Han har skapat tv-serien ”In ­Treatment” och befunnit sig just där – i terapi – under tre fjärdelar av sitt hela liv. Första gången var han tio år. Skälen har varit allt från svimningar och ångest under uppväxten till panikattacker och inre kaos.

Däremot har Hagai Levi, 46 år, fortfarande inte försökt att bli av med sin flygfobi. Därför sköt han upp vårt möte som skulle skett direkt efter att han landat från London – med hänvisning till att han hade för mycket lugnande tab­letter och vin kvar i kroppen.

Det blir intervju över frukost dagen därpå i stället med fortsättning i taxin ut till Arlanda, och när han berättat sin terapi­historia måste man ju fråga:

Har det hjälpt?

– Att få prata med någon är ett sätt att överleva, är Hagai Levis svar. Allt som är knutet till att vara mänsklig handlar ju om detta – att få vara i dialog med en annan människa. När jag tänker på all min terapi genom åren för att klara existentiell smärta, depression och rädsla är det själva dialogen som varit det viktiga. Den skulle jag inte kunna leva utan.

Och redan här, efter de första tuggorna bacon och ägg då han just sagt att ”det är så klart naturligt att man vill behandla speci­fika problem, som till exempel fobier”, drar ­Hagai Levi en historia från sitt hemland. Den handlar om en ung man som led av bussfobi – en ganska logisk skräck i självmordsattentatens Israel, – och började i kognitiv beteendeterapi för att bli botad. Terapeuten följde med honom på buss­resorna tills han successivt klarade att åka mellan allt fler hållplatser.

Så kom dagen när han skulle prova själv medan terapeuten väntade vid nästa stolpe. Just den gången sprängdes bussen i luften.

Hagai Levi tar en tugga till av äggröran.

Och?

– That’s the end of the story.

Sedan resonerar han vidare:

– Man kan också säga att hans ångest skyddade honom. Historien visar att det här med att lösa sina problem är långt mer komplicerat än att hålla på med en massa knep. Folk säger att jag borde gå i kbt för att bli av med min flygrädsla, och visst – jag kan isolera en specifik ångest från allt annat, men det är ju inte bara den det handlar om. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Och för en massa andra saker.

Så du tar hellre lugnande medel?

– Ja, jag tror definitivt på mediciner. Prozac förändrade mitt liv. När läkemedlen blir mer och mer specifika och får färre biverkningar kommer de att vara det stora hotet mot terapi. Psykoterapi har dessutom inte så mycket att komma med i de stora frågorna som mål och mening med livet, etik och värderingar. Eller vägen. Så en annan fortsättning kan bli mer åt det andliga hållet. Jag är mitt i något liknande själv nu.

För ett halvår sedan började Hagai Levi gå hos en kvinna som är inriktad på upplysning och modern medvetandeforskning. Han kallar det andlig vägledning – en värld han inte varit i närheten av på över 20 år. Han växte upp i en strängt religiös kibbutz och sattes som 13-åring i en ­judisk-ortodox internatskola. När ensamhetskänslorna kom och han utvecklade en skräck för att bli sjuk och dö blev den religiöst inriktade terapin ”något att förlita sig på när jag fick ångest och tappade kontrollen”.

Men under militärtjänstgöringen lämnade Hagai Levi religionen. Efter psykologexamen ville han inte höra ett ord till om terapi. Plötsligt hade han ingenting att hålla sig i när panikattackerna kom. Vem skulle nu hjälpa honom när han fick ångest?

– Det är fruktansvärt svårt när auktoriteten bryts, det känns som att förlora allt … Så det är mänskligt att söka någon som kan tala om för dig vad du ska göra och inte göra. Jag letar fortfarande efter en auktoritet. Men den finns inte heller hos terapeuten.

De senaste åren har du skrivit, regisserat och producerat sammanlagt 80 avsnitt om psyko­dynamisk terapi. Vad var mest lärorikt för dig?

– Mötet med den enda jag kunde tänka mig i rollen som psykoterapeuten, säger Hagai Levi och berättar om sonen till Israels tidigare försvarsminister Moshe Dayan: Skådespelaren Assi Dayan, manlig, varm och förtroendeingivande men också diagnosticerad med borderline personlighetsstörning och känd för sina drogproblem. I jobbet är han ofta hård och förolämpande – precis det som gav Hagai Levi ”den psykologiskt största lär­domen” under arbetet med In Treatment. I mötet med Dayans beteende såg han hur han faktiskt kunde försöka kliva ur känslan av att vara förolämpad, eller offer.

– Att förstå att Dayan var som ett barn och att jag var den vuxne – det blev ett ögonblick av upplysning i mitt liv. Det var så tydligt att han behövde mig. Sånt lär man sig ofta först när man får egna barn, men den här gången såg jag det också i förhållandet till en vuxen. Det handlar om att härbärgera en annans smärta, och ha förmågan att inte reagera från sin egen skadade plats.

Hagai Levi fortsätter sina tankegångar och undrar: Vet du vad motsaten är till skuld? Ansvar, svarar han själv. Det fick han klart för sig i terapin och i mötet med Assi Dayan –  och då ändrades mycket i hans liv, som på ett ögonblick, beskriver han.

– Vi måste inte bete oss eller känna oss som offer hela tiden. Sen kan det vara svårt att ta ansvar på egen hand, så terapi kan vara ett sätt att bli vägledd i hur man tar ansvar. När saker går fel kan terapeuten trösta ’du är inte så dålig’ eller utmana ’vad tänker du göra åt det?’ Samtidigt är offerrollen så lätt att ta. Ibland kan terapin hålla kvar oss där.

Det här är temat för Hagai Levis tredje säsong av In Treatment, där han tänker sig att fokus byts från terapeuten till klienten.

I nästa omgång ska man få följa en mans liv genom hans olika terapier – när han var 10, 15, 20 år … Det sista steget blir att gå till en mentor, inte en terapeut.

– Det är så klart baserat på min egen erfarenhet, och vad jag har att säga om alla dessa terapi­metoder. Men jag vill också visa hur den här mannen, när han blir beroende av terapi, också förlorar sitt ansvar.

Har du själv funderat över om du blivit beroende av terapi?

– Absolut! Det gäller att komma ur det. Men efter några år är jag tillbaka …  Och det är ett problem, det här att man förlorar sitt ansvar.

Vad exakt är det som fungerar i terapi, tror du?

– Det har jag alltid undrat. Fungerar det verkligen? Saker förändras i livet i alla fall, och man kommer aldrig att veta om det beror på terapin eller något annat. Det är den stora frågan i mitt liv. Men jag tror fortfarande på terapi.