Du som läser det här vet förmodligen hur det känns och är att förlora någon man älskar, att råka ut för ett stort misslyckande, att gå genom stora omställningar i livet. Vid sådana tillfällen har sorgen, ångesten och ilskan en tydlig orsak. Med tiden brukar de flesta återhämta sig. Livsaptiten börjar återvända och det blir möjligt att le igen utan ansträngning.

Men vissa tycks fastna i kris­reaktionen, bli absorberade av sin sorg. Tiden går och den svarta och tröga sinnesstämningen består och blir ett allvarligt hinder i livet. Det finns andra människor som alltid tycks vara nedtyngda, vad som än sker i deras liv. Och så finns det de som plötsligt insjuknar, åtminstone för omgivningen kommer depressionen som en blixt från klar himmel.

Varför vi människor blir deprimerade är en omstridd fråga. Klart är nog att det inte finns ett svar, det finns nog flera faktorer som bidrar. I forskningen kring depressionens – och andra psykiska sjukdomars – orsaker har man det senaste decenniet börjat använda komplexa så kallade stress- och sårbarhetsmodeller.

På institutionen för folkhälsovetenskap och molekylär medicin och kirurgi vid Karolinska institutet håller man just nu på att ”bygga” en sådan modell (se grafiken här intill). Psykiatern och docenten Yvonne Forsell leder en stor studie i vilken cirka 9000 slumpmässigt utvalda stockholmare ingår. Samtliga har svarat på en enkät om sitt psykiska mående, familjehistoria, livshistoria, ekonomi och sysselsättning med mera, och allt detta två gånger, med tre års mellanrum. Många av dem har också djupintervjuats av psykologer och psykiatriker. Omkring en av tio visade sig ha någon form av depression.

Forskarlaget har försökt att, med hjälp av denna information från både deprimerade och friska personer, ta reda på vad som ligger bakom depression. På det här ­viset har man fått fram vilka stressfaktorer som verkar öka ­risken att få en depression, samt vad som möjligen skyddar oss mot att drabbas. Vissa stressfaktorer har visat sig vara mer betydelsefulla än andra. Exempelvis är risken att utveckla depression av en svår livshändelse större om man inte kan förstå och påverka det som hände.

Det spelar också stor roll vid vilken tidpunkt i livet man utsätts för något svårt stressande, tidiga förluster och andra trauman är skadligare än senare, säger Yvonne Forsell. I vuxen ålder kan man ofta hitta utlösande orsaker till depression, som äktenskapsproblem, skilsmässa och andra svårigheter, men det är oftast just bara utlösande. Grunden till en depression läggs oftast i tidiga år.

– Jag kanske låter som en freudian, men enligt våra studier betyder måendet under barndomen och de tidiga tonåren väldigt mycket. Risken för att man senare i livet utvecklar en djup depression är högre om det finns tidiga varningstecken, medan man kanske klarar av många svårigheter i vuxen ålder om man har haft en okomplicerad barndom.

Inte helt förvånande är en störd familjemiljö, eller vad man brukar kalla en ”dysfunktionell familj”, en stor riskfaktor. Det kan betyda att man vuxit upp med föräldrar som mått psykiskt dåligt eller som missbrukat droger, att man blivit utsatt för misshandel och sexuella övergrepp och så vidare. Det kan också vara en familj som utåt sett är välfungerande, men där barnet ändå inte fått den nödvändiga tryggheten, närheten, kärleken och stödet. Kanske har anknytningen mellan vuxna och barn inte fungerat som den ska, kanske har barnet bemötts med överkrav, kanske barnet inte har tillåtits visa negativa känslor – i vilket fall enligt barnets uppfattning.

– Vi har i våra undersökningar frågat efter hur man upplevde sin barndom och sina tonår. Syskon kan ju ha helt olika bilder av hur det faktiskt var, men det är var och ens upplevelse som är det ­väsentliga.

Ett tidigt varningstecken – oavsett familjemiljö – är om man i barndom eller tidiga tonår uppvisar ett personlighetsdrag med mycket ängslan och oro (neuroticism). Andra varningstecken är om barnet drabbas av kraftig ångest, eller om barnets självkänsla är skör.

Sådana symtom och personlighetsdrag kan ibland förstås som ett resultat av en störd och jobbig uppväxtmiljö, men andra orsaker kan ligga bakom. Det finns en genetisk komponent. Vissa människor är genom arvet mer sårbara, förklarar Catharina Lavebratt, docent i genetik, och som också arbetar med KI:s stora depressionsstudie.

– Risken att drabbas någon gång i livet är minst tio procent. Att det finns ett ärftligt samband för depression har tidigare säkerställts vid ett flertal studier av tvillingar. Har ett syskon eller förälder varit deprimerad är risken två till tre gånger högre att själv drabbas.

Med depression är det som med så många andra vanliga sjukdomar inte frågan om bara en gen som påverkar risken, utan flera. Hittills har forskningen världen över pekat ut en handfull gener som kan tänkas öka risken något att utveckla depression.

– Men vilka genvarianter som medverkar till risken är mer ­komplicerad än så. Förmodligen är det olika genvarianter som ­ligger bakom depression i olika delar av världen.

Gener reglerar exempelvis de naturliga nivåerna av för mentalt välmående viktiga kemiska signaler i hjärnan. Exempelvis verkar kemiska signaler i hjärnan som styr stresskänslighet vara viktiga för risken att utveckla ­depression. Vissa personer reagerar mer på stressfulla påfrestningar än andra och detta beror sannolikt både på miljö och arv.

– Studier av spädbarn har visat att en del reagerar snabbare och häftigare än andra, både på positiv och negativ stimulans. Deras nivå av stresshormonet kortisol blir högt, hjärtat slår fortare och så vidare, medan andra barn knappt reagerar alls.

Fast gener betyder inte allt. Det handlar om ett samspel mellan biologi och omgivande miljö, ­ säger Catharina Lavebratt. Och interaktionen mellan gener och miljö går åt båda hållen. Miljön, såsom stress, mat, motion och omvårdnad, kan rent konkret påverka både nivån av hormoner och andra kemiska signaler i hjärnan och övriga kroppen. Även antalet nervceller kan påverkas. Gener å sin sida kan påverka vilka situationer man utsätter sig för.

Det här betyder också att man kan skydda sig själv, eller ett barn, från depression. Man kan ”sätta upp en skyddsbuffert”, menar Yvonne Forsell. Några saker hon nämner är kärlek och värme, ett bra socialt nätverk, kulturella ­aktiviteter och mycket fysisk ­rörelse. I förskolan och skolan är det viktigt att ha personal som kan se varningstecken och som har tid att ge extra stöd till dem som behöver.

Som vuxen kan man också, om man utifrån stress- och sårbarhetsmodellen förstått att man ­ligger i riskzonen för depression, vara extra försiktig med att utsätta sig för svårt stressande situationer. Det kan vara klokt att inrätta sitt liv efter vad man tål.

En annan möjlighet är att lära sig att bättre hantera problem och stress. Vårt sätt att tänka om oss själva och livet kan bidra till en depression – man är pessismist, ser dystert på framtiden, tycker allt är hopplöst. Om detta finns många böcker, man kan få hjälp på nätet eller man kan gå i psykoterapi.

Yvonne Forsell liknar riskfaktorerna för att drabbas av depression vid en lång rad med uppställda dominobrickor. De kan börja falla, en efter en, och leda till en djup depression. Men det går alltid att sätta upp ett stopp. Det är aldrig för sent, betonar hon.