Tana Dineen arbetade som psykolog i 30 år innan hon bytte sida. I stället för att ta emot klienter började hon undersöka och skriva om sina kolleger och deras metoder för att hitta nya kunder och uppfinna nya diagnoser.
I sin bok Manufacturing victims, what the psychology industri is doing to people (”Att skapa offer, vad psykologiindustrin gör med människor”), ställer hon de nordamerikanska psykologerna, mentorerna, rådgivarna, coacherna, livsstilsguruerna, ja alla som ger sig ut för att hjälpa människor, till svars:
”Psykologiindustrin har tagit som sin uppgift att psykologisera hela vår tillvaro. Psykologerna anser att allt som hör livet till hör hemma i deras intressesfär. Och för att se till att ingen flyr undan har de hackat upp livet i olika ­faser och händelser som har en viss sorts psykologisk ­betydelse.”
Tana Dineen menar att händelser i livet som förr sköttes med sunt förnuft och livsvisdom och som hälsades med glädje, lycka, sorg eller saknad nu är satta ­under den psykologiska luppen:
”Miljoner intelligenta, väl­utbildade människor har över­tygats om att de i dag måste lita till betald professionell hjälp i stället för till sig själva”, skriver Tana Dineen vidare, apropå föräld­ragrupper, äktenskapsrådgivning och sorgegrupper.

Det som förr ansågs vara en ­karaktärsbrist; att äta för mycket, vara otrogen, inte kunna hålla rätt på sina pengar, kallas i dag för missbruk eller beroende. I dag är frossaren matmissbrukare, Don Juan sexmissbrukare och Slösa shoppingberoende.

Tana Dineens lista över de missbruk och beroendesyndrom som nordamerikanska terapeuter vill bota innehåller också missbruk av choklad, spel, kärlek, tevetittande, religion, koffein, datorer, arbete, fart, ilska, oro, arbete och träning.
Som bubblare på listan finns de nya sjukdomsbeteckningarna epost-slaveri, (kan drabba vem som helst), rättshaverisyndrom, som kan drabba alla som kommer i kontakt med domstolar och rättsväsende – och empatiutmattning, som drabbar terapeuterna själva.
Alla dessa missbrukare och sjuka behöver hjälp i enskild terapi eller tillsammans med andra i en tolvstegsgrupp modell Anonyma Alkoholister. Och deras ­anhöriga, vänner, grannar och ­arbets­kamrater behöver också hjälp eftersom de är medberoende.
”Psykologiindustrin specialiserar sig allt mer och det kommer hela tiden nya underleverantörer. Det finns specialister på posttraumatisk stress för dem vars vän eller släkting begått självmord, för människor vars husdjur dött, för dem som fått sparken, för dem som skilt sig eller blivit ­änkor eller änkemän, för dem som var soldater i Andra världskriget, för dem som upplevt könsdiskriminering och så vidare. Den enda begränsningen för nya speciella terapier är terapeuternas egen fantasi.”

Lena Holst, organisationskonsult och parrådgivare, tycker det ligger en del i Tana Dineens kritik: Det finns avarter bland alla de ”experter” som tagit på sig uppgiften att hjälpa andra. De sysslar kanske med terapi i olika former mer för sin egen skull än för andras, och de är inte färdiga med sig själva, utan för över sina egna problem på sina klienter.
Och det är absolut så att det finns en tendens hos människor i dag att psykologisera sina problem, det vill säga fokusera på sina känslor i överdriven utsträckning. Det märker Lena Holst inte minst i sitt arbete som parrådgivare:
– Han sitter i sitt hörn och ­säger att det ”känns fel” och hon sitter i sitt och säger samma sak. Om detta kan man prata i det oändliga utan att det leder någonstans. Visserligen kan man göra sitt ­yttersta för att hålla varandra nöjda, men det blir oftast fel i slut­änden i alla fall.
– Det som känns bra är inte alltid det rätta. Tycker man exempelvis att det är jobbigt med närhet är ju inte det rätta sättet att försöka få den andre att hålla sig på avstånd, utan att arbeta med sin egen rädsla. Och det kan man behöva psykologisk hjälp med, ­eftersom det oftast handlar om en tidig skada.

Fast ett annat uttryck som den överdrivna psykologiseringen tar sig är att vi söker psykologisk hjälp när vi egentligen kanske bara behöver ett förnuftigt råd, eller någon närstående persons stöd.
– Vi skjuter med för skarpa ­vapen. Man kanske är en fullödig människa, som mår dåligt för att man blivit sviken, för att man misslyckats eller är väldigt ledsen och arg. I stället för att se att detta hör livet till vill vi ha ­terapi, och sätter in våra problem på en neurotisk skala.

Däremot tror Lena Holst inte att vi skulle vara utsatta för någon konspiration från själshjälparnas sida.
– Jag tror att våra rop på terapi, stöd och krishjälp motsvarar ett faktiskt behov, ett behov av människor som tar sig tid att lyssna på oss och som har tålamod att se oss. Det är ett behov som uppstått genom att många barn vuxit upp utan att bli sedda och lyssnade på. Föräldrar, dagispersonal och lärare har inte varit tillräckligt närvarande.

Lena Holst har sett detta, bland annat när hon arbetat som organisationskonsult i företag.
– Många av dagens unga kan inte godta chefer som säger att så här och så här fungerar det på detta företag och du förväntas göra detta. I stället vill de ha ­coachning och en personlig relation till chefen, eftersom de är så svältfödda på personliga relationer.

Men om det behovet finns, då behöver vi ju alla experter som kan hjälpa och stödja oss?
– Jo, kanske det. Men då borde vi bygga upp andra mer naturliga system för det, ha goda personliga relationer i vårt privatliv. Man ska inte behöva betala 600 kronor för att någon ska se på en med goda ögon.
– Å andra sidan ska man förstås inte svartmåla psykoterapin. Många behöver den.

I detta har Ulla Grebo, legitimerad psykolog och psykoterapeut, lätt att instämma.
– Det största bekymret i Sverige i dag är väl inte att psykologer och psykoterapeuter skulle ha fått för stort inflytande. Snarare är problemet att de som behöver psykologisk hjälp inte har tillgång till den, eller inte har råd med den.
Boel Johansson, legitimerad psykolog och präst i Gävle, känner inte heller igen sig i Tana Dineens beskrivning av samhället.
– Människor söker inte okynneshjälp, alltså hjälp i onödan, tvärtom. Möjligen är det så i USA och Kanada där man har sin terapeut och sin analytiker, men här i Sverige psykologiserar vi inte människors liv för egen vinning.
Sunt förnuft, som enligt Dineen kan ersätta terapi är ett ­lurigt ord, påpekar Boel Johansson:
– Visst fick man bra råd av sin mamma i det gamla bondesamhället när man själv fick barn. Men man fick också lära sig att ge barnet en sudd med brännvin att suga på för att få det att somna och hur sunt är det?

Boel Johansson håller dock med om att det visst finns företeelser och människor man ska vara misstänksam mot i det Tana Dineen kallar psykologiindustrin. När man är i en svår livssituation är det lätt att bli lurad. Livsstilskonsulter av alla de slag ska man vara misstänksam mot.
– Man ska vara noga när man väljer vem man vill öppna sig för, säger Boel Johansson. När man är sårbar är det lätt att man söker hjälp hos dem som lovar mycket. I Sverige har vi legitimation för psykologer och det ska vi vara väldigt glada för.