Går du genom parken på väg hem - eller tar du det säkra före det osäkra och går den längre vägen genom bebyggda områden?
Rädslohotet
En serie om effekten av otrygghet
Vi känner oss mindre trygga i dag än tidigare. Det är vår omedelbara säkerhet vi upplever som mer hotad.
Varför nu? Har många av oss blivit känsligare för de risker som livet för med sig på olika områden? Eller har riskerna med att leva faktiskt ökat?
Alla känner inte så här, men allt fler gör det.
Det är rädslan för att utsättas för våld - att polisen och rättsväsendet inte ska ha tillräckliga resurser för att hindra brott att begås mot oss och låsa in skurkarna - som skapar kollektiv rädsla.
Ett tydligt exempel: Yngre kvinnor har exempelvis blivit mycket räddare för att utsättas för våld. 1981 sa 12,6 procent av kvinnorna mellan 25 och 44 år att de avstått från att gå ut på kvällen av rädsla. 2001 var den andelen dubbelt så hög, 24,2 procent, enligt SCB.
Birgitta Darrell är sektionschef för kriskommunikation vid Krisberedskapsmyndigheten (KBM). Hon följer opinionsläget efter varje större händelse och mäter vår oro. Hon finns mitt på Kungsgatan i city. Där
har KBM ett helt hus och analyserar bland annat hur opinionen tar intryck av olyckor, försumligheter och tragedier, som Tjernobyl 1986 och mordet på Anna Lindh 2003.
- Efter Tjernobyl ökade rädslan för kärnkraftshaverier och radioaktivitet kraftigt. Men efter fyra fem år var den nere igen på samma nivå som innan Tjernobylkatastrofen ägde rum.
En stor attitydökning utgörs av den stigande rädslan för terrorism. Från 44 procent innan ”11 september- attentatet” 2001 i New York skedde till 66 procent efteråt.
- Den har bara minskat marginellt fram till nu. Det beror på att det händer nya attentat hela tiden. Den politiska situationen är fortsatt instabil, säger Birgitta och lutar sig tillbaka i stolen i sitt lilla rum, som utöver några få bilder på barnen bara innehåller böcker och papper.
Hon är övertygad om att det är den ökande medvetenheten om risker som främst ger utslag i rädslor för olika saker. Samtidigt är folk generellt naiva - det finns en stor tilltro till att politiker och andra beslutsfattare ska garantera tryggheten i samhället. Ökad rädsla skulle därför kunna tolkas som en besvikelse över att politikerna inte garanterar den tryggheten.
Birgitta anser att Sverige fortfarande lever med traumat efter Estonias förlisning och mordet på Olof Palme. Trots att ingen - myndighetsperson eller attentatsman - ställdes till svars i vare sig det förra eller senare fallet är förtroendet för myndigheter mycket högt.
- Långsiktigt verkar det finnas en djupt rotad grundtrygghet här. Det som skiljer Sverige från många andra länder är just tilltron till dem som styr. Vi har inte haft några omstörtande krig i modern tid. Vi har inte heller haft militärkupper eller liknande ingrepp i demokratin. Sådana omständigheter bidrar naturligtvis.
Nu tror hon att Sverige är på väg in i en ny värld. Så säger hon något som kan vara svårt att smälta, nämligen att det skulle räcka med en stor nationell tragedi till utan förklaring, eller att de ansvariga ställs till svars, för att etablissemanget ska få sig en mer
permanent förtroendeknäck. Därför tror hon att det var så viktigt att Anna Lindhs mördare greps till slut.
Det syns i statistiken, men också genom det hon hör från folk hon känner och iakttar när hon rör sig ute på stan.
- I dag tittar man en gång extra på den man sätter sig bredvid. Det hörde man aldrig att någon gjorde för några år sen. Det är medvetenheten om riskerna som slår igenom, återigen.
På samma gång ser hon en skillnad mellan land och storstad. När Arvika och Gävle drabbades av en översvämning respektive en snöstorm ringde medborgare i kommunen och ville hjälpa till gratis. Allt från konservburkar till snöskotrar erbjöds av dessa filantroper, vars omtanke var reserverad för kommungrannarna.
Hur viktigt det kan vara att ha förtroende för myndigheter visar stämningen före 2000 - du minns väl när ”alla” datorers interna klockor skulle slås ut på grund av Y2k-buggen, eftersom de inte skulle ställas om till det nya millenniet? När katastrofteorierna avlöste varandra om vad som skulle hända i så fall.
- Det fanns en oro bland människor att deras banksaldon skulle hamna på noll då. Och att elförsörjningen skulle slås ut i ett datorhaveri. Det fanns en verklig risk för panik i Sverige då. För vad skulle hända om alla plötsligt velat ta ut alla sina besparingar samtidigt? Vi hade scenarier där detta inträffade och där det krävdes poliser för att hindra upplopp.
Och det krävs bara några få tragiska händelser för att den panikstigande oron ska skjuta i topp och göra en fråga hyperaktuell. Som att 66 procent har uttryckt mycket stor och stor oro för att omhändertagande av psykiska sjuka i samhället inte är tillräckligt bra. Mätningen gjordes efter fjolårets sorgliga händelser där psyksjuka orsakade flera personers död, som i Gamla stan.
Eller några feta tidningsrubriker för att folk ska sluta äta chips - när det senare visade sig i en vetenskaplig studie att akrylamid i chips inte ökar risken för cancer. Det är helt OK att äta två stora påsar framför TV:n varje kväll.
Men vilka frågor är det som plötsligt slår igenom kraftigt i opinionsmätningar?
- Det gäller till exempel synen på muslimska invandrare och rädslan för att utsättas för våldsbrott, säger Tom Wikmans, omvärldsanalytiker vid Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier (FSI), som mäter hur opinionsläget förändras på alla håll och kanter i samhället - sammanlagt ställs 3 000 olika frågor regelbundet till olika svenskar.
Han har sett att när opinioner skiftar sker det i ett komplext nätverk, där en förändring på ett håll kan leda till en förändring i en helt annan opinionsfråga.
- Oron för den personliga ekonomin kan till exempel påverka hur nöjd man är med kärleken. En ökad rädsla för en sak kan därför ha en helt annan orsak än vad man först tror.
- Genomgående är det den personliga tryggheten och familjens trygghet som är det viktigaste. Prioriteringsordningen av vilka områden som engagerar sker utifrån detta.
Tom Wikmans menar i motsats till Birgitta Darrell att förtroendet för myndigheter och andra institutioner är djupt kulturellt rotat i Sverige. Att även om det kan minska kort efter en uppmärksammad händelse så återgår det i de allra flesta fall till ungefär den nivå det hade innan.
- Trots Göteborgskravallerna och dess efterspel, bland annat i form av film som förfalskades av polisen, minskade inte förtroendet för polisen. Förtroendet för polisen är väldigt trögföränderligt, men för var gång det undergrävs minskar det en aning på längre sikt.
Om det är någon opinionsförändring han reagerat på nämner han just en fråga som utgår ifrån polisen. 1994 omfattade 62 procent omdömet att de var lite positivt till mycket positivt inställda till polisen. 2004 var motsvarande andel 38 procent.
- Den minskningen beror på den upplevda bristen på poliser.
Men 2003 ansåg på samma gång 72 procent att de litar en aning till litar mycket på polisen.
- Attityden var att polisen skulle kunna göra ett bra jobb om de bara var tillräckligt många. Få tror att polisen kan hjälpa dem om de behöver hjälp. Bristen på poliser är ett viktigt skäl till att många upplever en avsaknad av trygghet. Att starta ett medborgargarde stämmer överens med dessa siffror.
2003 ansåg 87 procent av alla mellan 18 och 55 år att polisen borde göra mer för att skydda allmänheten mot våldsbrott.
Tom Wikmans upplever också hur en annan attityd rotat sig hårt i det kollektiva svenska medvetandet: oron för att trygghetssystemen inte fungerar när vi blir äldre.
Denna sorts attitydundersökningar handlar mycket om känslor. Och känslor kan förväxlas.
Rädsla och ilska ligger mycket nära varandra. Åtminstone om man studerar hur hjärnan fungerar i de två fallen. Bägge känslorna har sitt upphov i amygdalan - en mandelformad struktur i hjärnan. I amygdalan kontrolleras rädsla och det varnas för fara.
- Det skulle kunna förklara varför ilska mot olika saker egentligen kan bottna i rädsla. Rädda människor som blir aggressiva har ofta upplevt en känsla av hot innan, säger Tomas Furmark, som forskar på rädsla och ångest på Institutionen för psykologi vid Uppsala universitet.
Han betonar att det är en mycket primitiva reaktionsmönster som ges uttryck när vi blir rädda. Det handlar om huruvida vi ska kämpa eller fly.
- Ju närmare hotet befinner sig oss, desto starkare blir denna reaktion. Den som är rädd har svårt att resonera bort sin egen rädsla. Därför riskerar den att bli irrationell.
Vill det sig riktigt illa kan rädslan få så mycket makt över en att man inte vågar göra vanliga saker, på så sätt kan vanlig rädsla övergå i patologisk rädsla, till exempel i fobier.
- Stark rädsla riskerar att leda till inskränkthet därför att man börjar undvika de situationer där rädslan utlöses. Det är också sannolikt att det blir svårare att känna tillit till andra, särskilt personer man inte känner. Brottsoffer brukar ofta få svårt att lita på människor, säger Tomas Furmark.
