Jag gick in i väggen efter fem års stress på ett av de snabbväxande webbyråerna på 90-talets slut och fram till kraschen. Gick till en kbt-terapeut på Söder. Mitt liv ändrades. Tidigare var jag slav under krav och plikter som många gånger gjort mig osjälvständig, tvekande och stressad om vartannat. I dag har jag kontroll över vad jag gör, lärt mig leva i nuet och har blivit mycket mer effektiv. Sju besök fick mig på fötter. Betalade allt själv eftersom vägen via psykiatrin skulle tagit för lång tid. (Tala om dålig helhetssyn av samhället!)
Långt tidigare vid en extrem svacka i självförtroendet gick jag till en traditionell terapeut som frågade ut mig vid två sessioner utan att ge ett enda råd eller ”dunk i ryggen”. Inte min melodi.
Tomas

Jag har erfarenhet av både kbt och psykodynamisk terapi som patient och ”lite” facit efter 44 års problem:
Hade jag kommit i kontakt med kbt från början hade inte mitt liv varit så fruktansvärt jobbigt. När jag första gången kom till en beteendevetare som var skicklig, kunde han på 15 minuter förklara vad inte psykvården hade kunnat göra på 25 år.
Det behövs båda typerna av terapier, för det har gett mig möjlighet att få fler redskap att handskas med både panikångest, fobier samt depression. Och dessa bör samarbeta, vilket de sällan gör. Båda grupperna är totalfrälsta på sina speciella kunskaper.
Monica

Har provat båda formerna och de har fungerat bra för mig eftersom mitt behov har ändrats under livet. Först provade jag psykodynamisk terapi, numera använder jag mig av kbt. Alternativen är väldigt olika men jag tycker att det är upp till läkaren och patienten att gemensamt bestämma vad som passar patienten för tillfället och att byta terapeut om det inte passar – det är jätteviktigt. Alice

Förra sommaren fick jag – äntligen – diagnosen utbränd. Fick en kbt-behandling godkänd av landstinget. Men det kändes inte rätt för mig. Var där två gånger men fick kraftig prestationsångest. Klarade inte av det snabba tempot, tanken på coachning, hemläxor, få beröm för görandet, att bara tänka framåt, att inte få utrymme för samtal, det funkade inte för mig.
I stället hade jag turen att få möjlighet att gå i psykoanalys. Lägger mig nu på soffan fyra gånger i veckan och det läker. Där får jag tänka fritt och försöka uttrycka både det jag känt, känner, och önskar känna.
Psykoanalysen blir ett slags trygghet där jag vågar plocka fram det som jag stoppat undan så länge. Jag måste få veta varför jag drivit mig så hårt för att kunna gå vidare och leva ett liv i nuet, inte ett liv som jag jagar bort från. Tvåbarnsmor

Mer filosofisk kunskap till folket. Ett upprop från mig. För många år sedan läste jag filosofi på Komvux och såg i ”livsbackspegeln” att denna kunskap hade jag behövt med mig ut i livet tidigare. Det öppnade en dörr som jag fortfarande håller öppen, med att lära mig mer om filosofi. Jag skrev till dåvarande skolminister Ylva Johansson och tyckte att filosofi och psykologi skulle bli kärnämnen på gymnasiet. Men det var inget som Sverige var moget för. Jag undrar hur många år som ska behöva gå innan det blir verklighet i Sverige?
Eva Barnekow

Jag har en tonårsdotter som lider av social fobi. Hon är alltid tyst på lektionerna, vilket hon ständigt kritiseras för av lärarna. Enligt utlåtandena från utvecklingssamtalen uppfyller hon inte betygsmålen eftersom hon är för tyst. Det ska ställas mot att hon alltid har högsta betyg i läxförhör och på prov – i samtliga ämnen.
Jag har försökt tala med lärarna om hennes problem men de tycks inte förstå. Inte heller i övrigt verkar skolan kunna ställa upp med hjälp vid denna typ av problem. De hänvisar istället till Bup (barn- och ungdomspsykiatrin) som säger sig vara överbelastade och sakna kunskaper på området.
Som förälder känner jag en oerhört stor skuld. Framförallt för att jag själv lider av social fobi och är den som överfört problemet på min dotter. Jag brukar kalla fenomenet för ”det ängsliga arvet”. Min egen fobi visar sig genom att jag känner en grundlös skräck för att tala inför folk. Jag har själv provat på kognitiv beteendeterapi, men det har tyvärr inte haft någon långsiktig effekt i mitt fall. Min stora fasa är nu att min dotter ska behöva leva sitt liv och genomlida det helvete jag själv har.
Anonym

Jag har goda erfarenheter av integral psykoanalys. Tidigare blev jag ofta arg på mina barn när de inte gjorde eller uppförde sig på det sätt som jag förväntade mig. Men efter en tids analys har jag i stället börjat se dem som de i själva verket är och hur de beter sig. I stället för att försöka styra dem med järnhand och bli arg när de inte uppför sig kan jag i stället prata och diskutera utan att bli arg och har på detta sätt också fått en bättre och djupare kontakt med mina barn.
Urban H

Två gånger har jag gått i psykodynamisk terapi. Det har varit personlighetsförändrande i grunden, gett mig en förmåga att arbeta och att älska. Jag har blivit mer produktiv i mitt arbete genom att jag paradoxalt nog lärt mig att ”vara duktig och prestera” inte är allt. Jag har blivit mer tolerant mot mig själv och mot andra. Men jag har framförallt blivit en oerhört mycket mer kärleksfull, harmonisk, lycklig och stark hustru, mor och medmänniska.
Johanna

I den här debatten skulle jag vilja framhäva psykodrama. Det är en gruppmetod där kognitiva, beteendemässiga och psykodynamiska orsakssamband vävs ihop. I och med att man jobbar i grupp är även samspelet viktigt. Min gruppkamrat kanske har likheter med min syster som hon var under vår uppväxt och därmed kan även en överföringsbearbetning ske.
Den dramatiska formen gör att gruppdeltagarna kan ”träna” svåra situationer i ett tryggt sammanhang. Den kognitiva påbyggnaden sker genom att delta i andras dramer samt genom att terapeuten kan fråga ”hur tänker du” – vilket gör att tankarna kommer i fokus.
Det som gett mig mest i psykodrama är att få undersöka här och nu-händelser för att kunna förstå där och då-händelser.
Sonja Nyström

Jag utövar sedan många år tibetansk buddhism och har även under några år gått i individualterapi. Accepterande av livets betingelser resulterar i ett bättre själsliv. I filmen Kamasutra säger huvudpersonen: ”Livet har aldrig fel!” Jag instämmer, livet är orättvist och att acceptera ödet kan ibland tyvärr vara den enda utvägen.
Christer Cederlöf

Att kbt inte skulle vara det bästa vid svåra uppväxtförhållanden och tidiga trauman är definitivt fel. Likaså att kbt skulle vara avhumaniserande. Har aldrig känt mig så mänsklig som jag gjort sedan jag börjat få kognitiv beteendeterapi.
Jag tror också att kbt finns mer eller mindre naturligt i de flesta människor. För sedan jag fått hjälp av en kbt-terapeut har jag märkt att de lär ut färdigheter och metoder som jag använde automatiskt själv som barn för att klara av hemska upplevelser.
När jag sedan började rasa och fick psykodynamisk terapi inom barn- och ungdomspsykiatrin blev jag ännu sämre. Att man får ångest när man börjar prata om trauman var det ingen som berättade.
När jag efter flera år fick kontakt med kbt kom förändringar till det bättre nästan direkt. I enkla ord fick jag möjlighet att utveckla de strategier som hjälpt mig som barn till färdigheter som håller i längden.
Kritiken mot kbt som terapiform borde nog snarare riktas till en del av de terapeuter som praktiserar kbt. Får man ”rätt” terapeut, vilket också det uppfattas som viktigt inom kbt, är chansen att skapa sig ett liv inom räckhåll för alla. Vill tillägga att jag pratar främst utifrån kbt-behandling för PTSD. Elin

Slutsatsen i rubriken på en av artiklarna ”Alla terapimetoder har ungefär samma effekt” är minst sagt kontroversiell. Uppfattningen speglar verkligen inte några ”mainstream”-slutsatser. Artiklarna diskuteras flitigt på mailinglistor (t ex kbt-listan) och i korthet är åsikten den att man tycker det är tråkigt om det skulle kunna tolkas som att forskningen har visat att ”alla terapimetoder har ungefär samma effekt”.
Bengt E. Westling, fil dr,
KBT-centrum Uppsala

För att ta en analogi skulle man kunna tänka sig att studier har visat att farmakologisk behandling är verksamt vid somatisk sjukdom (vilket är sant) och att slutsatsen då borde vara att piller (vilket som helst) hjälper vid sjukdom (vilken som helst). Detta är en absurd slutsats som ingen drar. Men så är alltså fallet i diskursen vad som är verksamt vid psykologisk behandling.
Knut Sturidsson, klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet
Jag ser att de flesta i min ålder i allmänhet fokuserar fel när vi mår dåligt. Smärtan ses som någonting farligt, nästan onaturligt, som genast måste jagas iväg. Det är väldigt synd och blir bara destruktivt. Självklart finns det hemskheter som ingen ska behöva stå ut med, men det är inte dem jag syftar på. Det är smärtan som tillhör livet – den som alla stöter på, som vi måste bli bättre på att konfronteras med.
Lovisa, 16 år
Det ”roliga” är att de metoder som beskrivs har vi inom den psykodynamiska branschen använt i åratal, men då kallar vi det för psykoedukativa metoder. Men nu när det kallas kbt blir det helt plötsligt en nyhet.
Sufflis

Jag har känt mig oerhört frustrerad över att er artikelserie lägger så stor tonvikt vid kognitiv beteendeterapi och så liten vid psykodynamisk terapi.
Vi psykoanalytiskt utbildade terapeuter är inte alls skolade i att framhålla vår kompetens och terapins framgångar – det har liksom aldrig behövts förut. Vi är nog ganska överrumplade av ”kbt-arnas” anlopp de senaste åren. Vi är inte vana vid att gå in i strider om vilka metoder som har störst effekt. Kanske vi också utvecklas till att bli mer nyanserade och filosofiska och drar oss undan från dessa självhävdande metoder, vem vet? Jag mötte en ung kbt-are förra veckan som jag diskuterade en patient med tvångsbeteende med. Hon sade ”Han måste gå i kbt – det är det enda som hjälper”. Detta får man lära sig i den utbildningen. Och många går ju på det. Att man inom den psykodynamiska psykoterapin kunnat hjälpa människor med tvångsmässiga problem i 30–40 år suddas plötsligt bort. Och kbt-behandlingar som inte alls hjälpt nämns inte.
Mycken kbt-behandling är effektiv, men inte alls all. Och mycket psykodynamisk är det också, men inte all.
Eftersom jag arbetar med tinnitus och lyckas bra med en psykodynamisk behandling anser jag att det måste få komma en alternativ information om annan effektiv behandling.
Anna Thelander
Leg psykolog, leg psykoterapeut
Psykolog vid Hörselkliniken Rosenlund,
Karolinska universitetskliniken