Redan på 70-talet gick jag med på familjerådgivning för att försöka rädda mitt äktenskap. Förgäves! Redan innan visste jag att äktenskapet gick inte att rädda. Samma sak hände på 90-talet; min före detta och jag satt tolv gånger hos familjerådgivaren, fast vi båda visste redan på förhand, vad vårt problem med äktenskapet var. Hon ville ha mera närhet, jag mera avstånd. Hon var för mycket beroende av mig och jag kände mig inträngd i en hörna. Inte blev vi klokare efter de tolv gångerna.
Jag har nöttAA:s bänkar i 13 år och vet vad det handlar om. I dag vill jag åtminstone pröva nya metoder för att försöka klara mina problem. Till exempel att lära mig stå på egna ben. När jag förlorade min dotter, sökte jag hjälp hos en psykmottagning för att kunna starta sorgeprocessen. Men efter tiotals gånger gav jag upp. Kanske var mina förväntningar för höga.
I dag har jag fått nog av alla slags terapisamtal. Vissa instanser försöker omyndigförklara mig, enligt dem vet jag inte mitt eget bästa. Men jag vet att jag har
styrkan att reda ut mina problem själv. Egentligen har jag aldrig känt mig hemma hos olika typer av terapeuter, fast jag har försökt minsann! Motivation för att bättra min livskvalitet, den har jag i dag och fast jag misslyckas ibland, ger jag aldrig upp!
Rainer Ellilä

Det är väl tur att vi söker terapihjälp när det krisar till sig i våra liv. Tyvärr har inte alla människor råd att gå i terapi. Jag har en vänskap som återupptogs efter ett uppehåll på sju år. Jag är jätteglad över denna återfunna vän, men jag har just tänkt skriva ett brev till henne för att sätta en gräns. Jag orkar inte vara hennes ”slasktratt”. Visst ska vi ställa upp för varandra, men att ständigt höra om hennes problem med sig själv och med hennes son, samt hennes relation till en mor (nu mera död), det vill jag inte ställa upp på i tid och otid, jag orkar inte med att åter höra om hennes elände. Ska vi fortsätta vänskapen så får hon försöka respektera mig i denna önskan.
Vi har alla eländen som vi måste inse att vi själva har
ansvar för. Jag har själv haft problem i livet och jag har prioriterat och sökt hjälp av ”proffsen” och det tycker jag har varit fantastiskt bra för mig och min livssituation. Jag har inte behövt belasta mina nära och kära med ”allt” hela tiden.
Jag har återfått min livsgnista och den är det bara jag själv som kan vårda.
Signaturen Paulina

Artiklarna om terapisamhället är bland det bästa jag läst på länge. Ofta är det fel grupper som får terapi på samhällets bekostnad. De som drabbats av djupa depressioner och psykoser kan behöva detta i kombination med mediciner, men får det sällan. Man drogar i stället ner många till zombier.
Läkarna sjukskriver människor för olika smärtor i olika kroppsdelar i stället för att ge sig tid att ta reda på vad besvären egentligen beror på. Mycket ofta är det livets smärta som värker. Utbrändhet finns väl knappast i andra länder. Det handlar ofta om livsleda, kris med make, barn, släkt och så vidare. De får terapisamtal, ofta en kurator, flera års sjukskrivningar och
därefter förtidspension. Många har också en partner som försörjer dem och de ser att de inte behöver förlora ekonomiskt på sjukskrivning/pension. Det är bekvämt att stanna hemma med mat och bak ...
Uppföljningen, och flatheten i den, är katastrofal i detta land. Läkarnas ansvar borde hårdgranskas. De är så rädda för anmälningar att de hellre sjukskriver, gör precis vad patienten önskar, sänder patienten till kurator för att slippa problemet för en tid och till sist får patienten förtidspension. Samarbetet med försäkringskassan är otillräckligt. De orkar ej följa upp de sjukskrivna. Många där har bristande kompetens.
Läkare kan i dag långtidssjukskriva en 60-åring som förlorat sin livskamrat. Detta är naturlig sorg och skall inte ge ersättning ifrån försäkringskassan. Självklart kan en stor förlust göra att gamla sorger och oförrätter bubblar upp, men sjukskrivning i åratal, på samhällets bekostnad, torde inte vara berättigat.
Berit Nordell

”Förr gick vi till mormor, prästen eller någon i vår närhet för att få tröst. I dag går vi till terapeuterna och psykologerna - dagens experter...” Ja, och förr gick vi inte till läkaren när vi var sjuka, utan vi tog någon dekokt och bad en bön. Bättre förr?
Är det konstigt att vi inte går till mormor i dag? En mormor som ofta bor på annan ort, som har ett eget aktivt liv som hon prioriterar och som ofta har noll förståelse för de problem vi möter i dagens samhälle med alla ingredienser som inte fanns på hennes tid? Är det konstigt att vi inte söker oss till kyrkan som ofta är stängd? Är det konstigt att vi inte söker oss till våra syskon eller vänner som har fullt upp med jobb, familj och så vidare att de knappt hinner tänka och än mindre lyssna på oss?
Och vad är det för fel att anlita experter? Att vi tar oss själva och vår mentala hälsa på så stort allvar? Här finns människor som utbildat sig i att förstå och hjälpa människor. Som är experter på att hjälpa människor att just hitta tillbaka till sin kraft och förmåga att själva lösa sina problem. Vilket en sund terapi ska syfta till.
Lösningen är inte att avstå terapi för att ”en vettig människa reder sig minsann själv” och ”vänner duger gott som terapeuter” - för ”terapisamhället” är bara en reaktion på något som vi upplever fattas i våra liv. Behovet har ju inte uppstått ur intet. Om vi hade fått det stöd vi behövt under vår uppväxt skulle vi kanske till att börja med inte bli sådana hjälplösa och behövande vuxna. Men det stödet är det inte många föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare och så vidare som har tid eller ork att ge barn i dag. Och det är inte många som har ett nätverk omkring sig med närstående som har tid och engagemang för oss.
Lösningen ligger snarare i att titta på vilka faktorer i vårt samhälle och vårt moderna levnadssätt som framkallat detta gigantiska behov av externt stöd och hjälp i vuxen ålder. Varför vi är så många som känner att vi behöver lära oss hur man hittar sin kraft och själv löser sina problem. Våga ställa dessa frågor ur ett samhällsperspektiv. Eller så skulle vi kanske även ifrågasätta sjukvårdens existens, eftersom folk är så dåliga på att själva ta hand om sin hälsa. Det mesta går ju faktiskt att ta hand om själv genom motion, kostomläggning, rök- och spritstopp, stressminskning och så vidare.
Om det är fel att ta till experter i det ena avseendet så borde det vara det även i det andra. Eller står det här egentligen för den gamla uppfattningen att det är ”fulare” att anlita hjälp på det psykologiska området medan det är helt acceptabelt att göra det på det fysiska? Eller är det lika fel att anlita experter för att ta hand om sin kropp? Nästa gång mitt barn får akut öroninflammation ska jag kanske låta bli att åka till läkaren och ringa mormor i stället? Hon har säkert någon bra huskur. Eller gå till kyrkan och be en bön kanske? Ja, inte hålla på och lägga mitt liv i en massa experters händer. Nä fy, det får man inte göra!
Ingrid Lindmark

Många människor har en stark tro till auktoriteter. Förr trodde vi på svartrockar, sedan blev det vitrockar, nu psykologiserar vi vår tillvaro med hjälp av terapeuter. Vi hittar alltid någon förklaring till vår oro och osäkerhet i form av något modernt fenomen (curlingföräldrar, matmissbrukare, medberoende etcetera) vilket vi betraktar som fel, som måste åtgärdas/behandlas.
När skall vi börja tro på oss själva och hur skall vi komma fram till att vi till stor del är experter på oss själva utan att luta oss mot någon auktoritet? Det finns säkert många olika svar på mina frågor beroende på vem som ställer dem, och i vilken livssituation man befinner sig i. Jag tror dock att vi måste förändra våra attityder och hjälpa oss själva och varandra i större utsträckning än att förlita oss på auktoriteter.
Marianne Modalen

Bra serie om terapi! Jag tror att alla som gått i eller går i terapi gärna läser andras erfarenheter och har ett behov att undersöka om den egna erfarenheten bara är personlig eller om den delas av andra. Upptäckten av det allmänmänskliga - att vi delar livserfarenheter med andra är en hjälp i det egna
arbetet.
Jag delar i all väsentligt de erfarenheter av terapi som Charlotte Uggla ger uttryck för (18/5). Tana Dineens angrepp på terapisamhället (19/5) förefaller närmast naiv i åtminstone en bemärkelse. Grannar och vänner eller släktingar kan inte och skall inte ge sig in i dessa processer på ett djupare plan, det kan naturligtvis fungera när det gäller ganska vardagliga problem. Men om vi tvingas arbeta oss bortom alla de försvarsmekanismer som döljer det vi uppfattar som problematiskt och till och med farligt, då krävs en helt annan situation eller arena, vilket Charlotte Uggla också tycks mena.
Vad tror Dineen att vi har vår försvarsmekanismer till och varför är de så oerhört svårforcerade? Problemet med ”terapisamhället” är väl snarast att våra behov exploateras av kvacksalvare som serverar tips och råd. Terapin börjar på allvar när man insett att man inte får några råd eller någon tröst. Allt väsentligt arbete i terapin måste du stå för själv och du kan ändå inte göra det utan terapeutens hjälp.
Du måste själv bestämma takten och du måste själv acceptera och omfatta det du kommer fram till.
Kalle Bergman