Röda korset på besök hos Sromi Djezira som bor med sin man och son i ett av flyktinglägren i Akkrapaitu på Sri Lankas östkust. Danska Röda korset har skickat ut en representant från sitt psykosociala program.
Flyktinglägret Mirana ligger inklämt på en sandig plätt bland murar och gränder i Akkaraipattu på Sri Lankas östkust. Den består av ett par längor med väggar och tak av korrugerad plåt, ett rum för varje familj. Tahir är 35 år och fiskare. Han stod på stranden när vågen kom, väggen av vatten som plötsligt reste sig ur horisonten och rullade mot land med förfärande hastighet.
- Jag vände om och sprang därifrån det fortaste jag kunde, mina nät och cykeln blev kvar, jag bara sprang.
Hans hus sveptes bort av vågen, men hustrun och sonen lyckades rädda sig. Nu sitter pojken och leker med ett trasigt paraply på betonggolvet där familjen tränger ihop sig. Det är bara några fattiga kvadratmeter stort. En trave pappkartonger staplade i hörnet rymmer deras samlade ägodelar.
Här finns ingen avskildhet, ingen svalka undan den stekande solen, ingen verksamhet, bara tristess och en oviss väntan på besked om vad som ska hända. Om de ska få mark där de kan bygga ett nytt hus. Och i så fall när. Och var.
Sri Lankas
östkust skulle kunna vara paradiset i vilken turistbroschyr som helst; mil efter mil av mjuka sandstränder med bugande palmer och pittoreska piroger (kanoter av urholkade trädstammar) vilande på stranden. Men det här är det distrikt i landet som drabbades värst. Minst 6 000 döda och lika många skadade. 38 000 familjer miste sina hem.
Det internationella gensvaret har som bekant varit stort. Hjälporganisationerna har strömmat till från hela världen, med välfyllda plånböcker. Och alla drabbade srilankeser har tak över huvudet, alla får mat och vatten. De grundläggande behoven är tillgodosedda.
En stor del av hjälpen riktar också in sig på människors psykosociala hälsa. Bara i Amparadistriktet finns ett 40-tal hjälporganisationer som arbetar med psykosociala program, och från början var de ännu flera.
- Terapi har varit svaret på allt här, det har strömmat in folk från Europa och Amerika och det är ingen som har en aning om effekterna.
Det säger Trine Kielland som leder Foruts arbete i Amparadistriktet,
den svensk-norska nykterhetsrörelsens biståndsarm och den största skandinaviska organisationen i Sri Lanka.
- I början kom det psykologer hit och satte upp ett tält med en skylt där det stod ”var så goda och kom in och prata”, men det var ingen som gick dit. Man kan inte närma sig människor här på det sättet.
Idén med psykosocialt stöd är att få människor på fötter igen. Att återskapa en känsla av sammanhang och stödja människors förmåga till återhämtning efter katastrofen. Det kan ske genom förhållandevis enkla saker som att ge barnen utrymme för lek eller se till att alla har skor så att de kan gå i skolan. Eller att kvinnor kan röra sig tryggt inom lägren efter mörkrets inbrott. Att det skapas möjligheter till möten och ritualer. Men också att människor får en möjlighet att prata av sig, att det finns någon som kan lyssna.
Olyckligtvis, säger Lara Perera, har psykosocialt stöd på Sri Lanka kommit att betyda ”councelling” (rådgivning), trots att många saknar den utbildning och erfarenhet som krävs
(det finns ingen motsvarighet i Sverige, men councellor är ett mellanting mellan psykolog och kurator).
- Folk som gått en veckoslutskurs kallar sig ”councellors”. Alldeles för många har snabbtränats och de gör mer skada än nytta. Councelling har blivit en statussymbol, rådgivaren har ersatt den andliga vägledaren och ägnar sig åt rådgivning i allehanda livsfrågor, fast det inte alls har med councelling att göra. Många människor tror att man kan gå till rådgivaren och få alla sina problem lösta - vilket naturligtvis höjer rådgivarens status ytterligare.
Lara Perera har en examen i psykologi och är ansvarig för samordning av psykosociala program mellan det 80-tal organisationer som ingår i CHA, ett konsortium av inhemska och utländska hjälporganisationer med säte i Colombo. Hon tycker att många hjälporganisationer och privatpersoner hade alldeles för bråttom med att skicka ut councellors efter tsunamin.
- Det kom hit mycket folk för att ge de drabbade en chans att ”prata om det”. Man satte etiketten
”offer” på dem och letade efter posttraumatiska stressyndrom, trots att det inte ens går att mäta sånt förrän sex veckor efter katastrofen, det är ett mycket kliniskt begrepp.
Människor som gått igenom en katastrof uppvisar en mängd olika symtom. Förvirring och rädsla, sorg och ilska, misstro och desperation. Känslor av hopplöshet och hjälplöshet. Skuld över att ha överlevt, skam över vad man gjorde eller inte gjorde när katastrofen inträffade. Känslan av att ha svikit eller blivit sviken. Religiösa tvivel. Men det betyder inte att människor är traumatiserade eller psykiskt sjuka, betonar Lara Perera.
- Det rör sig om normala reaktioner på onormala händelser. De flesta upplever såna här känslor under en kortare period, en del lever med det under en längre tid. Om man behandlar människor som hjälplösa offer, då blir de hjälplösa offer. Om man kallar en person traumatiserad, då blir han traumatiserad. Det handlar väldigt mycket om vilka ord man använder. Visst är de offer, men de är också överlevare, de
har motståndskraft, en förmåga att återhämta sig. Det är den förmågan det psykosociala stödet ska utgå från.
Fem månader efter katastrofen lever de drabbade fortfarande i fullständig ovisshet om framtiden. Sysslolösheten och trängseln i lägren skapar stor frustration bland männen som förlorat positionen som familjeförsörjare. Många tar sin tillflykt till en blandning av arrak och hembränt som säljs illegalt överallt, och i spritens spår följer våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Trots det är det få organisationer som jobbar specifikt med mäns psykosociala hälsa. Ett undantag är Röda korsets volontärer i Akkaraipattu.
- Männen behöver uppmuntran, massor av uppmuntran. Vi samlar dem i grupper och försöker få dem att tänka lite framåt, på vilken framtid de vill ge sina barn. Vi ger dem inga verktyg eller redskap, men vi för deras behov vidare till hjälporganisationer som kan förse dem med verktyg.
Det berättar Ashan, en 22-årig bokhållare vars familj förlorade sitt hus och sina två båtar i tsunamin.
-
Jag hade lärt mig första hjälpen i Röda korset tidigare, och efter tsunamin hjälpte jag till att ta hand om skadade i tre veckor.
I dag leder han arbetet i fält för de volontärer som genomgått den två veckor långa utbildning som danska Röda korset ordnar. Psykosocialt arbete var ett okänt begrepp för honom, men utbildningen gav honom en förståelse för att det är viktigt. Inte minst att man lär sig metoder för att närma sig människor.
- Vi kan inte klampa in och fråga folk vad de har för problem. Om jag skulle gå fram till en man i ett läger och börja tjata om hur han känner, då skulle jag åka på en smäll. Dessutom är folk hjärtligt trötta på alla hjälporganisationer som kommer och frågar vad de behöver och sen aldrig visar sig igen.
I början var det motigt, volontärerna möttes med misstänksamhet. Men undan för undan har de byggt upp ett förtroende i lägren. I flyktinglägret Miranahar är de alltid välkomna tillbaka, säger fiskaren Tahir.
- De har verkligen hjälpt oss att hantera sorgen, många människor
kommer springande här och frågar en massa saker om vad vi behöver och sen ser man dem aldrig mer, men volontärerna kommer tillbaka, de lyssnar på oss och stöttar oss på alla sätt.
