Vi jämför oss ständigt med andra – syskon, vänner, klasskompisar, kolleger, grannar. Inte sällan följer avundskänslorna i jämförelsens spår. Stimulerande avund kan ge oss kraft att försöka bli lika bra som de vi avundas. I värsta fall dränerar avundskänslorna oss på energi. Vi känner oss bara ledsna och förfördelade. När vi tycker oss ha rätt till något vi inte fick, visar vi ofta våra värsta sidor.

– Den kommer ut i form av taskiga kommentarer, stick i ryggen. Men man erkänner sällan ens för sig själv att man är avundsjuk. Det är dags att vi sätter på oss avundsglasögonen nu, säger psykologen Marta Cullberg Weston som i höst ger ut boken ”Avund och konkurrens – känslor i vardagen”.

I vissa fall vänds avunden till förakt. Det är ett sätt att hålla avunden i schack. Personer som lider av avundsjuka har en tendens att samla på orättvisor och idealisera hur andra har det. Vi tolkar andras liv från den glansiga utsidan och begäret väcks av det andra har. Att vara är alltid sammanvävt med att ha, skriver Marta Cullberg Weston och citerar den italienska sociologen Francesco Alberoni: ”Jaget förstärks av hedersbetygelser, av att äga ett konstverk eller kunna spela gitarr.”

Att hantera avund handlar mycket om att stå ut med olikhet. Det är ett livslångt projekt. Avunden sticker till så gott som dagligen. I alla tider har samhället försökt reglera denna ”besvärliga” känsla. Religionen har förklarat att man inte behöver vara avundsjuk i jordelivet för man kan få det desto bättre i himmelriket. Marxismen ville lösa problemen genom att dela allt lika. Jantelagen sade oss att vi inte ska skryta, vilket ska hindra andra att bli avundsjuka.

– Men allt det här har vi kastat ut numera. Samtidigt har vi inte insett att avunden alltid finns i konkurrensens skugga, säger Marta Cullberg Weston som inte bara vill skåda inåt utan också debattera dagens samhälle i vilket konkurrens ofta ses som något enbart gott.

Bilder av hjärnan i magnetröntgenkamera visar att smärtcentrum aktiveras när vi är avundsjuka och belöningscentrum när vi känner skadeglädje, skriver Marta Cullberg Weston. Att avundsjukan är en primitiv känsla kan bevisas av att även apor känner sig förfördelade ibland. Primatforskaren Frans de Waal noterade att apor var nöjda med gurkskivor som belöning tills någon började ge en av dem vindruvor (som apor generellt tycker bättre om). Då slutade de andra lösa problem som de bara fick gurkskivor för. Forskarna tolkade detta som att aporna var avundsjuka.

Avundsjuka och konkurrens är grundläggande ingredienser i det sociala samspelet bland alla sociala djur. Marta Cullberg Weston vill också avdramatisera många avundsformer. Stimulerande avund är snarast en komplimang och konkurrerande avund kan bli en bra drivkraft.

– När man vill bli lika bra som någon annan, skaffa sig samma utbildning eller om några kolleger säger till mig ”Åh, vad jag är avundsjuk på dig som skriver böcker”. Och så har de kommit igång själva. Den avunden är ganska öppen och inte heller missunnsam. Man vill bara samma sak.

Men om man lider av den destruktiva avunden finns det nästan alltid upplevelser i barndomen med i bilden, menar Marta Cullberg Weston.

– Fast ingen har hittills knackat på min terapidörr och sagt: ”Jag är så avundsjuk. Kan du hjälpa mig?”. Vi döljer avundskänslor så väl att de sällan dyker upp spontant ens i terapi. Däremot är det många av mina klienter som nästan har blivit misshandlade i sin syskonsituation på grund av avundsjuka.

Om rötterna till destruktiva former av avund ofta finns i barndomen, innebär det att rättvisa mellan syskon är a och o?

– Så enkelt är det inte. Ibland tror föräldrar att allt är frid och fröjd för att de ger lika mycket till alla. Men avundsjuka kan inte lösas på egendomsplanet. Det handlar inte om att köpa lika fina cyklar eller att ge barnen exakt lika mycket tid. I vissa perioder måste föräldrar överkompensera något syskon.

Det gäller att vara finkänslig. I olika situationer i livet och med olika personligheter behöver barn olika slags uppmärksamhet. Det viktiga är att alla ska känna sig lika älskade.

I syskonskaran kan det lilla syskonets avundsjuka på det äldre, som kan så mycket mer, sitta i hela livet. Man ser storasystrar och -bröder överallt och tycker aldrig att man är bra nog själv.

– Som äldre syskon kan man tycka att mamman och pappan ägnar sig vansinnigt mycket mer åt den lilla figuren. Framför allt känner man sig arg och förfördelad för att föräldrarna inte ser en.

Det smärtsamma är att detta ofta sitter i hela livet om vi inte får en chans att arbeta oss igenom det. Därför är det oerhört viktigt att föräldrar försöker hantera barns syskonavund, menar Marta Cullberg Weston.

– Det är viktigt att berätta för den lille/lilla att ”du kommer att kunna precis lika bra när du blir lika gammal. Du måste bara växa lite till”.

För den äldre är det viktigt att visa tydligt att han eller hon är lika älskad.

– Det här gör verkligen föräldrar i dag, de arbetar hårt på detta. Svenska föräldrar ska ha en eloge. Det jag ser är skadorna från forna tiders föräldragenerationer som inte har förstått det här.

Marta Cullberg Weston berättar att hon själv växte upp med en jättekonkurrens med en lillebror som hon tyckte att mamman favoriserade.

– Så blev det pappa och jag, mamma och brorsan-konstellationen. Jag jobbade igenom jättemycket av min syskonavund i min psykoanalys.

Men det finns många former av avund inom familjen. Föräldrarna kan också sinsemellan vara avundsjuka om någon av dem har ett särskilt band till något av barnen och ibland kan man se avund från mamma på dottern eller pappan från sonen.

Hur ska man hantera sin avundsjuka?

– Använd avundskänslorna som en spegel. Fråga dig: Vad kan jag lära mig av det här? Varför känner jag mig underlägsen? Vad värdesätter jag, vad är det jag skulle vilja ha?

När man använder avunden som spegel minskar också den skamliga laddning som avund har.

– Det gäller också att och jämföra sig på klokare sätt, att jämföra sig inom sig själv till exempel, och att utveckla sig själv så att man tar vara på sin kapacitet.

En god självkänsla är ett bra vaccin mot avundsjuka. Den gör det lättare att leva med olikheter utan att jämförelsen får en tärande inre effekt. Har man stora problem med missunnsam avund kan man behöva gå i terapi för att ta reda på vad som ligger bakom.

Varför kritiserar du konkurrenssamhället?

– För att det eldar på jämförelsehetsen som bland annat kan undergräva vår självkänsla. Dagens livsstilsstress kan delvis förklaras med att vi har allt högre förväntningar på oss själva.

Marta Cullberg Weston lyfter fram William James, den amerikanska psykologins fader, som talade om en självaktningsekvation. Han ser självaktning som resultatet av förhållandet mellan framgång och förväntan. Om förväntningarna ökar måste framgångarna också göra det för att självaktningen ska vara konstant.

– Vi måste lyckas med så väldigt mycket för att vara nöjda. De egna förväntningarna haussas upp av media och reklam. Så är karusellen igång med ett slags förväntningsinflation. Vill vi verkligen vara kvar i den där snurren?