När jag var 25 hade jag ont i kroppen hela tiden, och fick diagnosen fibromyalgi. Jag hade ofta ont i huvudet och ont i magen. Det får du lära dig att leva med, sa läkaren. Jag föreslog att det kunde vara psykosomatiskt, men läkaren tyckte inte jag var den typen, och föreslog smärtstillande. Småningom började jag få regelbundna panikångestattacker och jag var övertygad om att jag skulle dö. Ett par gånger åkte jag in akut. Jag kunde inte andas. Men läkarna hittade inget fel. Jag fick antidepressiva piller utskrivna.

Jag har alltid varit energisk, högpresterande, glad och pigg, och vägrade käka piller. I stället, efter skilsmässa och arbets­relaterad kris, sökte jag mig till terapi med psykodynamisk inriktning. De första åren grät jag varje gång jag kom dit. Jag grät redan i väntrummet, jag var själv chockad över hur mycket gråt som kunde finnas inom mig. Jag började med terapi två gånger

i veckan, och gick sedan upp till tre och till och med fyra gånger i veckan det sista året. Jag gick sammanlagt sex år.

Jag lärde mig att känna igen och släppa fram mina känslor. Jag insåg att jag ibland sätter upp en skärm mot omgivningen, en glad och energisk mask. Jag lärde mig förstå min sorg och vad som triggar den, och insåg att vissa ärr kanske alltid kommer att finnas kvar.

Jag har lärt mig att omfatta och acceptera (försöka acceptera i alla fall) alla sidor hos mig, inte bara de jag vill ska finnas där. Jag är inte längre ständigt energisk, vissa dagar känner jag mig ledsen och arg, men vet att det går över. Jag har inte längre ont i kroppen, jag får inte längre panikattacker. Jag behöver inte längre låta smärtan styra mitt liv, det är jag som styr.

Det har varit oerhört tungt stundtals, det är inte lätt att förändra sitt sätt att hantera känslor, och det går inte fort. I ett samhälle som vårt, där allt ska vara snabbt och effektivt och ­billigt, är det ett stort steg att gå i psykoanalys. För mig har det varit värt det många gånger om. Att få en möjlighet att leva mitt liv, en möjlighet att styra själv. Hur kan man värdera det pengar och tid?

Mitt i mitt liv

Det största problemet är att det saknas kompetens att bedöma vilka patienter man är lämplig att behandla utifrån sin metod och kompetens. Detta förutsätter naturligtvis självinsikt vilket inte alltid är en styrka ens hos oss i kåren. Har man dessutom fått arbeta ostört bakom lyckta dörrar fjärran från utvärderingar, med argument att dessa kan störa alliansen mellan behandlare och patient, har man försvårat ytterligare för sin egen professionella utveckling.

Detta ämne är angeläget att lyfta men jag är rätt övertygad att man kan lösa det hela genom att inse att det finns olika ”målgrupper” med respektive metod precis som det finns på många andra områden här i livet. Vill man irritera folk kan man alltid göra en liknelse mellan ortopedi och kirurgi – samma område – inte samma problem – olika tekniker. Jag tror inte att det behöver vara mer komplicerat än så.

Per Bengtsson

leg Psykolog

Ingen går i samtalsbehandling flera år bara för att finna sig själv. Det finns alltid en bakgrund. Det är bara i vissa ”intellektuella” kretsar som psykoterapi och psykoanalys haft fäste som en form av självförverkligande. I de allra flesta fall finns en betydligt mer grå sida av saken, än vad olika reportage lyckas förmedla. Jag skulle därför höja ett varningens finger när en dagstidning ger sig in i dessa svåra frågor. Förväntningar kan väckas som helt saknar grund.

Läkare som vill vara anonym

Jag vill djupt beklaga att Idagsidan fortsätter att använda det slarviga och lätt nedsättande slanguttrycket piller, i stället för det korrekta och neutrala ordet läkemedel. Ibland sägs det att uttrycket piller är så etablerat att det är rimligt att använda det. Då finns det anledning att fråga vem som har ­etablerat uttrycket. Jo, media själva.

Bengt

Depression kan ha olika former har jag erfarit. Dessutom känns det som om det har skett en förskjutning från den tiden då jag diagnostiserades för 20 sedan till att omfatta även sorg, obalanser i livet med mera. Att ha rätt diagnos hjälper en eftersom man kan förhålla sig till depressionen på samma sätt som till influensan: Plågsamt nu men det går över. Även om det tar tid. Psykiatrin verkar vara en väldigt oprecis vetenskap och det är livsviktigt att hitta rätt läkare eller terapeut. Annars kan man bli sämre.

Deppa

Min erfarenhet är att om jag orkar gå i kbt eller på egen hand förändra saker i mitt liv så är jag knappast deprimerad. Depression är för mig en sjukdom som inte orsakas av någon eller några yttre händelser, det är inte nedstämdhet/sorg som är en reaktion på något som hänt (däremot kan denna nedstämdhet bli till depression, tror jag). För mig är det inte heller lika med existentiell ångest. Det har gått inflation i ordet och jag efterlyser perspektiv.

Att sprida tron att den depressive själv kan förändra saker till det bättre, på egen hand eller med hjälp av kbt, förstärker föraktet för svaghet ­eftersom det ju ”bara är att ta sig i kragen” eller ”rycka upp sig”.

Outi Niskala

Jag blir väldigt oroad över Idagsidans artikelserie. Jag ser två stora risker med den: dels att människor som har svåra, upprepade depressioner både känner ett tryck på sig att avstå från medicinering och upplever sig som ännu mer misslyckade om inte ens kbt-terapi fungerar. Dels att de människor som – på grund av att de inte är så djupt deprimerade – har ork att bråka med och ställa krav på primärvården och psykiatrin, får stöd för att kräva enskild terapi. 

Karin

De som hävdar att psykoterapi inte kan utvärderas eller ”mätas” (om än inte med måttband) gör sig själva en björntjänst. Man marginaliserar sig själv. Vem – politiker eller privatperson – vill betala dyrt för en behandling vars effekt är okänd?

Givetvis kan man ta reda på om en psykoterapi gör nytta eller skada. Det är faktiskt psykoterapeutens moraliska skyldighet att göra det.

Hans Bendz

överläkare i psykiatri