Det gick på sekunder, minns han, den där första gången han tog sig till Huddinge sjukhus med andningssvårigheter, tryck över bröstet och skyhög puls. Han hade bara pekat på hjärtat så skedde allt i rasande fart – EKG, allvarliga miner, flickvännen som föll i gråt.
Efter ett tag spände en äldre doktor ögonen i honom och sa: ”Du kommer inte att dö i dag. Och du har inte fel på hjärtat. Du har fel i huvudet.”

Ungefär så gick det till när Mikael förstod att den fruktansvärda skräck han upplevde på sjukhuset inte handlade om att han var nära en kroppslig död – tvärtom. Han var alldeles frisk och ovanligt vältränad. Men doktorn fick förklara noga: Nej, han hade inte den fruktade orienterarsjukan twar, som just då hade skördat flera offer. Han hade inte det minsta lilla hjärtfel. Mikael, då 23 år, hade ”jagat upp sig”. Pulsen som vägrade att gå ner hade med ångest att göra.
Fast ordet panikångest är för milt, tycker han i dag, 15 år senare. När han fått sina attacker genom åren har det handlat om ren och skär dödsångest. Yrsel tolkar han som hjärnblödning, varenda leverfläck är en potentiell hudcancer, ont i vänsterarmen blir hjärtinfarkt. Minst tre gånger till har han åkt in akut till olika sjukhus och fått göra stora hjärtundersökningar.
– Hjärtklappning är ju normalt om man är nervös eller arg, men jag tror bokstavligen varje gång att jag ska dö – NU, säger han och knäpper med fingrarna.
– Dödsångesten är en form av hypokondri. Under flera år lämnade jag aldrig Stockholm för att kunna befinna mig nära ett sjukhus.
När han i dag sitter i soffan hemma i förortsvillan har det gått tre år sedan det vände. Fram till dess kunde attackerna komma när han såg på teve, fikade på jobbet eller gjorde ärenden – som kunde sluta med att han rusade ut ur butikerna.
För att inte tala om när han körde över en bro och var övertygad om att den skulle rasa.
Sådana tankar sätter igång hjärtverksamheten, berättar han, adrenalinet pumpar ut i kroppen, blodet rusar. Panik!

Han säger att han inte kunde stoppa de där känslorna, att den enda tanke han hade var överleva, överleva, överleva. Räddningen var sobril, lugnande medel, dagligen i flera år, eller att ta sig någonstans där han kände sig trygg.
– Till slut tänkte jag: Nu får jag lägga av. Antingen ska jag fortsätta att stänga in mig och käka sobril varje dag eller ta tag i problemet. Inte för att jag ville ta livet av mig, men jag blev nästan rädd för att ångesten skulle få mig att göra det.
Från att ha inlett intervjun med en varning för att paniken kan utlösas av att bara prata om den, låter han mot slutet mer vemodigt lugn när han berättar:
– Det känns nästan litet tomt nu. I somras hade jag inte lust att göra någonting. Jag vet inte … vad jag ska göra i vinter? Vilket mål ska jag uppnå? Sista tiden har jag nästan längtat efter litet panikångest! Det är ju läskigt …
Men han ler snart i gen och säger: Tack och lov mår jag jättebra. Från att ”ha levt järnet” med idrottsträning, 90 anställda i företaget och 50–60 samtal per dag under många år, familj och tre barn, har han i dag en mycket mindre firma på uppåtgående och mer tid för familjelivet.

Finns det något samband mellan stress och din ångest?
– Jag tror kopplingen är 100 procent. Ju högre stressnivå jag haft, desto lättare har jag fått panik.
När han 2002 bestämde sig för att få hjälp mot ångestattackerna, gick han bara till vårdcentralen. Där fick han remiss till en självhjälpsbaserad behandling via internet, byggd på kognitiv beteendeterapi (se artikel intill). Under cirka tre månader höll han ut i vad han kallar ”en jättejobbig process”. Han avslutade inte ens de sista momenten i behandlingen.
– Det var ingen större grej, säger Mikael enkelt och kallar det för en ”internetkurs”.
– Som patient skulle man bara logga in varje vecka och klara sig själv. Jag gjorde det några timmar efter arbetstid, alldeles ensam, och tänkte: tänk om jag ramlar ihop här och dör …
I dag kan han utsätta sig för allt det som programmets övningsmoment utmanade honom med – förutom en sak:
– Att flyga.
Det började med en ren kartläggning av Mikaels vanor i sociala situationer. Frågor som ”Går du på bio?” eller ”Handlar du i affärer?” skulle besvaras med kryssalternativ från ”ofta” till ”det kan jag aldrig tänka mig”. Svart på vitt fick han en klarare bild av hur hans ångest påverkade vardagslivet.

En stor del av internetbehhandlingen handlar om ren kunskapsförmedling – saker han inte hade en aning om. Nu vet Mikael att yrsel ingår i en panikattack, men att man faktiskt inte svimmar av den. Att ingen kan tänka sig fram till en hjärtinfarkt. Att man andas fel när man får en attack och att man kan lugna sig själv. Han visar genom att lägga handen på magen för att andas djupare in och ut.
Och så de riktigt basala behoven, som att äta bra, röra på kroppen, fast man får hjärtklappning, och sova tillräckligt mycket.
– Nu har jag lärt mig att man lättare får panikångest om man sover för litet. Och att man fattar dåliga beslut om man mår dåligt. Hur tankarna på det här sättet påverkar våra handlingar hade jag ingen aning om.
Kärnan i internetbehandlingen är dock att patienten ska utsätta sig för de ångestframkallande situationerna, ”de nästan tjatar in vissa moment” som Mikael säger.
– Allt handlar om att öppna sig, menar han. Att möta den där ångesten, bara möta den. Gå på bio och teater, titta på innebandy och hockey. Utsätta sig, pröva – och jag gjorde det. Fy fan, tillägger han och berättar hur han började svettas. Hur han hann tänka att nu skulle han få hjärtinfarkt, var är utgången, finns det någon läkare här …
En vecka skulle han göra ett besök någonstans där det var mycket folk och sedan berätta hur det gick.

Och vad gjorde du?
– Jag gick till Solnahallen och såg en match. Jag var där, jag stannade hela tiden. Och så gick jag på bio, fastän jag knappt gjort det en gång per år förut, och aldrig utan sobril. Men jag gick – utan lugnande tabletter. Jag satt vid utgången och fick knalla ut ett par gånger … Men sedan klarade jag att sitta kvar och njuta.
Han fortsatte med att åka buss, tunnelbana, pendeltåg, X2000. Fastän han haft bil sedan han var 18 och aldrig åkt kommunalt. Och så var turen kommen till galleriorna: Att gå i Kista Centrum, vänta med kölapp på banken som alla andra och stå ut med tanken ”nu svimmar jag!”
Hur gick det? På internetkursen kunde han kryssa i sin redovisning: ”Inga problem”.
– Jag fick svart på vitt också på framstegen, som han säger. Bara att kunna gå in i en affär och köpa snus utan att känna något, att gå själv, att göra det utan sobril … Annars hade jag ju 100 procents risk att utlösa panikångest i en folksamling. Nu, när jag inte får några attacker, så är det ju kul att handla!
Han säger att allt just nu handlar om att fortsätta att må bra och på vilket sätt han ska nå dit, och då ingår det att våga känna tomheten som kommit efter så många år med höga stressnivåer.

Har du något grundknep?
– Att acceptera sin situation och börja tänka annorlunda. Det är inte så att jag måste städa eller jobba. Jag väljer att ha det rent omkring mig, att försörja min familj.

Han kallar det för att samla tankar på pluskontot: Han tänker inte att han är svag och har ett biologiskt arv, utan att han är stark som tar tag i problemet. Att hitta positiva målbilder har för Mikael varit ett sätt att lura systemet.
– När jag känner panikångesten komma, kan jag hinna tänka: Ja, men kom då! Jag har helt enkelt fått kontroll över utloppen. Här är det jag som bestämmer.