På Norrtäljeanstaltens sexualbrottsavdelning får de intagna genomgå en ambitiös behandling med syfte att förhindra återfall när de kommer ut. Avdelningschefen Anita Åhnberg Strömberg anser emellertid att brottsoffer och anhöriga ofta glöms bort. Hon vill att psykiatrin tar ett större ansvar för dessa grupper.
När en sexförbrytare avslöjas och döms finns ofta många fler drabbade än offret.
– De anhöriga är en grupp som är väldigt eftersatt. När våldtäktsmannen väl sitter i fängelse glömmer man att det här ställer till enorma skador för de anhöriga, säger Anita Åhnberg Strömberg, chef för sexualbrottsavdelningen vid Norrtäljeanstalten.
Sexualbrott, i synnerhet om de riktas mot barn, är de mest skamfyllda och avskydda brotten. Det är inte alltid bara den skyldige som får bära skammen och höra glåporden utan ibland även före detta frun, barnen, mormor, svärmor med flera.
– Jag känner till fall där man misstänkt att folk försökt bränna ner familjens hus eller skrikit okvädingsord till barnen, säger Anita Åhnberg Strömberg.
Sedan finns det naturligtvis en rädsla hos allmänheten, man är rädd att det ska hända en själv eller ens barn något.
Sven Å Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, menar att det är vanligt att dubbelnaturer lyckas dölja sin mörka sida för de närmaste.
– Dubbelnaturen handlar egentligen om upplevelser, känslor, tankar som man bär med sig och inte delar med sig av. Det kan vara trauman från barndomen, men också försummelse.
De här personerna har utvecklat ett system för att hantera känslorna inom sig själv i stället för att prata med mamma, pappa eller någon anhörig. Det mönstret följer ofta med när de träffar en partner.
– De har ofta preferens för en partner med liknande bakgrund, man pratar inte med varandra på djupet. Jag vill inte säga att det är ytliga förhållanden, men de kanske fokuserar mycket på det praktiska. De skaffar sig sådana relationer där det inte görs anspråk på att dela med sig av det djupa.
En person som har behov av en djupare relation klarar inte att leva med en sådan man och drar sig ofta undan på ett tidigt stadium.
– Jag brukar säga att om en sådan här kille träffar en kvinna som kommer från ett hem med nära och meningsfulla relationer, då sipprar det igenom som personen håller inom sig, säger Sven Å Christianson.
En sådan person söker sig ofta till aktiviteter där de kan vara för sig själva med sina fantasier och tankar, det kan gälla både yrke och fritidsintressen.
Elisabeth Kwarnmark är psykolog och psykoterapeut. Hon har arbetat med behandling av sexualförbrytare i många år och har nu ett nationellt uppdrag att samordna behandlingsprogrammen.
– Alla de här gärningsmännen har svårt med närhet och kompenserar det på olika sätt. Lever man nära en sådan person känner man att något inte stämmer, men det ska mycket till för att man ska misstänka att ens man är en våldtäktsman.
När brottet avslöjas händer det att partnern tar på sig skuld.
– Partnern kan ibland tänka att ”vi grälade och sedan gick han ut och gjorde detta”. Kvinnor tar på sig mycket skuld, säger Elisabeth Kwarnmark.
Oavsett om kvinnan går tillbaka till mannen när straffet är avtjänat eller om hon väljer att bryta upp tror Elisabeth Kwarnmark att det kan finnas behov av terapi. I den kan kvinnan få ställa alla frågor som plågar henne.
Männen har ofta svårt att prata om känslor, speciellt sådana som har med egna tillkortakommanden att göra. Det är ett nederlag för dem att be om hjälp och de känner att de måste klara allt själv.
När sexualförbrytaren till slut avslöjas brukar de närmaste reagera med att förneka att det skulle ha hänt.
– Det gäller föräldrar också. Man har kanske inte funnits där för sitt barn tidigare, då skulle det inte ha utvecklats på det här negativa sättet, men i förnekandet gör man det, säger Sven Å Christianson.
Det händer att frun vägrar tro att det är sant att maken förgripit sig på deras barn, även om han dömts i hovrätten.
– När man sitter själv i sin hyfsat stabila vardagsmiljö kan man tycka att det är absurt att någon prioriterar den vuxna partnern före sitt eget barn. Men barn är ofta mindre tydliga och en vuxen med tillgång till språk och övertalningsförmåga har automatiskt ett övertag, säger Niklas Långström, psykiater och forskningsledare vid Centrum för våldsprevention vid Karolinska Institutet.
När övergreppen avslöjas reagerar anhöriga olika.
– Det behöver inte vara så att frun eller fästmön bryter ihop, en del stänger av och går vidare. Ibland har gärningsmannens syskon mer behov av att prata om det som hänt än deras fruar eller fästmör, säger Sven Å Christiansson.
Föräldrar brukar vara mer förnekande än syskon, eftersom de känner större skuld.
Sexualbrottsförövare är i många fall välanpassade i förhållande till andra personer med kriminell bakgrund.
– De är inte impulsiva, missbrukar sällan och har ofta jobb och relationer. De som begår sexualbrott stämmer inte med vår bild av hur en våldsbrottsling ska se ut och det gör dem svårare att avslöja, säger Niklas Långström.
– Det som är speciellt med sexualbrottslingar är att de inte är lika socialt och psykiatriskt belastade som många andra som begår våldsbrott. Det har troligtvis att göra med att det finns mer av sexuella drivkrafter, avvikande sexuella tändningsmönster och attityder, fortsätter han.
Kvinnor som har en man som förgripit sig på ett barn eller en vuxen får många gånger klä skott för att de inte märkte något.
– Ibland har man en tendens att lägga mer ansvar på de människor som är runt omkring än på sexualförbrytaren, gärna kvinnor eftersom förövaren nästan alltid är en man. Folk tänker ”det måste vara något fel på henne” och vänder sin vrede mot henne i stället för mot förövaren.
På Norrtäljeanstalten arbetar man sedan några år efter en metod som kallas brottsofferorienterad förövarbehandling. I det ingår att varje intagen får en kontaktman, en vårdare som har specialkunskap om hur man arbetar med sexualförbrytare. Det görs en kartläggning av vem brottet har riktats mot och vilka i den intagnes närhet som fått ta konsekvenserna. Huvudsyftet är att säkra att personen inte begår nya övergrepp när han släpps ut från fängelset, men det ger också anhöriga en chans att ställa frågor och bearbeta det som hänt.
– Det är en uppsjö av programverksamhet för den intagne, medan man många gånger inte får någonting som brottsoffer eller närstående, säger Anita Åhnberg Strömberg.
Hon tycker inte att psykiatrin tagit sitt fulla ansvar för detta.
– Man döms bara för den man fysiskt förgripit sig på, men det är mångas liv som blir starkt förändrat och svårt.
Hon tar exemplet om en man våldför sig på kvinnans barn från en tidigare relation. Då slås mycket i spillror, sorgen över att barnet skadats, oro för hur det ska klara sig och hur det ska gå med de gemensamma barnen.
Anhöriga är förstås viktiga för att stötta och hjälpa varandra, men det kan också behövas en professionell lyssnare, kanske en terapeut, som orkar höra på det mest hemska som har hänt.
Kvinnor kan ha komplicerade relationer till en våldtäktsman.
– Vi har socialt välfungerande kvinnor vars män är dömda både två och tre gånger tidigare för våldtäkt mot kvinnan. Ändå vill de komma på besök. Det säger vi nej till om det inte är bevakning, för jag tror att det oftast handlar om att de står under någon form av psykologiskt hot.
Det gäller att ge dessa kvinnor möjlighet att frigöra sig och bli så pass starka att de orkar göra friska objektiva val.
– Jag tror att de här bindningarna som inte är friska är svårare att bryta än en frisk kärleksrelation. Det har något annat gemensamt som man inte riktigt vet vad det handlar om. Många har en avvikande sexualitet, det kan vara en massa saker där de är starkt bundna.
Barn som blivit utsatta för incest kan ha dubbla känslor för sin pappa. De kan tycka om honom som han är när han inte förgriper sig på dem och vilja träffa honom.
Ibland ordnar Norrtäljeanstalten konfrontationer där barnet får träffa pappan tillsammans med sin terapeut, sin mamma, förövarens terapeut och kontaktman, men det är alltid på barnets villkor.
Det innebär att barnets terapeut bedömer om det är viktigt för barnet att träffa pappan för att gå vidare i sin bearbetning av övergreppet.
– Många tycker att det är vansinnigt, men den dagen han friges kan förövaren i många fall träffa barnet fritt. Vi tror att det är bättre att under kontrollerade former få se hur mötet blir. Det kan vara så att barnet efter mötet säger att han aldrig vill träffa pappa mer. Då får man stödja det.
