Jag känner direkt att det är något viktigt hon säger.

– Vad är det vi längtar efter, egentligen, när vi säger att vi längtar efter exempelvis att segla eller resa, ett nytt hem eller en kär vän? Det är inte det världsliga eller materiella vi vill åt. Snarare handlar det om en vilja att känna något, som frihet, lust, njutning, trygghet eller glädje.

Visst har väl Mia Lehndal, coach och inspiratör, en poäng här? Bakom våra önskningar och tankar kring dem ligger ett ouppfyllt djupt mänskligt behov. Det kan kanske verka som ett onödigt påpekande, vore det inte för att vi så ofta glömmer bort dessa behov, eller blandar samman drömbilderna som föds ur behovet med behovet i sig.

Särskilt glömska och förvirrade blir vi när vi har bråttom och när alltför många saker framstår som så tungt viktiga att vi inte förmår att välja bort någon av dem. I sitt jobb som coach har Mia Lehndal mött många som säger att de inte alls vet vad de vill.

– Är man för trött, för splittrad eller för mycket uppe i huvudet har man bara kontakt med sina ”kvasilängtor”, inte sina genuina längtor.

Hon har själv varit där. I början av sin yrkeskarriär gjorde hon som så många andra, jobbade hårt, knöt nya kontakter, sprang på olika tillställningar. Det var fart och fläkt, men efter ett tag började det mesta kännas stressigt och pressat och till slut meningslöst. Drömbilden av att framgång automatiskt skulle ge lycka flagnade.

Vad är det man längtar efter i en sådan situation?

Frihet, säger Mia Lehndal. Sittandes i tunnelbanan, på väg till jobbet på Ericsson, på väg hem eller till något nytt evenemang, skrev hon en dikt om sin ”kartongångest”. Hon satt i kartonger på väg till andra kartonger. Instängt, inrutat och klaustrofobiskt.

Till slut bröt sig Mia loss. Hon stack i väg och reste. Bland annat reste hon runt i Sydamerika och i Indien. På många sätt var det härligt, men efter ett tag väcktes en annan längtan. Hon kom underfund med att hon visst behövde frihet, men lika mycket behövde hon göra något på djupet meningsfullt.

– Jag ville åka hem igen, ingå i ett sammanhang och bidra med något.

Att bara längta bort är ingen genuin önskan, menar Mia Lehndal. Det kan vara en början, ett tecken på att något är fel. Men en genuin önskan är att längta till något, något som hjärtat vill.

Det behöver inte vara något storslaget. Ofta tror vi att det behöver vara det. Genom massmediers och medmänniskors påverkan bär vi på grandiosa bilder av spännande karriärer, sköna hem, vackra familjer, exotiska resor och sexiga kroppar. Det skulle jag vilja ha!

I verkligheten är behovet bakom sådana drömmar ofta mycket enkla.

– Drömmen om det perfekta hemmet är exempelvis inte sällan förknippat med en längtan efter en hamn, en trygghet. Men om man inte kan fylla bostaden med värme och kärlek hjälper det inte hur stor och lyxig den än är.

Alltså måste man hitta sin egen önskan, sin egen längtan – och att leva den – hur enkel den än tycks vara. Det är Mias slutsats av egna erfarenheter och möten med människor.

– Vi måste börja leva inifrån och ut, som ett original och utgå från dem vi är, och inte leva ett liv som kopia, och försöka vara någonting vi innerst inne inte är i samklang med.

Alla har exempelvis ett behov av att vara kreativa – att uttrycka sig – annars krymper själen. Men det gäller att hitta det personliga uttrycket.

Hur gör man då för att få insikt om vad man innerst inne vill? Mia Lehndal beskriver det som en process, som inte främst går genom tänkandet, även om självreflektion är bra, utan genom att känna efter och vara i kroppen.

– Det är min övertygelse att man når själen genom kroppen.

Första steget är alltså att grunda sig, att komma ned i varv och bli mer närvarande här och nu. Om man är medvetet närvarande, ett med sin andning och sin kropp, får man kontakt med sig själv, sina känslor och sin längtan. Eller annorlunda uttryckt: sitt hjärta.

Ur närvaron växer kärlek och förståelse, har Mia Lehndal erfarit. Man vill inte bara ta hand om sig själv och njuta av livet, man vill också bidra på något sätt – göra något gott för andra människor, för samhället eller för hela världen.

Mia Lehndal bestämde sig exempelvis för att utbilda sig till coach därför att hon ville utvecklas och för att hon önskade hjälpa andra att utvecklas. Samtidigt ville hon inte styras av andra (läs chefer), och hon ville inte igen sitta instängd på ett kontor. Därför startade hon eget.

”Jag har själv trampat min egen stig och ofta känt mig ensam, det är oundvikligt om man tar en väg som ingen annan går”, skriver hon i sin bok Våga vara den du är – det är du som är originalet (Wahlström & Widstrand).

Paradoxalt nog har hon hela tiden stött på andra, som också går sina egna vägar, och det har då uppstått spännande och givande möten, gemenskap och samarbete för en kortare eller längre tid.

Ibland får man också hjälp av andra att följa sin längtan, och bäst hjälp får man av dem som längtar efter samma sak, säger Mia Lehndal, och berättar om när hon efter en period av stress och press längtade efter tystnad och stillhet. Det tog aldrig slut på ord, ljud, brus, tut och tankar – även då hon försökte vara för sig själv.

Upptäckten av ett meditationscenter, som låg i hennes grannskap, gjorde att hon började meditera i grupp. Även då var det svårt att komma in i den sköna tystnaden, men med tiden gick det lättare och nu har meditation blivit en del av hennes liv.

– Jag mediterar oftast på egen hand, men det kan vara lättare att komma ned i det fridfulla tillståndet tillsammans med andra som också längtar efter tystnaden.

Mia Lehndal uppmuntrar också till att prata med andra om det du längtar efter.

– Det är underbart med riktiga samtal, samtal som handlar om vad vi känner, längtar efter och drömmer om. Det är då vi verkligen möts.