Terapin gav mig kraften tillbaka

Hennes vänner hade inte kunnat ge henne samma hjälp. Knappast heller hennes syskon. Och maken? Det finns inte på kartan, säger Charlotte Uggla, som av och till i sitt vuxna liv gått i samtal hos psykologer och terapeuter.
En frukt av terapisamhället, 80- och 90-talstrenderna, eller en överdriven tro på att experter kan styra upp våra känsloliv? Varken det ena eller det andra, kommer Charlotte Uggla fram till. De processer hon gått igenom med professionella medmänniskor har varit en förutsättning för att hitta den egna kraften och en hållbar livskänsla, säger hon.
- Allt det här ihop är det som förlöst mitt liv. Annars skulle jag inte sitta här, i den här stolen.
Stolen är en hög, grönklädd karmstol i mörkt trä - alltså ingen ljus variant med lammullsklädsel som annars är vanliga i terapirummen. Charlotte Uggla är heller ingen terapeut. I den här lokalen arbetar hon två dagar i veckan som coach åt enskilda personer som söker stöd i sin livs- och karriärutveckling.
Hon är 45 år, har två barn födda i början av 90-talet och håller fast vid maken som stöttat henne under flera turer - ned i depressioner, in i väggen, tillbaka till jobbet, karriärbyte. Hon tillhörde den första kullen på universitetets dåvarande personallinje på 80-talet och fick senare jobb på Ericssons personalavdelning.
Vi ska börja där, i slutet av utbildningen 1987. Charlotte Uggla "mådde dåligt": Hon var deprimerad och behövde prata om sin roll i ursprungsfamiljen. Men den äldre kvinnliga psykologen hade haft även hennes pappa som klient. Kontakten blev kortvarig och gav "en obehagskänsla man inte kunde sätta fingret på".
- Jag fick ändå klart för mig att jag hamnat i en medlarroll mellan mina föräldrar som separerat tio år tidigare. Jag hade inte fattat hur mycket det påverkade mig.

Ett par år senare sökte hon hjälp för att klara pojkvännens smärtsamma svek. Allt rasade, förklarar hon, och hon behövde någon som höll ihop henne: Ett akut omhändertagande på fem, sex krissamtal för att lätta på trycket.
1990 träffade hon sin nuvarande man.
När andra barnet var på väg 1994 började det snurra igen. Hur skulle hon kunna älska ett barn till? Genom mödravården gick Charlotte Uggla några gånger i samtalsstöd hos en psykolog och återvände till jobbet efter mammaledigheten.
På Ericsson pågick omorganisationer, chefsbyten och nedläggningar. Hon beskriver sig själv och situationen så här: Förutom de ouppklarade kriser hon ännu bar med sig, ställdes det höga krav utifrån - för att inte tala om hennes egna höga krav inifrån. Genom företagshälsovården på Ericsson fick hon psykoterapihjälp "men då satt terapeuten till och med och sov en gång", som hon säger.

När hon ska berätta vad som följde 1997 har man redan räknat ut det. Hon gick in i väggen. Blev sjukskriven för utmattningsdepression och utbrändhet.
- Jag insåg att jag inte kunde fortsätta det liv jag levt, med hur jag mådde inombords och masken jag bar utanpå. Jag höll ju undan alla känslor och stötte bort alla som kunde genomskåda mig, säger hon och sträcker armarna rakt framför sig med handflatorna uppåt.
- Nej, fortsätter hon, det var dags att gå på djupet med det jag behövde gå på djupet med. Det andra jag gjort tidigare var bara skrap på ytan.
För att hon skulle våga gå vidare i det läget krävdes någon "som bar mig och höll ihop mig", konstaterar Charlotte Uggla och tilllägger litet tystare: Inte någon som satt och sov.
Den terapeut hon började träffa varje vecka var precis den hon behövde: Hon var både varm och kall, som Charlotte Uggla säger. Men det som kanske var ännu viktigare var hennes öppenhet att också möta existentiella funderingar. Därmed kunde det nödvändiga förtroendet byggas upp och Charlotte Uggla skulle gå kvar hos henne i två års tid.

Vad händer i terapirummet, vecka ut och vecka in? Charlotte Uggla berättar hur hon kom dit och upplevde sig själv som ett fuskbygge, utan grund. Hon identifierade sig med sitt jobb och hade ingen egen kraft. Vem var hon, utan yrket?
- Samtidigt var jag livrädd för att känna alla de där känslorna jag tryckt undan, som rädslor, ilska
och sorg. Jag trodde att jag skulle drunkna om jag stannade upp och kände efter. Men min terapeut sa att det var enda sättet att komma vidare.

Fungerar det?
- Ja, om man litar på terapeuten. Då kan man våga släppa taget och vara även i de känslor man inte vill kännas vid. En del är väldigt smärtsamma. När jag vågade känna alla känslor så ...

Vad upptäckte du då?
- Hur hårt jag drivit mig själv, skoningslöst, inget var någonsin tillräckligt bra. Och så upptäckte jag tydligt hur jag som tredje barnet tagit ett ansvar för föräldrarna som jag inte skulle ha. Och det mönstret hade fortsatt.
Om stödsamtalen hade hjälpt henne att hålla sig över vattenytan i akuta kriser, syftade terapin till att "lugnt och försiktigt hjälpa mig att borra mig ned " Charlotte Uggla beskriver hur hon i den takt hon var redo kunde lyfta på olika stenar.
I början anklagade hon sig för det mesta. Fördömde och kritiserade. Hon behövde hjälp med att bygga upp en mer grundläggande självkärlek. Vis av erfarenheten säger hon: Om man bara slår på sig själv kan man aldrig släppa fram det som gör mest ont.
Men när hon väl fick kontakt med sin ilska kunde hon också börja rikta den mot andra, handgripligen ösa den ur sig, berättar hon, skrika högt och slå på kuddar.
Ska hon förklara den terapeutiska processen i dag, menar hon att det handlar mycket om att acceptera allt precis som det är. Så här är det, så här känns det. Först när hon vågade det - då kunde hon ta tillbaka sin egen kraft, säger hon. Då fick hon fast mark under fötterna.
- Jag fick tillbaka livslusten, och den har jag fortfarande efter sex år: Det är härligt att leva, även om livet går upp och ned. Det finns en grundkraft som drar igång mig.

Förtroende för terapeuten, våga släppa taget, känna sina känslor, ta tillbaka sin kraft ... I terapin kommer man till slut till vad Charlotte Uggla kallar syntesen - att kunna skilja på vad som är mitt och vad som är någon annans ansvar.
- Det är oerhört viktigt att få gå igenom hela den här loopen i terapin, säger hon. Då är det komplett, det grundarbete man gör där. Sedan kan man komma fram till att det är jag som bestämmer i mitt liv, inte någon annan. Utan det arbete jag fick göra i terapin skulle jag inte leva det liv jag lever i dag.

Hade du kunnat göra det tillsammans med dina vänner eller din man?
- Nej, det går inte på annat sätt. Jag behövde terapeutisk hjälp, alltså krävdes en expert, en neutral person. Min man har helt andra bindningar till mig, samtidigt som hans stöd och tålamod betytt oerhört mycket.

Har vi en tendens att undvika konfrontationer med vänner och partner i nära relationer, och i stället gå till experter?
- Nej, det tycker inte jag. Däremot är det viktigt att inte förlita sig på gurus. Det är jag som är expert på mig själv, och den synen måste också terapeuten ha. Man ska få hjälp med att tro på sig själv. Och jag har gjort det här arbetet för att jag vill ha bättre relationer med mina nära, inte i stället för relationer till dem.

Vad har du blivit bättre på i förhållande till andra?
- Att ta ansvar för mig själv och inte för någon annan. Och jag är mycket mindre beroende av andras gillande och ogillande av mig än jag var förr. I dag är jag friare att möta vem som helst. Och min man och jag kan mötas mycket mer självständigt i dag, med en helt ny närhet.

Efter det avslutade "grundarbetet" i terapin har Charlotte Uggla gått en treårig upplevelsebaserad handledarutbildning. Hon har gått kurser i meditation, medveten närvaro och acceptans. Både i arbetet och privatlivet kan hon nu skörda frukterna av allt hon lärt sig och blivit medveten om: vad hon har med sig från sin historia, hur hon reagerar i nuet tillsammans med andra och - kanske det allra, allra viktigaste: Att acceptera det som är.
- Människor tror inte ens att de får vara som de är. De accepterar inte sig själva. Min utgångspunkt är att var och en är okej precis som den är - och jag skulle kunna sammanfatta mina egna år i terapi just så: Jag är okej precis som jag är. När man får tag i sin kraft på det sättet, säger Charlotte Uggla,
då

Agneta Lagercrantz

08-13 52 88

agneta.lagercrantz@svd.se

Fler artiklar