Det skiftar, humöret alltså. Så gör det hos alla människor, men känslostämningen hos dem som fått diagnosen borderline personlighetsstörning kan ändras från ­minut till minut. Ena stunden glad, och allt är som det ska, i nästa stund överväldigad av depression eller ångest. Att plötsligt brista i gråt för ingenting hör till bilden, liksom att bära på mycket ilska.

Med sådana häftiga svängningar är det svårt att mentalisera, att reflektera över sina tankar, känslor och intentioner. Livet är tungt att leva. I det inre råder kaos, världen ses i svartvitt, och ­impulserna är starka. Att ta till ett självskadande beteende, missbruk eller göra självmordsförsök är lättare än att mentalisera. Det betyder inte att borderlinepatienter ska sluta försöka, tvärtom.

– Man kan se borderline personlighetsstörning som en bristande mentaliseringsförmåga. Det är ingen total avsaknad, men den minskar kraftigt i ofta återkommande påfrestande situationer. Att träna mentalisering är en bevisat bra metod för de här klienterna, säger psykologen och psykoterapeuten Per Wallroth.

För tre år sedan var han med och drog i gång Sveriges första team som arbetar med så kallad mentaliseringsbaserad terapi, MBT. Platsen var och är Huddinge psykiatriska öppenvårdsmottagning, som man hittar nio våningar upp i en av skraporna vid Flemingsbergs centrum.

Behandlingen börjar med en tolv veckor lång introduktion, där ­patienterna får en grundläggande kunskap om vad mentalisering är och hur man kan öva upp den. Dessutom är så kallat agentskap viktigt – vi är personer som kan få saker att hända, vi är kapabla att ta ansvar för oss själva och vårt mående. Efter introduktionen träffar patienten sin terapeut för enskilda samtal en gång i veckan och deltar i gruppterapi två gånger i veckan – detta under period av ett och ett halvt år.

Idén och inspirationen är hämtad från Storbritannien, där det finns väl fungerande team som också gjort kontrollerade studier av ­behandlingen. Studierna visar att patienterna efter avslutad ­behandling var mindre deprimerade och inte hade ångest lika ofta. De gjorde färre självmordsförsök och skadade sig mindre. Det fungerade bättre för dem i relationer och de var mer integererade i samhället.

Vem som helst blir inte antagen till behandlingsprogrammet. De intresserade får träffa teamet tio gånger och genomgå en omfattande utredning som består av medicinska undersökningar, ett testbatteri och ett frågeformulär ”tjockt som en telefonkatalog”. Syftet är flerfaldigt. Teamet vill försäkra sig om att den sökande verkligen har diagnosen borderline personlighetsstörning och att inte andra problem, som missbruk och andra psykiska sjukdomar, dominerar. Patientens starka och svaga ­sidor ska kartläggas. Dessutom vill teamet samla data för forskningsbruk.

– Det kan verka hårt. Men de flesta ser det hela positivt. Äntligen blir de tagna på allvar, äntligen är det någon som ser dem.

Stopp! Är det rätt att tala om borderlinepatienter som ”dem”? Nej, säger Per Wallroth. Det är egentligen inte rätt av två skäl. De som fått diagnosen är inte helt annorlunda. De känner och tänker som ”vi” ”normala” människor, men känslorna är som sagt mörkare, intensivare och skiftar oftare. Det andra skälet är att det inte är frågan om någon homogen grupp. För att få diagnosen räcker det med att man uppfyller fem av nio kriterier, vilket innebär att det finns 256 möjliga kombinationer av dessa kriterier, har Per Wallroth räknat ut.

Att säga just ”stopp”, att bromsa samtalet, är ett viktigt verktyg som terapeuten ofta använder i behandlingen. Fokus i behandlingen ligger hela tiden på att lära patienten att mentalisera, och ­terapeuten hejdar det terapeutiska samtalet så fort det är något han inte förstår eller när det är någonting som han tror att ­patienten inte förstår.

– Ibland måste också terapeuten stoppa samtalet, eller vrida det åt ett annat håll, när ångestnivån har stigit för högt. Då kan man inte mentalisera. Ångestnivån måste först skruvas ned.

Här kan det låta som om terapeuten bestämmer mycket och domderar, men så får det inte vara, betonar Per Wallroth.

– Terapeutens hållning måste vara att han är en ”icke-vetande”. Det är ju det som är det centrala i mentalisering, vi kan inte vara helt säkra på vad andra känner, tänker eller har för ­intentioner.

Terapeuten frågar, undersöker, är nyfiken och vill fördjupa och patienten får också fråga ­terapeuten om vad denne tänker och känner. Terapeuten kan ­föreslå hypoteser om hur saker och ting hänger ihop, men måste samtidigt vara ödmjuk inför det faktum att ingen kan vara expert på en annan människans psyke.

Tanken är att relationen mellan terapeut och patient ska bli en anknytningsrelation, en trygg ­allians ska bildas. För att det ska ske måste terapeuten ge mycket stöd och visa mycket empati. ­Sedan ska terapeutens envetna intresse och engagemang steg för steg lära patienten att utveckla förmågan till reglering av starka affekter, mentalisering och agentskap.

Steg ett är att kunna identifiera affekterna och stabilsera känslouttrycken. Vad är det jag känner? Hur är det att ha den affekten inom sig? Måste jag omedelbart uttrycka min vrede, eller finns det andra sätt att hantera det som får blodet att koka? Är det rätt strategi att fly från en ­relation så fort jag tycker att kärleken börjar svalna?

Steg två är att bättre kunna förstå vad som händer och varför, både i nusituationen (i gruppen eller i mötet med terapeuten) och i en vardagssituation. Patienten är kanske medveten om att hon mår väldigt dåligt. Då utreder man vad som hänt, kanske den direkta orsaken var ett bråk med pojkvännen. Sedan kan man bearbeta det, för att göra bilden så mångfasetterad och nyanserad som möjligt samt ta fram känslor vid ­sidan av det omedelbart uppenbara.

Steg tre är att utveckla stabila och trygga relationer. I sådana ställs mentaliseringsförmågan på sin spets, man är mer eller mindre öppen och därmed väldigt sårbar och gamla mönster som kanske går tillbaka till relationen till föräldrarna väcks till liv.

– Det kan låta som om det här var intellektuella, ”mentala” ­övningar, men det är det minsta det är, eller ska vara. Ämnena för samtalen ska vara känslomässigt relevanta, de ska gripa tag i känslolivet. Annars blir samtalet ­ointressant eller avslaget. Det blir en låtsasterapi.

För närvarande deltar 35 personer i MBT-behandlingen vid Huddinge ­öppenpsykiatriska mottagning. De kommer från hela Stockholms län och har remitterats dit eller ­tagit kontakt med MBT-teamet själva.

Av de 35 är endast en man. Det avspeglar det faktum att omkring 75 procent av de som får diagnosen borderline personlighetsstörning är kvinnor. På andra håll i världen ­bedrivs mentaliseringsbaserad terapi för flera andra psykiatriska diagnoser, ­exempelvis för anorexi, trauma och depression.