Petra Svensson sköter en klubb på Lunarstorm som vänder sig till personer med psykiska problem. Hon håller uppsikt över konversationerna för att ingen ska mötas av otrevliga inlägg. Men hon är medveten om att även välmenande inlägg kan få en uppgiven person att känna sig ännu tyngre till mods.
För tusentals såriga unga har internet blivit en plats där de skriker på hjälp. De skriver om depressioner, självmordstankar och vuxenvärldens svek. I skymundan för vuxnas blickar, blir de varandras privata kuratorer. Och när det vill sig illa - varandras självdestruktiva inspiratörer.
Petra Svensson ”äger” en klubb på Lunarstorm som vänder sig till personer med psykiska problem. Hon är 25 år och lider av återkommande depressioner och panikångest. När hon först gick med i klubben var det en tröst att se att hon inte var ensam om att må dåligt. Vetskapen om att det fanns andra med liknande känslor gjorde det lättare att bära dem.
- Men nu när jag går in är det jobbigt att läsa om hur dåligt alla mår.
Petra tog över ägarskapet av klubben från grundaren, en ung tjej som inte orkade hålla i den längre. Alla som har registrerat sig på Lunarstorm kan ansöka om medlemskap och det är Petra
som avgör om ansökan känns seriös. Den som godkänns kan sedan chatta med andra medlemmar och läsa det som skrivs på klubbens alla sidor.
Av de dryga 3 000 medlemmarna är majoriteten mellan 13 och 23 år. Gemensamt har de någon form av psykisk ohälsa. Självmordstankar, panikångest, ätstörningar och självskadebeteende är vanliga samtalsämnen.
En 13-årig tjej skriver:
”Är så himla trött på mitt fucking liv!
Det är så skönt att skära sej...det är som om allt det onda rinner ur en med blodet.
Jag har slutat och börjat, slutat och börjat.
Har precis börjat igen.
Orkar inte mycket längre.
Hoppas att jag dör snart också.
Blodet rinner. :(”
Den psykiska ohälsan i Sverige ökar bland både barn, ungdomar och vuxna. Samtidigt skärs skolhälsovården och barn- och ungdomspsykiatrin ned.
Tusentals inlägg på internet vittnar om att larmen om ökat självskadebeteende bland unga är bister verklighet. Och samtidigt som alla är eniga om att det gör gott att skriva om sina problem, så varnas det för att berättelser om självdestruktivt beteende smittar.
Petra Svensson är medveten om den risken.
- Det är jättesvårt att veta när något går överstyr. Jag förstår inte hur jag ska lyckas förhindra det.
Hon är bekymrad. Det är svåra - ibland kanske för svåra - problem som de försöker hjälpa varandra med. För ett tag sedan kontaktade hon en psykolog för att få hjälp att stödja de många hjälpsökarna, men fick inget svar. I stället är det hon och andra medlemmar som gör vad de kan för att komma med konstruktiva råd. För att ingen ska mötas av otrevliga eller olämpliga inlägg håller Petra Svensson uppsikt över konversationerna.
- Vi har haft ett antal vandaler som bara skrivit jättefula saker till personer som blottat sig. Dem har jag blockerat så att de inte kan vara med i diskussionerna.
Men risken finns också att någon omedvetet gör en redan uppgiven person än tyngre till mods.
- Ofta är det tyvärr de som mår sämst som svarar. Ibland har jag till och med plockat bort svar för det kan bli så himla fel.
Petra Svensson suckar.
Svaren är ofta nedslående. En del gör allt för att överträffa varandra i historierna om hur illa de mår. Många överdriver, säger hon. Men hon tror ändå att klubben fyller en viktig funktion.
- Oftast när man mår dåligt går man in i sin egen lilla värld. Det är alltid bra att få det ur sig, det vet jag. Då spelar det kanske inte så stor roll om man får ett bra svar eller inte. Bara att skriva ned det räcker en bit på vägen.
För vissa av klubbmedlemmarna är det första gången de sätter ord på och delar med sig av sina känslor.
- Jag har godkänt några medlemsansökningar där det står att ”jag vågar inte prata med mina föräldrar eller någon annan”. Jag hoppas att klubben får dem att inse att man inte är dum i huvudet för att man går till en psykolog och söker hjälp.
Eftersom hon mår lite bättre än tidigare ägnar hon mycket tid åt att försöka svara och stödja de andra.
- Det positiva med klubben när man mår dåligt är att man kan bli hjälpt av andra som redan har varit i det stadiet. Ibland kan det räcka med
något så litet som 'jag vet' för att det ska kännas bättre.
Både psykologer och unga är eniga om att det gör gott att skriva av sig. Viljan att bli sedd och hörd är i sig ett tecken på styrka och det första steget mot att må bättre.
Dikter, dagböcker och noveller är ett annat sätt att uttrycka inre och yttre problem på nätet. Att skriva för byrålådan är passé, när internet erbjuder alla som vill en möjlighet att publicera sina alster. Linnea Bergman är en av dem som istället för att ha en pappersdagbok skriver på internet. Hon är 15 år och precis som alla tiders dagboksskribenter säger hon att hon skriver för sin egen skull.
- Men jag har lättare att skriva på nätet eftersom jag skärper mig då och formulerar mig bättre. Och skriver man på internet får man ibland kommentarer av andra som säger att de vet hur det känns.
De små kommentarerna värmer. Linnea är ofta ute och surfar. Ibland uppdaterar hon sina nätdagböcker flera gånger om dagen. Då och då lägger hon ut dikter och foton. Och alltid när hon är
inne på sajterna läser hon andras dagböcker.
- På nätet kan man sätta allt i ett större sammanhang. Om jag är ledsen för att jag har misslyckats på ett prov och läser om att någon annans mamma har fått cancer, så inser jag att det trots allt finns saker som är värre än att misslyckas på ett prov. Och då känns det lite lättare.
Har hon inte tillgång till nätet på flera dagar skriver hon för hand. För skriva måste hon. Precis som pianospelandet är det något som Linnea behöver för att fungera. Trots att hon gärna vill att andra ska läsa vad hon skriver, så använder hon pseudonym och avslöjar inte för föräldrar och vänner på vilka sajter hon skriver.
- Eftersom jag inte känner dem som läser så kan jag berätta ganska mycket. Men om det är väldigt personligt och gäller min familj, skriver jag att något har hänt, utan att berätta exakt vad.
Både i Sverige och utomlands har fall uppmärksammats då det ungdomar skrivit på nätet fått stora konsekvenser. Nyligen stängdes en ung tjej i Frankrike av från sin skola
för att hon skrivit vad som klassades som förtal mot lärare. Även syskon, kompisar och pojk- och flickvänner får tåla offentlighetens ljus.
Och som ständigt närvarande skuggfigurer rör sig föräldrarna i skribenternas värld. På nätet flyr ungdomarna föräldrarnas övervakande blick, samtidigt som de skriver att de önskar fånga den.
”JAG HATAR MIG SJÄLV JAG TÄNKER INTE ALLS RINGA TILL MAMMA OCH SÄGA ATT JAG HAR PROBLEM. JAG TÄNKER BANTA BANTA BANTA PÅ LOVET” skriver en ung tjej.
I flera inlägg anas en medvetenhet om risken att inspirera andra. En ung tjej inleder sitt inlägg om att hon vill bli smalare med rubriken ”Triggande (läs inte om du är lättpåverkad/har ätstörningar)”.
Dagboken fortsätter:
”ok men du va ju läskigt smal ett ta du hade typ helften så smala lår som ja”
Detta var vad en klasskompis skrev till mig på msn nyss. Triggande!
Hur kunde jag tillåta mig själv att gå upp?? Varför?! Ångrar mig så himla mycket! Måste gå ner allt, fort som fan! Vill va sådär smal igen, nu är jag så plufsig och
äcklig! :(
Mina revben syns inte längre, inte ens när jag sträcker upp armarna. Mina höftben har gömt sig bakom allt fett och mellanrummet mellan låren har växt ihop.
Jag har blivit äcklig!”
Men Linnea Bergman tror inte att det som skrivs på internet räcker för att inspirera någon till självdestruktivitet.
- Jag tror varken det gör till eller från att läsa om någon annan som har ätstörningar. Alla vet ändå att det är skadligt.
