Jag satt och var skitarg på alla idioter på jobbet när jag råkade snubbla över den här artikeln. Jag känner så igen mig. Jag förstår inte varför jag inte bara kan vara nöjd och glad. Ibland försöker jag ändra mina tankemönster och se det positiva i allt, men sen blir jag så snabbt bara frust– rerad. Och trött. Och så orkar jag inte mer. Måste hitta någon lösning på det här, men jag har inte energi till något alls och känner dessutom att jag har hamnat i en återvändsgränd. /En person

Spännande att den här sortens behandlingsmetoder kommer mer och mer. Själv brukar jag försätta mig själv i djupavslappning med fokus på andningen och liksom meditera över det som ”står i vägen” för att jag ska kunna gå vidare.

Jag tror att det centrala för en verkligt framgångsrik terapi, oavsett terapeutisk inriktning, är terapeutens förmåga att, förutom obundenhet, ha ett starkt medkännande med klienten (empati) och att vara en sann filantrop, det vill säga att ha ett kärleksfullt förhållande till sin klient så att klienten känner sig ”hållen” och kan knyta an till sin terapeut.

Jag har själv haft förmånen att ha en verkligt hållande terapeut och jag har upplevt det som sekundärt vilken terapeutisk inriktning man väljer, det viktigaste är just att terapeuten möter sin klient precis där hon eller han är genom att vara extremt uppmärksam inför de känslor eller den sårbarhet som synliggörs i terapirummet. /Jenny

”Om jag gick på krogen och det kom fram en tjej i baren gjorde jag inget för att närma mig, det var ju ingen idé, jag var ju så äcklig. Om hon sedan försökte själv, började jag tvivla på hennes omdöme.”

Åh, det där känner jag igen. Sjukt jobbigt, tog flera år av terapi att komma över. /Nisse

Jag brukar säga ”jag tänker - alltså känner jag”, så det var ren igenkänning att läsa om mentalisering. Första steget är ju att våga känna över huvud taget, inte att låta känslorna styra alla beslut men att stanna upp och verkligen känna. Att läsa en text och låta innebörden tränga in i‑medvetandet, att samtala med någon och våga brista i gråt över en fruktansvärd historia. Sedan berättar jag – tänker tillbaka på den där känslan och beskriver den.

När ingen vill lyssna så skriver jag ner det istället. Bara att sätta ord på det jag upplever gör att medvetandet klarnar. Att hålla kontakt med folk över nätet är en utmärkt möjlighet som vidgar den omedelbara bekantskapskretsen betydligt. Jag försöker också reagera på andra och det andra känner. Efter ett tag tränger insikten in, att jag blir glad av alla känslor – även när de är jobbiga. /Anna-Johanna

Jag läste artikeln och började fundera över hur jag själv gör. Jag har märkt att jag medan ett samtal eller en samvaro pågår är ganska omedveten. Då ”köper” jag allt som sägs, då tror jag på vad den andre säger, att det är precis så. Efteråt kommer reflektionerna – varför känns det inte helt bra ändå? Vad menade hon, hur kände hon, vad syftade hon på? Detta gäller också bortgångna personer, min man, vänner. Hur blev det som det blev, hur kunde jag ha sett på det? Jag får revidera en hel del av det jag trott och tänkt.

En av fördelarna med att bli gammal är att saker dyker upp ur det förflutna – man har perspektiv, man känner sig fasligt mycket klokare. Det härliga med vänner är just att man kan föra såna dialoger, om och om igen, hela tiden är det som om saker klarnar. /Iréne

Mentalisering behövs även på gruppnivå! Som organisationspsykolog ser jag ofta hur arbetsgrupper agerar ut impulser och osmälta känsloreaktioner när de fattar beslut. Det kan vara svårt att stanna upp och undersöka sådana saker i grupp under arbetets gång, utan att tappa fokus. Men det finns metoder som bygger på den förmågan, t ex Systems-Centered Training (SCT). Där får gruppen en struktur för att utforska även upplevelser, i uppgiftens tjänst och utan att fastna i argumentation. Då blir det lättare att se nyanser och komma vidare istället för att gå i försvar.

En viktig del är att härbärgera affekterna i gruppen, istället för att lägga locket på eller låta dem eskalera. I SCT sker det genom bekräftelse och spegling i subgrupper. Känslorna innehåller ofta kodad information som är viktig för gruppens arbete. /Erika, leg. psykolog

Jag är en av de 35 personerna som går MBT i Huddinge. Alla olika behandlingar, oavsett om de stavas MBT, KBT, DBT eller xyz, fungerar olika för olika människor. Jag känner att denna terapi är som skräddarsydd för mig. Det känns som om jag äntligen passar in någonstans och att det finns folk som förstår mig och känner som jag. Det var en otrolig känsla när jag kom in dit. Jag kan inget annat säga än att jag är överlycklig att MBT fun–gerar för mig. /Sophia

Vi psykoanalytiska psykoterapeuter/psykologer använder sedan mycket lång tid begreppet ”självreflexion”. Begreppet ”mentalisering” är sämre och öppnar inte sinnet lika bra mot de mer omedvetna delarna av personligheten. Är det en eftergift åt psykiatrins snedvridning mot inlärningspsykologin, det vill säga Pavlovs hundar och KBT?

Inom gestaltterapi har man i över femtio år varit duktiga på den här typen av klienter. KBT, DBT, MBT och alla andra förkortningar är nya beskrivningar av gamla arbetssätt. Underbetalda psykologer och psykoterapeuter som vill ha sina ”15 minuter of fame” bidrar till denna förkortningsutveckling.

Wallroth är dessutom nära de existentiella frågorna, något som ”Psykologsverige” gett bort till alternativmedicin, kyrka och coachkulten. Vad blir nästa förkortning? /Mytjägarna

Jag har själv en pojke som är adopterad och som tillbringat sitt första år på ett barnhem som var överfullt och där tid inte fanns att stanna upp för personal att ta upp, krama och pyssla om barnen när de grät eller var hungriga. Ingen tolkade barnens känslor och många barn hade gett upp, satt med döda blickar och tittade in i väggen medan de som fortfarande kämpade vaggade sig själva fram och tillbaka.

Många av dessa barn får senare diagnosen adhd med medicinering som åtgärd. Detta gäller även min son. Jag har i många år förespråkat samtalsterapi istället för medicinering men fått nej från alla läkarinstanser och institutioner.

Jag tror att dessa barn skulle kunna bli helt ”läkta” om de bara fick hjälp genom terapi att förstå sina känslor och bygga upp sin självkänsla. Medicinering dämpar men hjälper inte barnet att förstå sina känslor och sitt beteende. /Pernilla