Visst känner jag igen mig. Jag lever i ett medvetet tillstånd av prestationsberoende som i mitt fall är något jag ärvt från min mor. Hon tillhörde den första generationen karriärkvinnor och allt gick ut på att vara duktig och prestera. Hon kom mycket långt i yrkeslivet. Men som vuxen har jag insett att hon var lika liten som jag själv är nu.

Oavsett hur hårt jag driver mig är jag fortfarande den lilla killen som ska prestera lite mer. Trots att jag har passerat 40 med råge och har både hunnit med att bygga upp företag, varit vd för större bolag så kan jag fortfarande jobba 24 timmar i sträck för att nå dit jag vill. Och då vet jag att både min kropp och min familj faktiskt går sönder. Precis som det var när jag var liten och min mamma gjorde samma sak. Och innerst inne så är jag bara en kille som vill ha en plats i laget.

En i laget

– – –

När jag växte upp jämförde min mamma mig ofta med andra ”duktigare” flickor. Då jag lämnade hemmet för utbildningar och senare giftermål var jag alltid mån om att vara till lags och undvika konflikter. Nu, som 70-åring, kan jag fortfarande undra vem jag egentligen är. Bristande självkänsla har följt mig genom livet och jag har fortfarande behov av att vara duktig, bland annat genom att hänga med på allt möjligt som jag kanske hellre velat avstå.

Samtidigt har en del av dessa ”hänga-med-tillfällen” givit mig bra upplevelser sedda i back­spegeln. Livet är ju ofta komplicerat och utmanande. Alltför många synes mig tänka mest på sig själva och det kan ju också vara en brist på grundtrygghet.

Mormor och farmor

– – –

Känner väl igen mig – duktig men inget värd. Jag har jobbat med det hela livet och kanske kommit en bit på väg. Dessvärre är dottern likadan och det trots att jag gjort allt jag kunnat för att hon ska känna sig värdefull för den hon är och inte för det hon gör. Är det en automatisk baksida av att vara duktig och söt? Vad ska man göra för att hjälpa tonårsdottern bryta mönstret?

Anonym

– – –

Jag har viss erfarenhet av att arbeta med så kallat utbrända och långtidssjuka och när jag lyssnat på deras berättelser är jag inte så säker på hur mycket av deras villkor de aktivt valt.

I dag finns nästan inga gränser för hur mycket vissa av oss måste prestera för att få något som liknar skälig levnadsstandard. Heltidsstudier plus halvtidsarbete plus ensamstående förälder på heltid, verkar det rimligt? Vårda anhöriga, vårda på arbetstid och ta hand om hemmet? På arbetsförmedlingen ska du använda coach, på vårdcentralen helst antidepressiva och försäkringskassan rekommendera dig att gå ner i tid alltmedan du får ännu svårare att få pengarna att räcka till.

För lite erfarenhet av omsorg, gemenskap och rimliga krav kan få individer att sträva efter yttre mätbara värden som ger snabba belöningar och därmed lättare skapar ett sug efter mer. Sam­tidigt vill jag hävda att orimliga krav för många av oss fortsätter att komma utifrån, och att då lära sig att säga nej är inte alltid en möjlighet.

Individen har eget ansvar för sin överlevnad och hälsa, men min fråga är: har kraven, framför allt för några av oss, blivit orimliga? Och vilket samhälle är vi med och skapar när vi fokuserar på individfaktorer?

P.F.

Leg psykolog