Laila Gentzel har hela sitt vuxna liv kämpat med en manodepressiv störning. Hon har åkt in och ut på olika psykiatriska avdelningar i 35 år.
Hon har över trettiofem års erfarenhet av återkommande psykiatrisk tvångsvård - och otaliga andra besök och vistelser på olika sjukhus. Laila Gentzel vet hur det känns. Hela sitt vuxna liv har hon fått kämpa med sin sjukdom.
- Det är väldigt lätt att hamna ”på andra sidan stängslet” när man fått en psykiatrisk diagnos.
Laila Gentzel, 59 år, fick redan som ung bedömningen bipolär (manodepressiv störning) och är fortfarande brukare i psykiatrin.
Hennes väsen känns öppet, som vore hon hudlös. Till detta kommer en hes och lite skör röst.
Men Laila skrattar gärna och ofta. Inte minst åt de krumbukter hennes eget liv tagit. Så här i efterhand kan det ibland bli till ”roliga historier” att berätta för andra, även om det inte var kul då det hände.
En sak blir snabbt uppenbar: Laila Gentzel är djupt kritisk till mycket som hon sett och upplevt. Första gången hon tvångsvårdades var hon bara tjugofyra år, offer för en djup kärlekskonflikt och en vilsenhet i tillvaron.
- Jag motsäger mig inte att kallas bipolär, oavsett om man tror att det är en sjukdom eller ett tillstånd. Men mitt liv hade säkert sett annorlunda ut om jag hade tidigt fått ett annat stöd och en annan behandling. I stället för att bara prata om hur sjuk jag var kunde de ha frågat vad jag behövde för att må bra.
Det största smällarna under Laila Gentzels maniska skov har familjen och jobbet fått ta. Dottern har fått ta alldeles för mycket ansvar och på jobbet har det blivit ”komplikationer” då hon blivit dålig, berättar Laila.
- Ändå har jag haft tur, för jag hör inte till dem som skuldsatt mig upp över öronen och ringt till statsministern och sånt. När jag mår bra, vilket är den större delen av tiden, älskar jag mitt jobb som lärare. Men under de maniska perioderna har jag har satt igång väldigt arbetskrävande projekt och involverat en massa människor i dem.
När Laila Gentzel insjuknar blir hon mer och mer energisk. Sömnen rubbas och hon kan inte sova. I stället kommer hon på massvis med intressanta tankar
och idéer, som hon genast sätter igång att förverkliga, hur stora och komplicerade de än tycks vara.
En gång började Laila till exempel organisera en ”glad dag” som gick ut på att alla människor i hela Stockholm skulle säga snälla saker till varandra. Det skulle ordnas workshops, jippon, teater ...
Under dessa perioder brister omdömet helt. Hon kan ge bort stora mängder med pengar till en uteliggare, för att hon i stunden tycker så synd om denne, eller föreslå ett samarbete med någon hon känt bara en kort stund.
Inuti i det maniska lurar depressionen. Oftast är handlingarna ett sätt att hålla tunga tankar och känslor borta. Däremot har inte Laila - som många andra med bipolära symtom - så stort problem med nedstämdhet. Hon sjunker inte ned i det svarta hål som många andra drabbade är så rädda för.
- Nu, i dag, förstår jag att det har att göra med att jag inte kan härbärgera vissa känslor och att jag har svårare för vissa livssituationer än andra. När det till slut blir för mycket slår det maniska till
och det märker jag inte själv.
Orsakerna till Laila Gentzels bipolära problem ligger mycket djupt, berättar hon.
- Självklart är jag född känslig. Men min barndom - och mina föräldrars relation - är en del av förklaringen till varför jag reagerar som jag gör.
Pappan var konflikträdd och mamma kunde inte hantera känslor. I stället var hon jämt rädd. Rädd om barnen kom hem fem minuter för sent, rädd om någon blev arg, rädd om någon ställde krav.
Hon regerade familjen genom att börja gråta i tid och otid. Så i stället för barnen var det mamma som stod i centrum. Samtidigt hade Laila svårt att frigöra sig från mamman och barndomens prägling inverkade destruktivt på hennes känsloliv även som vuxen.
Detta kom att jaga Laila en stor del av livet. På grund av rädsla gjorde hon val av partner som inte fungerade. Hon blev förälskad i män som själv hade det svårt, vilket resulterade i otrygghet. Detta beteende återkom under många år och blev orsaken till flera maniska sammanbrott.
- Det kanske låter konstigt men jag vågade inte välja annorlunda trots att jag ville. För då skulle mamma bli rysligt ledsen. Dessutom har nära relationer alltid varit svåra för mig att hantera.
Sådant - menar Laila - hade varit skönt att veta långt tidigare. Då hade hon kunnat skaffa sig verktyg för att hantera detta och hade kanske sluppit en hel del av det hon fått utstå.
Men det var inte förrän hon själv för tio år sedan letade fram en psykoterapeut och började i terapi som hon fick förklaringar till varför hon reagerade som hon gjorde. Då hade hon ändå hunnit vara knuten till psykiatrin i tjugofem år.
- Att träffa en psykolog har aldrig varit aktuellt under alla de gånger jag har tvångsvårdats. Det hjälper inte mot bipolära problem, ansåg och anser i hög grad psykiatrin fortfarande, och då var det ju ingen idé.
I stället var det alltid samma visa när hon hamnade på sjukhus: olika mediciner och provtagningar, mot hennes egen vilja. Laila tror att hon prövat de flesta kända neuroleptika, både de gamla och de nya sorterna.
Samtliga har hon mått dåligt av. Och det spelar inte så stor roll vad man lider av, menar hon, man får samma medicin i alla fall.
- Så är det för alla. När någon ber mig att berätta om min sjukdom så brukar jag säga att jag berättar om en prototyp. Min historia liknar många andras.
Visst har psykiatrin förändrats, säger Laila Gentzel, men den är fortfarande alldeles för naturvetenskaplig och ickeflexibel. Det är den ”medicinska modellen” som gäller.
- Personalen är på många ställen både gullig och engagerad. Men ingen intresserar sig på allvar för de bakomliggande orsakerna och ingen har tid att lyssna. Man ser patienterna som omkringvandrande sjukdomstillstånd, som ska hävas.
- Mitt i min sjukdom känner jag mig ändå väldigt normal. Jag både kan och vill prata. Jag är glad ibland och ledsen ibland. Känslor byter av varandra beroende på hur vardagen ser ut, precis som hos de flesta andra. Men jag måste ha en viss organisation för att fungera. Det är rädslan för att vara nära och för att bli lämnad som får mig att skaka invärtes.
Det ”system” som nu gäller för att hålla Laila frisk har sakta fått växa fram med hjälp av familj och vänner. Det har längs vägen krävt mycket smärta för alla iblandade, berättar Laila.
Turer hit och dit med olika vårdinstanser, som mest velat fokusera på Lailas sjukdom, i stället för att tala om vad som håller henne frisk. Och de anhöriga har fått kämpa för att ställa till rätta det kaos som Laila skapat under sina maniska perioder.
Till slut tröttnade Laila, hennes vänner, familj och nu vuxna dotter. De undrade vad man skulle kunna göra för att sätta stopp för detta vansinne. Psykiatrin löste inte problemen, utan konserverade dem. Laila var visserligen välkommen när hon blev tillräckligt manisk. Då fanns det medicin och sängplats.
- Med hjälp av en familjeterapeut, som jag faktiskt träffade på sjukhus, ordnade vi ett kontrakt med mina vänner. Tillsammans har vi skapat ett nätverk och syftet med det är att jag med hjälp av deras feedback ska bromsa mig själv innan jag går in
i en mani.
Enligt kontraktet har nätverket också rätt att prata sinsemellan och både ge och ta information med ansvariga inom vården, något som tystnadsplikten annars effektivt sätter stopp för. Och Laila har förbundit sig att följa den terapi som nätverket rekommenderar.
Och sent om sider har det blivit lugn och ro i Lailas liv. Visst har hon åkt in på ”nedkylning”, senast förra året, men betydligt mer sällan än förr. Nu behöver inte dottern hela tiden oroa sig för mamma.
- Men allt har kommit till på privat väg. Psykiatrin, hur vänliga de än må vara, har inte kunnat hjälpa mer än i akuta fall. Till och med då har de anhöriga fått trycka på.
Då och då reflekterar hon över sitt förflutna. Det hade kunnat bli bättre och mer strukturerat. Det har psykiatrin ett ansvar i. Nästa gång fyller Laila 60 och hon kan känna att mer än halva hennes liv har gått åt till något som i hög grad är baserat på felaktiga hypoteser och bristande människokännedom.
- Men så tänker jag att det här är jag med min historia och mina erfarenheter. Jag har gått livets hårda skola utan raster och de landvinningar jag gjort kan förhoppningsvis vara andra till nytta.
- Dessutom har jag haft roligt. Om nu bara allt tråkigt får sjunka ned i glömskans hav så känner jag mig nöjd.
