"Som oäkting var jag själv den stora skammen"

Jag vill ta fasta på en mening i dagens Idag-artikel (9/10) om skam som talade direkt till mig: ”Om det saknas en vuxen som kan bekräfta att det inte är barnets fel – då utvecklas den djupaste skam.”

Jag växte upp i överklassen, som äldsta barn med en oerhört auktoritär far och en undfallande mor. Som tonåring var jag djupt olycklig och nästan sjukligt blyg men gjorde vad jag kunde (det vill säga vågade) för att revoltera, inklusive gav mig på min far handgripligen. Efter att ha gjort abort och vräkt i mig sömntabletter gjorde min mor faktiskt sent omsider en bra sak: Hon satte mig i förbindelse med en psykolog som var bekant till familjen.

Vid arton års ålder fick jag gå hos honom ett tiotal gånger. Han sa något som varken mor eller någon annan sagt, nämligen att allt inte var mitt fel och att jag inte hade anledning att skämmas och se mig själv som den ­totalt misslyckade dottern som dragit skam och vanära över ­familjen. Det var vår far som det var fel på. Det stödet var omvälvande och livsavgörande!

MARIE

Vägen ut ur skam och skuld har för mig gått genom 20 års psykoterapi, och en personlig uppgörelse med religionens betydelse i mitt liv. Jag växte upp med en psykiskt sjuk mamma och en missbrukande pappa. Utan syskon och vuxna vittnen till min situation. Skuld och skam blev det normala tillståndet, så integrerat i mitt liv att jag inte har förmått reflektera över det riktigt förrän jag på senare tid har kunnat bedöma andra människors beteenden, påverkade av (de mosaiska) religionernas konserverande effekt på skuld och skam, och dra paralleller till mitt eget beteende.

Religionernas hela existens bygger ju på att ingen duger som den är, utan måste ta emot eller uppnå frälsning på något sätt. Insikten om syndens, skuldens och skammens overklighet raderade bort dem omedelbart från hur jag upplever min identitet idag. Att sedan så många års ­inbillad skuld och skam har satt spår i nervsystemet, och påminns i känslomässiga återfall ibland, är en annan historia. Det får jag fortsätta arbeta med. Men jag bär ingen skuld och ingen skam som inte tillhör mig längre.

Förutom en fantastisk terapeut och ett gediget, envist arbete av mig själv, måste jag också ge en eloge till Kay Pollak, som med sina böcker och sin film ”Så som i himmelen”, starkt har bidragit till min förlösning från inbillad skuld och skam. Det är aldrig för sent att bli den man vill vara.

GF, TYRESÖ

Skammen över att inte vara med på tåget. Skammen överatt stå utanför det Sverige som går bra, där man tjänar pengar, gör karriär, umgås, upplever, konsumerar, konsumerar, konsumerar....

Skulden över att jag inte, då för tio år sen, hörde signalerna från min kropp och bromsade i tid, innan den totala utbränd­heten (som inte längre finns) hindrade mig från allt. Skulden över att jag borde förstått... mitt fel, mitt fel, mitt eget fel.

Skammen över att inte kunna styra mitt liv, utan istället vara beroende av att andra ska ingripa, bestämma, förstå sig på, bedöma mitt eget liv. Vara beskuren, hindrad av föreskrifter, nya regler, omorganisationer, inte komma upp på tåget, inse att det bara rusar förbi med alla de and­ra.

Skammen över att inte vara nöjd och skulden över att inte kunna hjälpa de som verkligen lider i Burma och på alla andra platser på jorden där lidandet är ett lidande. Bänkade framför tv tar vi deloch förfasar oss. Skuld och skam.

Skulden över att inte längre orka vara med och ”bygga Sverige”. Skuld, skam, skuld, skam...

ANONYM I UTANFÖRSKAP

Skammen har förgiftat mig på ett par olika sätt: ”Så där gör inte en ... (mitt efternamn)!” Plikten att hedra mitt namn gav mig upplevelsen av att jag hade ett rikt pund att förvalta – men ständigt misslyckades där mina förfäder hade lyckats. Här smög sig skammen på och gav upphov till en rädsla att inte leva upp till rättmätiga förväntningar. Detta präglade länge mitt liv som en dov och ogripbar känsla av att inte duga.

Ett exempel på hur skammen mera chockartat kan sprutas in för att sedan verka som ett långsamt frätande gift ut i varje por är följande:

Jag hade ett öppet och ärligt sätt att hantera alkohol på, som jag trodde var OK. Men plötsligt ansågs det inte vara OK av en grupp. Vi hade en dialog kring saken och jag trodde att vi ömsesidigt hade sett och förstått varandra.

Men detta räckte inte. Det skulle bli räfst och rättarting. Jag skulle användas som exempel att basera en policy på. Detta drabbade mig på flera olika skamfyllda sätt:

• Genom att mitt omdöme ifrågasattes så i grunden, började jag själv tappa förtroendet för det och fråga mig vad det var jag inte hade sett och förstått. Var jag ”blind”?!

• Hade jag aningslöst under flera år gett upphov till rykten som solkat ner hela organisationens namn? En organisation som verkligen var mig kär.

• Mina vänner blev upprörda å mina vägnar – och jag tänkte: ”Jaha, nu har jag besvärat dem också och dragit in dem i något de kunde slippa att befatta sig med!” Jag kunde inte ta det som ett uttryck för deras eget ärliga avståndstagande från sättet att hantera frågan (vem det än hade gällt) – och en medkänsla för hur jag hade det.

Jag ville sjunka genom jorden, försvinna och aldrig visa mig igen. Men Gud-ske-lov så kunde jag inte det, utan var tvungen att rida ut stormen.

Även om skammen lätt tränger sig in under skinnet på en och verkar där inifrån, så är den möjlig att plocka ut så att man kan titta på den och ge den vettiga proportioner – om man får tillfälle att prata om den i ett icke-dömande klimat.

MIKAEL

Jag själv var den stora skammen, för jag föddes utom äktenskapet.

Mor hade lämnat bort mig, far var okänd. En sadistisk själsligt sjuk mormor som socialen hade godkänt, tog hand om mig mot betalning. Hon var fattig, hade själv flera halvvuxna barn, inget yrke, hon langade sprit.

Jag blev allas hackkyckling, för hur fattigt och eländigt än ­livet var, skulle d et vara någon som var ännu eländigare och jag var den smutsiga, äckliga, syndiga horungen, som fick skämmas för mig själv.

Ingen ville leka med mig, jag hade aldrig en kompis. Socialen gav använda kläder till mig och ungarna ropade ”socialfall” och pekade på mig. Jag hämtade ­gratismat med en kanna, jag såg hur de vuxna tittade på mig och viskade med varandra.

Jag var ett syndigt, ruttet och skamligt människobarn, helt utan värde, fick jag lära mig. Jag var den stora skammen och ingen vuxen hade jag någonsin att ty mig till.

ASIAVIHKO

Fortfarande kan jag känna skam när jag ser finska a-lagare på stan, inte minst om det är någon jag känner igen. Men den var mycket större i ungdomsåren, fördomarna och de negativa omdömena om finnar var vardagsmat då. Skammen var dubbel. Då handlade det om att å ena ­sidan undvika att ses som ”en av finnarna” och andra sidan en förnekelse av mig själv, eftersom jag är finsk. Idag är den senare delen borta men skammen över ”finnarna” finns kvar i magen, efter 40 år i Sverige.

HK

Eftersom jag hade ett psykiskt funktionshinder när jag var liten på 50- och 60-talet, och skickades bort till institution ett antal år på grund av det, har jag haft (och kan ha än idag) starka skamkänslor.

Värst var det i tonåren och åren före dessa. Då hade jag ­ibland sådana hemska komplex att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. På den tiden var det också skambelagt att ha ett annorlunda barn, som ibland kunde ha ett inte acceptabelt ­beteende. Det fick till konsekvens att jag blev väldigt ­mobbad, och att ingen kom till åhörardagarna etcetera.

Gudskelov har jag idag fina vänner från skoltiden, som jag kan prata med om detta vid behov. En eloge till dem!

UFOT

Det är väl fantastiskt att tabu­belagda ämnen kommer upp till ytan och ges sina rätta namn. Skam är just så plågsamt som det är för att man skäms för att man skäms. De gånger i mitt liv när någon sett min skam och mött mig med kärlek har skammen blivit skön. Att få visa vem man är och vad man skäms för och ändå vara älskad är en väldigt helande upplevelse.

Lina

Jag läser med intresse om hur Jens (Orback 15/10) kunnat känna, både känslomässigt och i sin kropp, att det var något som tyngde honom. Inte förrän sanningen får komma fram i ljuset försvinner detta. Det finns så mycket skam hos de allra flesta människor. Det största en förälder kan göra för sitt/sina barn är att våga lyfta fram sanningen. Jag hoppas att fler finner det modet och vågar tala om det svåra.

HELENA

Vilken bra artikel! Äntligen förstår jag, som är född i Tyskland efter kriget och har levt halva ­livet i Sverige, varför min föräldra­generations krigsminnen med tiden blivit som om de vore mina egna och präglar mig mera än jag vill kännas vid.

THORSTEN

Min farmor utsattes för samma sak i Tyskland, av serbiska vakter i flyktinglägret. Det farmor varit med om fick vi inte veta förrän hon var död, av min far. Han berättade inte om det här förrän hans svåger sett till att han var tillräckligt berusad för att vilja berätta om det som hände vår släkt. Brotten mot kvinnorna blev ett brott mot barnen och barnbarnen. Kanske vi är fria från det här i tredje generationen.

BARNBARN