Sluta grubbla!

I kön fram till kassan på järnvägsstationens pressbyråkiosk lägger jag märke till ett av exemplaren av Homo sapiens. Stressen strålar ur hennes panna. Huvudet rör sig knyckigt då blicken irrar mellan tv-skärmen som upplyser om avgående tåg och den lugna expediten bakom disken. Köns långsamma rörelse framåt tycks ha en omvänt proportionell effekt på den stressades motorik.

Hon har tre väskor att hålla reda på, ett godiskrävande barn i vänster hand och en mugg rykande hett kaffe i den högra. När hon är nära kassan får någon okänd tanke henne att vrida på sin ­högra hand – med ödesdigert resultat. Det svartbruna kaffet i muggen plaskar ned på golvet och bildar en skamlig pöl.

Kvinnan ställer hetsigt ifrån sig kaffemuggen med det resterande innehållet och plockar fram några pappersnäsdukar som hon slänger på golvet. Med högra skon föser hon de mjuka pappren mot pölens kanter och ser till att de bildar ett slags skyddsvall mot vidare spridning. Sedan tar hon barnet och väskorna och skyndar iväg. På vägen ut mot dörren lämnar hennes skyndande fötter spår av kaffefläckar.

Scenen får mig att tänka på de uråldriga fotavtryck som har hittats i Olduvaipasset i östra Afrika. En teori är att de uppstått då en kvinnlig homonid – en förart till den moderna människan – flytt med sitt barn undan en vulkan som plötsligt fått ett utbrott.

Vad tänkte hon i de ögonblick då dessa mänskliga spår bildades? Kan det finnas likheter mellan hennes sätt att tänka och den stressade nutida mammans? Är det ett arv från denna primitiva människa som gjorde att pressbyråkunden betedde sig så stressat och irrationellt, eller är det något nytt som tillkommit hos Homo sapiens, ”den tänkande männi­skan”, som ibland kan bli destruktivt?

Anledningen till mina funderingar här på tågstationen är att jag just kommer från möte med JoAnne Dahl, som är biträdande professor i psykologi vid Uppsala universitet och en av Sveriges främsta förespråkare för den nya terapin ACT (Acceptance and Commitment Therapy) som snabbt blivit populär runt om i landet. ACT bygger på på de ­vetenskapliga rön om det mänskliga medvetandet som presenterats inom ramen för en språk­teori som kallas RFT (Relational Frame Theory).

Jag ska senare förklara vad dessa tekniska ord står för, men enkelt uttryckt pekar forskningen inom RFT på att det instrument vi använder för att lösa problem – tänkandet – är tveeggat. När det vänds utåt, mot omgivningen, är det ofta ett utmärkt verktyg för att kunna utforska och bemästra. Men när det vänds inåt, för att kämpa mot olika former av psykisk smärta – svåra känslor och negativa tankar, plågsamma minnen, otillåtna impulser och begär – förvärras paradoxalt nog ofta problemen.

Med samtalet om ACT och RFT färskt i mitt minne blir den fumlande tjejen i pressbyråkön ett exempel på detta. Ibland sägs det att stress beror på vårt djuriska flykt- och kampsystem, som slås på automatiskt då vi känner oss hotade. Men vad fanns det för hot i den där situationen, egentligen? Att missa ett tåg är jobbigt, känslomässigt, men nästan aldrig farligt. De jobbiga känslorna kommer från våra föreställningar om vad som händer om tåget avgår utan att man själv (och barnet) är med. Om man inte hade sådana tankar om framtiden skulle man inte bli stressad.

När man väl är stressad försöker man göra flera saker på en gång, så kallad multitasking. Det går oftast inte så bra. Vårt arbetsminne är begränsat och blir lätt överbelastat. Istället för att bli ­effektivare gör man många misstag, som att spilla ut kaffet.

Man kan fråga sig varför man skyndar sig så mycket då man är stressad. En orsak är förstås att man tror, tänker, att man ska få saker gjorda mycket snabbare om man ökar tempot och försöker pressa in så mycket som möjligt på den korta tid man anser sig ha. En annan är att man inte står ut med känslan rädsla, som är grunden till stressen, man vill bli fri från den och kämpar därför för att tillfredsställa alla krav som hotet ställer.

Av det här exemplet kan man se hur vår avancerade förmåga att tänka ibland ger upphov till onödigt lidande. RFT (Relational Frame Theory) försöker i detalj förklara varför det blir så. JoAnne Dahl gav mig en förenklad ­modell av denna komplicerade teori:

Enligt RFT är språket, och därmed tänkandet, ett nätverk av ömsesidiga relationer (eng. relational frames). Tanken kan – mer eller mindre godtyckligt – koppla ihop företeelser i omgivningen, liksom tankar, känslor, handlingar till andra företeelser i omgivningen, andra tankar, känslor ­etcetera. Vi ser likheter, tidsmässiga samband och orsaks- och rumssamband och vi jämför och värderar.

Fördelarna är uppenbara. Ett barn som lärt sig vad ordet ”bränns” betyder kan undvika allt hett enbart genom att pappa benämner de saker som kan vara heta. Och inte bara det. När hon blir större kan hon se till att bostaden är maximalt brandsäker och för att åstadkomma det kan hon dra nytta av andras dyrköpta erfarenheter i det förgångna.

Nackdelarna är dock många. Vi minns förluster och oförrätter i det förflutna, på vårt subjektiva sätt, och ältar det. Att vi kan föreställa oss tänk om-samband gör att vi kan oroa oss i onödan, bli rädda för själva rädslan eller gruva oss för vår egen död. Vi accepterar inte oss själva som vi är därför att vi jämför oss med andra, värderar oss själva och oroar oss för andras omdömen om oss.

Det som professor JoAnne Dahl pratade mest om var vår tendens att undfly psykisk smärta, tankar och känslor som gör ont inom oss. Den är visserligen naturlig. Om det är något i den yttre världen som besvärar oss –smuts, brand, fiender – ser vi till att med hjälp av vår tankeförmåga bli kvitt det besvärliga. När vi tillgriper samma strategi för psykisk smärta går det galet.

–Försök att så energiskt som möjligt att inte tänka på ett misstag du gjort, personen du sörjer eller de irriterande ljuden från grannen, föreslog JoAnne Dahl för mig.

Resultatet var givet. Ju mer vi försöker undvika eller undertrycka jobbiga tankar och känslor, desto starkare blir de. Det är en lag som alla människor som brottas med tvångstankar eller tvångsmässigt grubbel väl känner till. Och var och en som försökt släppa sina orostankar på giftormar i det höga sommar­gräset vet vad JoAnne Dahl pratar om.

Tankebortträngning är bara en av metoderna vi tar till för att dämpa, minska, kontrollera eller motverka svåra tankar och känslor. Att röka, hälla i sig öl eller vin, zappa framför teven eller surfa planlöst på internet, städa minutiöst, träna maniskt, skära sig ­eller att skälla ut sin partner är andra vanliga sätt. Tyvärr minskar inte vårt lidande därigenom, oftast ökar det.

Vårt lidande är alltså inte detsamma som vår psykiska smärta. Det är en av grundbultarna i ACT (Acceptance and Commitment Therapy), terapin som är kopplad till RFT, hade professor ­Jo­Anne Dahl sagt under vårt samtal. Psykisk smärta är något normalt och viktigt. Vi måste acceptera den (härav acceptance) och inte försöka undvika eller fly från den. Vi ska sluta grubbla och börja leva istället – i enlighet med våra grundläggande värderingar (härav commitment).

När jag sitter på tåget mot Stockholm kommer jag att tänka på den där forntida kvinnan och hennes barn. Spåren efter dessa homonider är cirka 400000 år gamla. De tillkom alltså innan den moderna människan – homo sapiens, den tänkande människan – hade utvecklats (det skedde för ungefär 200000–100000 år sedan). Om de överlevde vulkanutbrottet slapp de kanske därför att sitta och älta det skedda resten av sina liv. Var de lyckligare då?

Anders Haag

08-13 51 92

anders.haag@svd.se

Fler artiklar | Blogg