”Jag kan känna mig skräckslagen inför att jag har skrivit om så pass svåra saker, men det kändes inte som om jag hade något val”, säger Inger Edelfeldt.
Foto: Cleis Nordfjell
Det står Zen Coaching på dörren till Inger Edelfeldts ateljé. Inne i det vita rummet lyser en ljusterapilampa, ljusslingor, stearinljus. Doften av rökelse blandar sig med den från kaffet som snart är klart.
Inger Edelfeldt sätter sig i halvlotus-ställning, koncentrerar sig på första intervjufrågan, men brister snart ut i ett gapskratt.
– Jag är redan rädd för rollen som vishetsläraren som får frågor som: ”Hur ska jag ändra på mina negativa känslor i tre raska steg?”.
Hennes senaste bok liknar ingen av de tidigare. Den kan inspirera till ett nytt sätt att se på sig själv, men ”Hur jag lärde mig att älska mina värsta känslor” är ingen självhjälpsbok. Den består till hälften av Inger Edelfeldts högst personliga berättelse, ett slags självbiografi, om hur hon genom livet försökt förstå och hantera sina svåra känslor. Först mot slutet kommer exempel på hur zencoachning fungerar, en metod som bygger på acceptans, meditation och icke-våldskommunikation.
Boken börjar och slutar i nuet. Zencoachningen hjälpte henne att utveckla en kärleksrelation i stället för att fly ur den.
I den första delen berättar Inger Edelfeldt öppenhjärtigt om barndomen i en familj som inte riktigt orkade med ett oväntat sladdbarn, om pappans depressioner, mammans brist på distans och sin egen känsla av att vara ett barn som stör.
Under skolåren kände hon ett starkt utanförskap. Före 30 års ålder ansåg hon att psykologisk hjälp var till för veklingar. Dessutom hade hon bilden av att skapande och inre demoner hänger ihop. Yrkeslivet som författare och illustratör har varit framgångsrikt sedan hon debuterade som 21-åring.
Först i slutet av 1980-talet började hon prova olika former av terapi för att få bukt med sina ”värstakänslor”: stark ilska, skam, skuld, sadistiskt förakt, rädsla, bottenlös sorg, olidlig övergivenhet. Hon provade gruppterapi, gestaltterapi, TM-meditation, röstterapi, kroppsterapi, frigörande dans. Varje metod gav något slags personlig utveckling. Kroppsterapi var särskilt givande.
– Det första man gör när man har en barndom som min är att stänga av kroppen för att stänga av känslorna. Jag hade alla möjliga psykosomatiska symtom, till exempel en, av läkare konstaterad, förvärvad skolios som gick bort. Det låter väldigt konstigt, men så var det.
Från början hade hon tänkt skriva en lärobok i zencoachning. Avsikten var att intervjua olika personer.
– Sen kom jag på att det bara är mig själv jag har rejäl insikt i. Nu kan jag känna mig skräckslagen inför att jag har skrivit om så pass svåra saker, men det kändes inte heller som om jag hade något val, säger Inger Edelfeldt.
Vad fann du i zencoachningen?
– Zencoachning innebar en sådan lättnad just för mig. I hela mitt liv har jag varit en som lätt får skuld- och skamkänslor, och jag har också intresserat mig för vad det vi kallar ondska kan vara. Som ung hade jag ständigt en känsla av att det fanns något ont i mig, ett monster inombords.
Har man svåra upplevelser med sig, om man har känt sig som syndabock, eller som en som förstör för andra, skapas lätt ett slags krig inombords. Det försiggår en kamp mot sådant man tror är ont, förklarar Inger Edelfeldt. Det innebär att man inte accepterar hela sitt känsloliv, man får ingen upplevelse av att vara hel, man känner bara kärlek till vissa delar av sitt själsliv och försöker till och med skapa helt nya, falska delar som ska vara mer goda.
Hon stannar upp och säger att hon kan tycka att ordet coachning låter fånigt och hon är skeptisk till alla slags råd som liknar peppning.
– Jag tror att man riskerar att peppa bort sin självempati.
I zencoachningen är det meditativa tillståndet viktigast. Det förekommer inga råd, bara öppna frågor som ska leda vidare i sökandet efter vad som finns bakom olika känslor.
– Att faktiskt välkomna och se djupt på det som verkar ont, och se att den frustrerade känsla och längtan som skapat de där konstiga impulserna kan vara helt positiv, innebär en helt ny självacceptans och vila i själen.
Zencoachning är inte en terapi, understryker Inger Edelfeldt, och säger att hon inte alls vet hur metoden skulle fungera på svårare låsningar. I första hand är det ett förhållningssätt som kan leda till ett välgörande tillstånd.
– Det som är centralt för mig är att i meditation kan jag välkomna känslan. Bakom svåra känslor hittar man ofta sorg. Det är förlösande att släppa fram den och hitta den lugna platsen bortom den.
Impulsen till självdestruktivitet är till exempel en varningsklocka.
– Jag har ju hållit på med hetsätning. Då menar jag inte tröstätande utan hetsätning, tvångsmässigt ätande. Om jag känner den impulsen nu förstår jag att jag har försökt tvinga in mig själv i en falsk självbild där jag försöker komma bort från det jag ser som svagheter hos mig själv.
På så sätt kan man säga att den där impulsen egentligen vill något positivt: den vill att jag ska upptäcka vilka delar av mitt känsloliv jag ser som oönskade, förklarar hon. Impulsen till hetsätning kan komma när hon har tagit på sig sin perfektionistiska tvångströja och börjat bygga upp en falsk, överdrivet peppad självbild, eftersom hon inte tror att hon kan bli älskad, och överleva, annars.
– Det har tagit mig 53 år att komma dit. Fatta det! Det är långa processer. Ju mer jag har lärt känna den autentiska kärnan desto mer har hetsätandet bleknat bort.
Men det är inte alltid sorg eller ilska man tränger bort. Är man uppfostrad på ett visst sätt kan det vara glädje man tränger bort. Den kan också kännas hotande.
– Den största traumatiserande upplevelsen i min barndom är att jag uppfostrades till en så stor rädsla. Men även uppfostran till rädsla sker i goda avsikter. Man varnar barnet för att det inte ska råka illa ut.
En av de pusselbitar zencoachningen gav Inger Edelfeldt var insikten att många av föräldrarnas konstiga beteenden var grundade i en längtan efter kärlek och kontakt och trygghet som de saknade redskap att formulera, mycket för att de inte såg med särskilt mycket kärlek på sig själva.
Du skriver att man ska hitta sin autentiska längtan. Ge ett exempel på vad de är.
– Ofta längtar vi efter något konkret, en sak, och inser inte att det är ett tillstånd vi längtar efter. Vi längtar kanske efter ett hus på landet, men djupare än så längtar vi efter det tillstånd av harmoni, frid eller frihet som huset skulle ge oss.
Finns det något i zencoachning som du är skeptisk till?
– Nej, egentligen inte. Eftersom den bygger så mycket på meditation och avslappning vore det som att säga att man är ”skeptisk till avslappning”.
Dina nya insikter kom till hjälp i din nuvarande kärleksrelation. Hur då?
– Kanske kan man säga så här, i korthet: den fick mig att förstå vad som kan få en att hatiskt stöta bort en människa som man kommit mycket nära, och som man egentligen älskar. Vill man veta mer får man läsa boken.
