- Terapisamhället är en livsåskådningsfråga, säger Merete Mazzarella, professor i litteraturhistoria vid Helsingfors universitet. Vi är inte längre beredda att acceptera katastrofer, olyckor och lidande som en del av livet, menar hon.
Den finska horisonten ser något annorlunda ut än den svenska, bland är antalet sjukskrivna inte alls så många som i Sverige, men likheterna är fler än skillnaderna. Liksom i Sverige hotar terapeutandet och krisgrupperna att bryta ned de naturliga nätverk vi människor har menar Merete Mazzarella:
- De egna nätverken räknas inte i dag. Det har bildats ett välde av livsexperter; psykologer och läkare, som får de drabbade och deras vänner att känna sig hjälplösa. Sorg märkvärdiggörs i dag. Vänner och bekanta känner sig mer handfallna än de behöver göra. För egentligen behöver de ju bara finnas till!
Merete Mazzarella går lika långt som Frank Furedi (se artikel 16/5) i sin kritik av det numera internationella sättet att reagera vid olyckor, kriser och katastrofer; krisgrupper,
traumabearbetning, stödsamtal och grupper för såväl de överlevande, de anhöriga och räddningspersonalen som för terapeuterna.
- Det finns människor som mår sämre av krishjälp. Vi lever efter axiomet att vi mår bättre av att tala om det som hänt. Men gör vi verkligen det?
Enligt lag är det kommunerna som ska ansvara för vår psykiska hälsa om något händer. Efter bussolyckan i Norge 1988 där en grupp ungdomar från Kista utanför Stockholm dog importerade Sverige krisgruppstänkandet från Norge. Ofta arbetar kommunaltjänstemännen tillsammans med präster och diakoner från Svenska kyrkan.
- Banden till familjerna och traditionerna började lösas upp redan på 70-talet. Dagens samhälle saknar mänskliga nätverk och Sverige löser detta med oss, med anställda tjänstemän, säger Jan Lind, socionom i Upplands Väsby kommun.
Men när de döda är begravda och tårarna har torkat, vad gör man då om man känner att man behöver hjälp? Vad möts man av om man vänder sig till socialtjänsten?
Jo, kalla handen, och en hänvisning till
landstinget om det gäller känslor. Kommunen ställer bara upp när läget är akut. Är det pengar det handlar om tar man däremot emot.
- Men framtiden i kommunerna heter rädsla för det avvikande, kognitiv beteendeterapi och blanketter, säger Jan Lind. Det fria samtalet kommer att försvinna och ersättas av utvärderingar och undersökningsformulär. Tekniken kräver kategorisering av människor, annars funkar inte datasystemen och därmed inte budgeteringen. Det vi sysslar med då är en modern frenologi!