Foto: COLOURBOX
– Jag har inga yrkesambitioner längre. Nu får livet bli som det blir. Jag har mina intressen och dem vill jag ägna mig åt. Vad jag arbetar med känns inte väsentligt, säger 55-åriga Ellinor som haft återkommande depressioner sedan tonåren.
Nu vill hon ge sig själv de bästa möjligheterna för att undvika stress och annat som ökar risken för att bli deprimerad igen. Dans, musik och teater får henne att känna sig stärkt och levande. Mycket viktig just nu är den nära vännen, han som ringer henne varje dag för att höra hur hon mår. Han bryr sig på ett innerligt sätt och ställer de där frågorna som är bättre balsam för själen än vilken medicin eller terapi som helst.
Honom träffade hon, tursamt nog, strax efter den djupa depression hon drabbades av förra året. Då hade hon sökt sig till psykakuten och efter ett långt samtal med en AT-läkare och, vad hon snarast skulle säga en kortfattad utskällning, av den ordinarie psykiatern, stod hon med ett recept på medicin i handen.
– Läkaren förhörde mig med hög och hård röst. ’Då skriver jag ut det här’, sa han. ’Du får räkna med att leva med det här’. Att bli sjukskriven kunde jag glömma, lät han mig förstå.
Ellinor säger med ett snett leende att hon både har för- och nackdelar av sitt utseende. Hon är en tjusig kvinna. Stilen påminner lite om Suzanne Brøggers.
– Jag tog medicinen för jag behövde hålla mig upprätt eftersom jag jobbade intensivt då. Mitt upp i alltihop, det låter banalt kanske, träffade jag den här mannen. Det här är känsligt, men jag kan säga att det var en mycket bejakande personlighet som jag hade en kortare kärleksrelation med.
Ellinor tror att mediciner bara är bra i ett akut skede. Sedan måste andra glädjeuppehållande krafter till.
–Uppsluppna skratt som får en att släppa fixeringen som depressionen kan innebära är så viktiga. När man sitter ensam inne i ett rum och inte vill gå ut är det inte proffspersoner man behöver utan människor som tycker om även en koloss av tyngd och ångest.
Just nu bor och lever Ellinor i Sverige, men hon trivs inte riktigt. Det har hon aldrig gjort. Hon föddes i Växjö, men växte upp i London där pappan arbetade som präst. Barndomshemmet var genomsyrat av religiös tro och stark moral. Livet utanför hemmets väggar, skolan och vännerna, var en blommig blandning av människor med rötter i olika kulturer – en omgivning hon ständigt längtar tillbaka till. Föräldrarna oroade sig dock för den tuffa storstadsmiljö som dottern befann sig i. Hennes mamma var hysteriskt rädd för knark och att barnen skulle komma bort. Det förekom brottslighet i skolan och Ellinor hade blivit upptryckt av män i tunnelbanan.
– Jag vet inte om jag hade gjort likadant med min dotter. Men det där handlade ju om mig och jag klarade mig ju.
Därför beslutade föräldrarna att skicka henne till en internatskola i Sverige.
–Det blev ett trauma som kom in där. Ofta kände jag mig som en syndig människa. Jag tjuvrökte och tänkte förbjudna tankar. Gud straffar även den som tänker vissa saker. Jag lägger inte skuld på mina föräldrar. Detta är ett tankesystem som ett barn tar till sig.
För Ellinor blev det svårt att få ihop världsbilden. Hon var en främmande fågel i den lantliga idyllen. Hon kände sig liten och skör, men betraktades som underlig.
–Att komma från ett andligt hem där konceptet, hur livet och moralen ska vara, redan är klart och få det ruckat på när man kommer till en annan kultur gjorde mig förvirrad och otrygg.
Första gången hon sökte hjälp på en psykiatrisk avdelning var hon 18 år gammal. Hon fick medicin som hon åt ett tag, men slutade när hon åkte utomlands. Hon mådde inte bra av den. När hon kom hem igen fick hon jobb i en fri teatergrupp, men nerverna höll inte riktigt för scenens utsatthet. I 23-årsåldern var hon deprimerad i ett halvår.
– Då gick jag i en längre tids terapi på en dagavdelning. Det var första gången som jag vågade tala om mig själv i grupp.
Då och då har hon sett så mörkt på livet att hon har velat dö.
– Att vara ung är värre eftersom man inte har perspektiv. Man kan tro att man har klarat av hela den här skiten som kallas livet redan i 20-årsåldern. Men när man blir lite äldre kan man konstatera att det är helt ok att vara en ensamvarg. Många saker blir lättare att hantera för att man har övat länge i livet.
Relationer till män har inte varit ett lätt kapitel.
–Men jag träffade en man som jag tyckte var sund och frisk. Det var viktigt för mig. Vi fick två barn ihop. Att bygga en relation på att den andra ska befria en från en sjuk värld är inte hållbart, säger hon.
Äktenskapet sprack när barnen var små. Som ensamstående mamma utbildade sig Ellinor till Waldorflärare.
– Waldorfpedagogiken var ett helhetskoncept jag kunde köpa.
Under den här tiden var det självdisciplin som gällde, berättar Ellinor. Det var tungt och deprimerat.
– Jag är duktig på att meditera och ge mig ut och jogga på morgonen. Jag är fröken duktig vad gäller en viss nivå av disciplin.
Att gå så djupt in i Waldorfkonceptet som har en filosofi för hela livet, hängde det ihop med din religiösa bakgrund?
–Javisst, till viss del. Detta regelverk som finns i Waldorfvärlden tar hand om alltifrån odlingen till de stora andliga frågorna. Men konstnärligheten finns där också och en stor gemenskap. Den behöver vi alla.
Ellinor understryker att hon fått mycket gott ut av sina år inom Waldorfpedagogiken. Det finns något läkande i den antroposofiska gemenskapen, men lärarjobbet har tidvis varit påfrestande.
– Jag klarar bara av en bullrig miljö till en viss gräns. Jag måste ha paus mellan mina lektioner.
Ellinor tycker att vissa är helt oförstående inför den känslighet vissa personer har.
I slutet på 90-talet fick hon en tung depression. Hon kunde inte ens kliva upp ur sängen. Barnen fick laga mat och gå ut med hunden.
– Då fick jag mediciner trots att jag först var helt emot. Antidepressiva fungerade fantastiskt bra. Jag var verkligen förvånad. Kände mig så stabil, mitt inre var inte alls kaotiskt.
Men mest tackar hon sina vänner.
–De sa till mig: ’Ellinor, nu har det gått för långt. Nu tar du det här!’ De hjälpte mig att hitta en bra dosering. Det var höga doser, jag tvekade om jag ville leva med det där.
Den senaste gången hon fick en depression ville hon inte ta någon medicin.
– Jag har en väldig tur i att ha särskilt en väninna som accepterar det här. Jag har kunnat komma hem till henne när som helst. När jag mår dåligt blir jag så utmattad av mitt fysiska tillstånd att jag bara somnar. Hon låter mig sova kvar. Detta accepterande har betytt väldigt mycket.
Varför vill du inte äta antidepressiv medicin?
– Biverkningarna är obehagliga och jag känner inte igen mig själv, varken till kropp eller sinne. Det finns en medicindimma. Det är en psykologisk grej. Jag är naturligtvis närmare mitt eget kaos om jag inte tar medicin, men känslan att vara sig själv är viktig för mig.
Har du provat terapi också?
– O ja, bildterapi, symboldrama, psykodrama, psykodynamisk samtalsterapi och gruppterapi.
Vad har hjälpt dig bäst?
– Symboldrama. Den öppnade upp något i mig som jag inte trodde fanns. Att kunna fokusera på mina tankar och se mina inre bilder gjorde mig lugn. Terapeuten hjälpte mig att samla ihop min energi och visade att jag hade glädje inom mig. Naturligtvis har samtalsterapi hjälpt mig att lära känna mig själv. I dagens läge är vännens röst den bästa och viktigaste terapin för mig.
Fotnot: Ellinor heter egentligen någonting annat.
