– Hade detta varit på riktigt så hade vi kallat in dig till ett samtal. Dina testresultat visar på en hög självmordsbenägenhet.

Vadå ”på riktigt”? Tänk om svaren på mina tester ligger närmare verkligheten än vad psykologen tror? Hur mår jag egentligen?

Omtumlad lämnar jag Enheten för Internetpsykiatri på Karo­linska universitetssjukhuset i Huddinge. Korridorerna som leder från mottagning M57 till utgången är knappast uppmuntrande. Jag har just fått veta av psykologen ­Viktor Kaldo att min önskan att få delta i en tio veckor lång psykoterapeutisk behandling för depression har blivit godkänd.

Trots att jag ska genomgå den som journalist, för att från insidan uppleva hur det är, känner jag mig ändå darrig och spänd. Hur kommer det att vara?

Det speciella med den här behandlingen är inte att den är en form av kognitiv beteendeterapi, kbt, som är den variant av psykoterapi som slagit igenom stort i Sverige under 2000-talet, utan att den bedrivs via internet. Efter att ha blivit accepterad som patient kommer jag alltså inte att träffa någon terapeut öga mot öga, utan bara via mejlkontakt. Behandlarna sitter bakom datorer på M57.

Till internetpsykiatrin kan man söka själv, eller bli skickad via remiss. Viktor Kaldo säger att det finns en fördel med de patienter som tagit eget initiativ, de är ofta mer motiverade. När jag fyller i den långa raddan av tester, som ska visa om jag lider av en lätt eller måttlig egentlig depression och därmed är en lämplig terapiklient, förstår jag att man kan behöva en egen drivkraft.

Att fylla i testerna är krångligt, det tar ett par timmar, och det känns obehagligt att lämna ut mig själv till ­någon okänd som jag aldrig träffat och som jag aldrig kommer att träffa.

Under en period av mitt liv har jag varit rejält nedstämd, så jag vet hur det är. Därför har jag kommit överens med Viktor Kaldo att min roll ska ligga nära den depressionssjuka person jag en gång var.

Här följer några utdrag ur den dagbok jag skrev under behandlingen:

4 juli. Start! Behandlingen är uppdelad i tio så kallade moduler. Modul 1 är lätt. Uppgiften är att läsa 21 sidor text om depression och kbt. Det kallas biblioterapi: Genom att läsa om sin sjukdom och vägar ut ur den får man större förståelse för varför man lider och hur man kan må bättre. Jag reagerar emot att det bara är en förklaringsmodell som presenteras, den som kbt bygger på.

8 juli. Jag har klarat av första modulen och skickat in de svar som begärts av mig.

Efter några timmar får jag ett mejl från min behandlare, Joakim Ivarsson. Han gratulerar mig till att ha lyckats med det första steget och öppnar modul 2 (det går bara att göra en modul i taget och det är behandlaren som bedömer om man är mogen att gå vidare). Även om jag inte vet vem Joakim är känns det stimulerande att ha en mänsklig kontakt. Utan den är det förmodligen svårare att orka igenom programmet.

15 juli. Datorkrångel. Eftersom jag gått på semester och ska jobba ­vidare med behandlingen via min egen dator har jag fått problem med inloggningen på internetpsykiatrins hemsida. Som tur är finns det en support och jag lyckas till slut komma in igen. Om jag hade varit deprimerad på riktigt hade jag kanske gett upp.

20 juli. Modul 2 och 3 har temat beteendeaktivering. Det betyder att jag ska registrera och analysera vad jag faktiskt gör under ett dygn. Är man deprimerad känns det motigt att ta sig för att göra något överhuvudtaget och man tenderar att dra sig undan, vilket medför att depressionen djupnar. Vad jag kan iaktta i mitt liv är att mycket av det jag gör är så kallade minusaktiviteter, en massa måsten som inte bereder mig någon glädje.

Jag får träna på att hitta plusaktiviteter, saker som stärker och lyfter. Målet är att plusaktiviteterna ska dominera under dygnet. Då blir man automatiskt gladare. Rent konkret sitter jag med veckoscheman och prickar in vad jag gör och ska göra, timme för timme: Meditera, promenera, träna . . .

2 augusti. Den senaste tiden har jag jobbat med modul 4 och 5, mina tankar. Det är fasligt vad negativt jag tänker, särskilt i specifika återkommande situationer. Kbt innebär inte, som många tror, att tänka positivt utan att bli medveten om sina vridna tankemönster och ersätta dem med ett mer realistiskt sätt att se på sig själv och omvärlden.

13 augusti. I dag fick jag ett sms från min behandlare: ”Hej ­Anders! Det var länge sedan vi hörde av dig. Hur är det? Ska jag ringa dig?”. Kul att han bryr sig, fastän vi aldrig träffats. I sanningens namn har mitt liv varit stökigt på sistone och jag har haft svårt att jobba med modul 6, som handlar om sömnen. En god sömn är A och O för att må bra, men trots att jag fått bra verktyg är min sömn rejält störd just nu.

25 augusti. Jag har gått vidare med modul 7 (ångest) och 8 (mindfulness). Dessa moduler är tillägg, grunden är att jobba med aktivitetsschemat och tankarna. Min spelade roll och mitt verk­liga jag har nästan blivit ett. Jag har det rörigt och mår inte så bra och klagar högljutt i mejlen till Joakim. Han peppar mig, säger att jag är duktig och manar mig att jobba vidare. Trots att ­behandlingen ska vara på låtsas blir jag glad och stärkt.

15 september. Klar! På fötter igen. Och min sinnesstämning är påtagligt förhöjd, även i jämförelse med tidpunkten då jag började behandlingen. De sista modulerna handlade om att sammanfatta och att blicka framåt: ta reda på vad jag vill med mitt liv, göra upp en plan för hur jag kan fortsätta på den inslagna vägen. Det ska jag göra, på riktigt. Terapin har varit som en kurs där jag lärt mig att få en bättre strukturerad och roligare vardag samt att vrida mina förvridna tankar någorlunda rätt.