Det är inte så konstigt att den prisbelönte psykologen och vårdfilosofen Richard P Bentall har hundra sidor referenser i sin bok Madness explained, psychosis and human nature, (Penguine 2003). Den som vågar kalla modern psykiatrisk diagnostik för astrologi behöver gardera sig, han måste kunna belägga varje påstående.
Det var ett tag sedan någon gick till ett så starkt och genomarbetat frontalangrepp mot våra föreställningar om psykiska sjukdomar. Vi som var med minns den brittiska psykiatrikern R D Laings försök att på 60-talet att beskriva psykoser som meningsfulla och svenskan Barbro Sandins kamp på 70-talet för att bevisa att schizofreni gick att bota med psykoterapi.

Richard Bentall använder en annan teknik - han bjuder in till tvekamp med psykiatrins eget vapen - forskning.
Det finns inga vetenskapliga bevis, menar Bentall, för att schizofreni, manodepressivitet och andra psykoser existerar. De är bara namn, ett försök att dela in människor som avviker från normerna i fack så att läkare och psykologer känner sig tryggare i mötet med det annorlunda. Se där en som känner sig förföljd, en paranoiker, då gör vi med honom som vi brukar.

Och eftersom vi inom psykiatrin tror på diagnoserna, skriver han, så bevisar vi dem ständigt. Precis som en horoskopsentusiast som på en middag säger till sin bordsgranne: ”Du är fisk va, det märks.”
I verkligheten går psykiska tillstånd inte att dela in i fack, tycker sig Bentall se både i sitt jobb som klinisk psykolog och som forskare. De är flytande, föränderliga och uppstår av mycket olika orsaker. Dessutom, skriver han, finns det ingen klar gräns mellan dem vi kallar sjuka och dem som anser sig vara friska. Det vi kallar för psykoser tycks vara extrema former av tillstånd som de flesta av oss upplevt till och från.
Själv minns han en tidig morgon när han satt och flaskmatade en av sina tvillingbebisar. Fullständigt utmattad efter veckor av nattvak fick han plötsligen för sig att hon inte bara såg ut som en ängel - hon var en. Tillståndet gick ganska snabbt över, men en stund var han helt övertygad om att det kunde växa ut vingar från henne.
Värre var det för en kollega till honom, psykologen Kay Redfield Jamison, som under långa perioder i hemlighet hade allvarliga vanföreställningar. Hon fick en gång för sig att alla Penguine-böcker längtade efter varandra och ville vara tillsammans som en enda stor familj. Det blev trångt och mycket dyrt.

Själv har jag och de flesta av mina kvinnliga vänner haft en släng av förföljelsemani. Den slår till på kvällarna när jag går ensam hem från krogen. Det är mörkt, folktomt, lite regnigt. Så hör jag stegen bakom mig. Jag kastar en snabb blick. Han är stor och har en mössa som döljer lite av ansiktet. Han kommer närmare, hjärtat börjar slå allt hårdare, jag spanar efter hjälp. Viker av runt ett hörn. Han kommer efter! Nu stiger paniken. Vad skall jag göra? Så stannar han plötsligt framför en port, slår koden och går stillsamt in.
Lätta depressioner drabbar de flesta periodvis, att höra röster är heller helt ovanligt bland så kallat friska. Själv kan jag bli lätt manisk när jag får en stark idé och först när alla andra tystnar märker jag att jag en längre stund talat fort, upphetsat och utan uppehåll.
Det är inte heller så att alla som har tillstånd som ingår i de traditionella diagnoserna för psykisk sjukdom mår dåligt. Det finns människor som har vanföreställningar som inger hopp, och en kreativitet som skulle kunna klassas som galen.

Dessutom är det förstås, precis som många andra i psykiatridebatten sagt, samhällsnormen som delvis bestämmer vad som är sjukt och friskt, skriver Bentall. Ingen kallade Moses, Mohammed, Jesus och Franciskus för psykotiska för att de tydligt hörde Guds röst. I vår kultur sjukförklarar vi varken UFO-fantaster, djurpratare eller dem som talar i tungor, trots att deras beteenden avviker rätt ordentligt från det normala.
Nej, Bentall är inte naiv. Självklart finns det en stor grupp människor och deras anhöriga som lider svårt av det vi i dag kallar psykisk sjukdom. Men det kan
vara så att lidandet förstärks av vårt gemensamma krav på att alla skall vara så normala och lika som det bara går.

Låt oss skippa våra påhittade diagnoser, uppmanar Richard Bentall sina psykolog- och psykiatrikolleger, och hålla oss till vad vi vet och vad vi inte vet. Och så propagerar han för en ny psykiatri byggd på varje individs unika berättelse om sina symtom istället för ett försök att ge alla en diagnos.
Vad spelar det för roll vad vi kallar patienternas tillstånd när vi ändå inte riktigt vet vad vi skall göra med dem, frågar Bentall. En annan människas psyke är en unik oupplöslig kombination av allt det hon fötts med och varit med om. Biologi, familjeliv, medvetenhet, kunskap, upplevelser, föreställningar, förhoppningar, normer, rädslor, minnen. Just i den stund när hon sökt upp psykiatrikern eller psykologen för att få hjälp har allt detta samverket till att få henne att må som hon gör. Hur det här går till vet vi inte i dag, skriver han. Vilka är vi då att tro att vi snabbt kan diagnostisera och ordinera?

Nej, han är inte nådig när han analyserar de verktyg som psykiatrin idag använder.
Inlåsning på avdelning - förödande. Bara att närma sig ett sjukhus eller en terapeut när man är psykiskt instabil är skrämmande, det minns han från en tid då livet givit honom många tuffa törnar och han skör och låg till slut sökte hjälp.
Medicinerna - möjligen dämpande, aldrig botande. Han prövade själv psykofarmaka i forskningssyfte och fick så svåra biverkningar att han blev arbetsoförmögen i flera veckor. Det finns forskning som visar att vissa patienter tycker att medicinen hjälper, de flesta upplever ingen förbättring, eller till och med en försämring. De nya medicinerna, skriver han, är inte heller så bra som de verkar. De jämförelser som gjorts med den gamla arsenalen har delvis varit missvisande.
Terapi då - fortfarande trevande. Psykoanalys, finns inga bevis för att det fungerar, menar Bentall. Traditionell psykoterapi, osäkert. Kognitiv psykologi, lite bättre resultat.
Det kan vara så att vi helt missbedömt målet med behandlingen, skriver han. Eftersom vi idag anser att negativa psykiska tillstånd är ett slags sjukdomar så försöker vi bota dem som vilken blindtarm som helst. Men om det är så att många av de symtom som människor lider av är förstärkta varianter av naturliga psykiska fenomen skall vi kanske se om det går att förstå, lära sig hantera och leva med en sådan känslighet.

Kanske är det förhållningssättet som är en av skillnaderna mellan oss som då och då upplever en lätt, snabb övergående förvirring och dem som får leva i gränslanden en längre tid. Det finns forskning som visar det. En lätt depression kan övergå i en djup om den som känner sig nere låter svårigheter hon upplevt på ett plan få färga av sig på andra. ”Jag fick inte det jobbet jag sökt, jag kommer aldrig att få ett jobb.”
Likadant tycks det vara med människor som hör röster. I en holländsk undersökning visade det sig att skillnaden mellan rösthörare som inte sökt hjälp och dem som fick vård var förhållningssättet. De som uppfattade sig som friska var herre över sina röster. De som sökt hjälp kunde inte hantera dem.
Professorn i socialpsykiatri Marius Romme blev så fascinerad av resultatet att han startade föreningen Resonance för dem som hör röster, nu med systerföreningar både i England och Finland. Målet är att medlemmarna skall hantera sina problem utan professionell hjälp.

Romme brukar bland annat berätta om en mycket framgångsrik brittisk affärsman som ger sina röster en timme varje kväll. Då sätter han sig i en skön fåtölj och lyssnar och pratar med dem. En timme får de av hans tid, resten av dygnet får de hålla sig på mattan.
Romme vill inte bota utan befria människor med psykoser, skriver Bentall i sitt sista kapitel i den tjocka boken. Och kanske är vår rädsla för vansinnet en större fara en vansinnet självt.

Fotnot: Även i Sverige finns ett nätverk för ”rösthörare”: Rösträtt. Det är en ideell förening som drivs av Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH. Rösträtt arbetar med att sprida kunskap om rösthörande och andra extraordinära upplevelser. De anordnar regelbundna träffar för medlemmarna, arrangerar seminarier och ger ut nyhetsbrevet Vi hörs.